Operans önskekonsert - en del övrigt att önska

Lördagen 29 maj anordnade Kungliga Operan för första gången en önskekonsert. Man bjöd på ett urval av alla de drygt 160 önskningar som kommit in i förväg. Det blev ett program som spände från Crusell till Moricone.

Idén är mycket bra, men för att det ska bli något mer än en bra tanke så krävs det mer än vad Operan lyckades få till.
På minussidan räknar jag in en statisk scenbild, statiska sångare och tveksamma sånginsatser.
Man hade placerat en stor fyrkantig upphöjning på scenen, men den fungerade mest som hinder för sångarna.
Ljussättningen var mer eller mindre identisk genom hela konserten.
Bilderna och ljuseffekterna som projicerades gav en viss stämning åt de olika inslagen, och i något fall var det till och med riktigt effektfullt. 
Även om det är en konsert så förväntar man sig lite konsertant agerande från sångarna. Det var inte många som vågade sig på det.
Första "akten" kändes tämligen seg och utdragen. Hade inte Mozart-duetten mellan Susanna och Marcellina funnits där hade den blivit ett sömnpiller.
Sånginsatserna var i alltför många fall mediokra. I en scenisk uppsättning kan man ha överseende med vissa vokala tillkortakommanden, men om det ska sjungas konsertant så är kraven högre.
Det var t ex beklämmande att höra Jesper Taube. Jag hörde honom som Dandini i Askungen för ett par år sedan, där var han lysande. Men igår var hans röst ojämn, ansträngd och pressad, speciellt i de högre lägena. Jonas Degerfeldt var helt enkelt otillräcklig för det han sjöng. Jag kan överse med att han kom av sig i duetten ur Pärlfiskarna, men varför ens försöka sjunga något som han inte har röst till?
Marianne Hellgren Staykov har möjligen en vacker röst, men den når inte ut.
Johan Edholm är en passabel bas, men förmår inte skapa liv med sin röst.
Hovkapellet under Patrik Ringborg började tveksamt och saknade schwung fram till första aktens avslutningsnummer ur Rosenkavaljeren. Efter paus kom de dock tillbaka med en ny energi och blev en av kvällens stora behållningar. Patrik Ringborg visade för övrigt mycket fina kapellmästarkvaliteter i sitt sätt att följa sångarna.

Plussidan består av själva idén med en önskekonsert, några av sånginsatserna, Hovkapellet (efter paus) och några av Hovkapellets musiker.
Susanna Stern imponerade i vansinnesscenen ur Lucia di Lammermoor. Även om arian i sig är tråkig så kan man inte låta bli att fascineras av röstekvilibristiken. Hon hade full kontroll i varenda ögonblick och samspelet med Hovkapellets soloflöjtist var magiskt. (Det är en skam att soloflöjtisten inte omnämndes i programmet eller fick komma upp på scenen och ta emot den välförtjänta hyllningen från publiken.)
Marianne Eklöf har måhända inte den vackraste av röster, men hennes spel är härligt och intelligent. Det räckte för att försvara hennes plats under kvällen.
Kvällens höjdpunkt för mig var nog när Karolina Andersson sjöng en superb Die Hölle Rache ur Trollflöjten. Härliga koloraturer, slaggfri klang, underbart uttryck och en skön attityd. Det inslaget blev som en frisk källåder i en annars aningen grumlig och trögflytande flod.
Barbro Saléns stiftelses Operastipendium delades ut till Göteborgsutbildade barytonen Pär Nilsén. Han har en lyrisk baryton med ett bra fokus och en attraktiv klang.

Så vad krävs för att göra detta till en succé nästa gång?
1. Behåll tanken med önskekonsert, men utnyttja det faktum att det faktiskt är ett operahus. Istället för enstaka statuariska arior bör man försöka skapa små scener. Det behöver inte innebära att man musicerar större avsnitt av olika operor, men man kan skapa en liten isolerad scen kring en aria genom ett talat och agerat skeende som leder in i själva arian. Och om det finns önskemål om ensemblescener så ska de tas tillvara.
2. Hitta en enkel och lätt anpassningsbar scenlösning som kan ge stöd till sångarna. Den förmågan vet jag att Operan har.
3. Och välj inte repertoar som övergår sångarnas förmågor. Snälla...?

