De vanliga människorna - men jag då?

Vilket otroligt förakt för människor ligger det inte i det uttrycket "de vanliga människorna"...

De vanliga människorna - vilka skulle det vara? Är inte vi alla ovanliga (eller vanliga) på ett eller annat sätt? Ska vi reducera människor till någon slags standardperson? Blir inte konsekvensen av det att allt som av vissa personer inte upplevs som "norm" betraktas som fel eller utanför?
Uttrycket används för att skapa ett vi-dem, ofta med en väldigt ytlig agenda där man spelar på det lättköpta och populistiska.

Vore det inte bättre att istället bejaka alla våra olikheter och erkänna behovet av mångfald? Och inse att mångfalden finns hos oss alla.

I vissa avseenden är jag nog det som betraktas som "den vanliga människan". Jag lever i ett stabilt förhållande, bor i radhus, tillbringar gärna fredag kväll hemma framför TV:n, handlar på Coop, kör bil till mitt vanliga jobb, bekymrar mig över räntan, går en tur i skogen med hundarna.
Men i andra avseenden så är jag nog inte med i tyckarnas definition av "den vanliga människan". Jag är gay, läser s.k. intellektuell litteratur, lyssnar på opera etc.


Så - Göran Hägglund, Jimmie Åkesson m fl, ni är ute på en farlig väg. Medvetet eller omedvetet? Ja, det vete katten....