För övrigt kan jag säga att det var en njutning att sitta på husets bästa platser i mitten på första bänk på första radens fond.
Och att gå runt i pausen och njuta av Guldfoajen, entretrappan, konsten mm är i sig värt ett besök.

Maten - livsmedel eller dödsmedel?

Nu i dagarna är det återigen aktuellt med ehec-fall i Sverige, denna gång med ursprung i gurkor från Spanien.
Det är hög tid att vi bestämmer oss för om mat ska vara livsmedel eller dödsmedel.

I en alltmer industrialiserad livsmedelsproduktion har vi tappat kontrollen över vad olika tillsatser och processer ger för risker. Vi är beredda att offra vår egen säkerhet för att öka produktiviteten och kostnadseffektiviteten ytterligare några procent. Det är inte omsorgen om vår hälsa och jordens resurser som styr storföretagen inom livsmedelssektorn.

Vi som konsumenter måste vara beredda att betrakta mat som vi betraktar andra varor, dvs att kvalitet och säkerhet måste få kosta. Köper småbarnsföräldrar en billig bilbarnstol med sämre skydd? Nej, men de köper utan större eftertanke det billigaste köttet utan att fundera på vad det medför för risker.

Vår livsmedelsproduktion styr mot allt större enheter vilket som en naturlig följd får ett större transportarbete med negativa konsekvenser för vår miljö. Det leder också till utarmning av jorden, naturskövling och vidriga förhållanden för slaktdjur.

Eftersom regeringar och företag inte kommer att göra något åt detta på egen hand så står hoppet till oss konsumenter. Det är vi som måste ställa krav och genom vårt beteende visa vad vi vill ha. Ja, det kommer att innebära att vi måste omprioritera vad vi lägger pengarna på. Men alternativet är att vi riskerar våra liv och  vår hälsa.

SvD skriver om ehec

Abort - vems liv är viktigast?

Jag har i många år lyssnat och läst vad olika personer och organisationer tycker och tänker om abort.
Men jag har inte rikigt landat i en egen åsikt.
Min empati gör att jag har en förståelse för de kvinnor som väljer abort. Jag tror inte att det är ett enkelt beslut, tvärtom. Jag kan nog inte ens föreställa mig vilken vånda de flesta av dem känner.

Men ändå - har vi rätt att avsluta ett påbörjat liv? Ett liv som är precis i gränslandet till livsduglighet?
Barn som föds i vecka 23-24 kan idag överleva och växa upp till helt normala liv.
Och i vecka 22 kan vi genomföra abort, dock med ett speciellt tillstånd som krävs efter vecka 18.

2009 genomfördes i Sverige 37 524 aborter. 78% av dem genomfördes före vecka 9.
Men 392 stycken genomfördes efter vecka 18, och 46% av dem var av sociala skäl.
Sociala skäl...  Precis på gränsen till livsduglighet genomförs 392 aborter av sociala skäl.
För mig fungerar inte det här. Det blir totalt fel. Min syn på livet kan inte hantera den här formen av undantag.

Hur mycket jag än känner med de kvinnor (och par) som tar de här besluten så har jag kommit till slutsatsen att respekten för livet ändå är större. Jag kan inte sätta en kvinnas "sociala skäl" före livet. Ett liv som är i gränslandet mellan livsdugligt och inte livsdugligt.

Det är när vi börjar se på livet som möjligt att kompromissa bort som vi förlorar något extremt viktigt. När vi sätter oss själva före andra.

Det här är ingen kritik mot de kvinnor som inte tycker sig se någon annan utväg. Det är en kritik mot alla oss som inte gör det möjligt för de här kvinnorna att ta ett annat beslut.

Jag tror att vi måste ompröva var gränsen för abort går. Idag ligger den i vilket fall som helst för högt.


SvD Kan vi prata om abort?

Stiffelio - efter 161 års väntan

Kungliga Operan (Stockholm) 2011-05-16

Verdi: Stiffelio

Regi: Tobias Theorell

Koreografi: Roine Söderlund

Scenografi: Magdalena Åberg

Ljus: Ellen Ruge

Kostym och mask: Magdalena Åberg

Dirigent: Pier Giorgio Morandi

Stiffelio: Lars Cleveman

Lina: Lena Nordin

Stankar: Marcus Jupither

Raffaele von Leuthold: Jonas Degerfeldt

Jorg: Michael Schmidberger

Federico: Karl Rombo

Dorotea: Sara Olsson

Kungliga Operans Kör

Kungliga Hovkapellet

I år ges Verdis opera Stiffelio för allra första gången i Sverige, 161 år efter att den hade sin urpremiär. Nu är det ju inte så att vi i Sverige varit extremt tröga att ta ta till oss detta verk som är skrivet alldeles i förkant av de mer kända Rigoletto, Trubaduren och Traviata. Nej, det beror på den censur som redan vid premiären ingrep och Verdis senare ilska över att hans opera omarbetades utan hans medverkan. Inte ens hans egen omarbetning som blev "Aroldo" ledde till att verket spelades mer än ett fåtal gånger.
Man trodde länge att partituret var försvunnet, men så sent som på 1960-talet hittade man det mycket av det i en avskrift vilket gjorde att det sattes upp igen. Och när man 1992 upptäckte Verdis eget manuskrift i nästan komplett tillstånd så kunde operan sättas upp i ursprungligt skick.

Jag såg den åttonde svenska föreställningen måndagen 16 maj 2011 på en fullsatt Kungliga Operan. Alldeles innan föreställningen lyckades jag byta till mig en suverän parkettplats. (Jag hade ursprungligen bara fått tag i en plats långs bak och ute på kanten av parkett med begränsad sikt.)

Ja, detta är en föreställning jag rekommenderar.

Pjäsen i sig är riktigt dålig. Personerna känns aldrig levande utan blir bara bärare av vissa specifika känslor och beteenden som visas upp utan något större engagemang från författarens/librettistens sida. (Som pjäs är den faktiskt ännu sämre än underlaget för Verdis opera Trubaduren.)
Men det som är intressant är hur alla är så fulla av sig själva. Vad som än händer så förmår ingen att se det annat än i relation till sig själv. Ett mycket passande anslag i vår självcentrerade tid...
hela pjäsen är som en tryckkokare där minsta ord eller antydan kan få folk att tappa koncepterna. Alla är känslomässigt labila, intrasslade i egna skuldkänslor, hybris och perspektivbrist.
Den sångare som lyckas förmedla detta är Lars Cleveman i titelrollen. Han äger scenen i varje ögonblick han befinner sig på den. Han har en intensitet och en deperation som verkligen griper tag. Hade han inte haft sitt tonlösa pianissimo så hade han varit 100%.
Lena Nordin hade jag hoppats mycket av efter hennes lysande Lady Macbeth, men i rollen som Steffelios hustru når hon inte fram. Ett problem är att hennes röst låter sliten och slaggfylld.
Marcus Jupither har en vacker röst, men det är också allt. Han låter i princip likadant oavsett vad han än ska uttrycka. I kombination med avsaknad av kroppsspråk så blir han inte ens i närheten av trovärdig.
Jonas Degerfeldt har en tenorröst med överraskande hetta och intensitet.
Michael Schmidberger är staffagemässig på scen, men har en attraktiv basstämma.

Operakören är fullständigt lysande! De bjuder på täthet, fräschör, intensitet, renhet. De låter stundtals som en enda stämma.
Dirigenten Pier Giorgio Morandi levererar återigen en fullödig musikalisk upplevelse. Han kan verkligen få musiken att leva, han eldar i de dramatiska avsnitten och vågar tunna ur i de mest lyriska och intima delarna.

Scenografin av Magdalena Åberg skapar ingen som helst mening till verket. Det är omotiverade rörelser i horisontellt hängande bjälkar över en kal scen. Det ger inte föreställningen några hållpunkter.
Och nog skulle regin behöva några fler hållpunkter än ett antal stolar. Föreställningen blir tyvärr ofta väldigt nära konsertant opera.

Men musiken då?
Nog har Verdi skrivit bättre. Men det finns vissa drag som vi sedan hör mer utvecklade i hans andra operor från samma tid. Stormvindarna i Rigoletto, duetten Germont (far) och Violetta i Traviata, körer från Trubaduren.
Men ingenstans får den samma flödande sångbarhet som i Verdis övriga operor.

Låter jag surmagad? Njae, jag tycker ändå att det är en opera som är värd att se. Så det gäller att skynda på för den kommer inte upp igen i höst.