Abort - vems liv är viktigast?

Jag har i många år lyssnat och läst vad olika personer och organisationer tycker och tänker om abort.
Men jag har inte rikigt landat i en egen åsikt.
Min empati gör att jag har en förståelse för de kvinnor som väljer abort. Jag tror inte att det är ett enkelt beslut, tvärtom. Jag kan nog inte ens föreställa mig vilken vånda de flesta av dem känner.

Men ändå - har vi rätt att avsluta ett påbörjat liv? Ett liv som är precis i gränslandet till livsduglighet?
Barn som föds i vecka 23-24 kan idag överleva och växa upp till helt normala liv.
Och i vecka 22 kan vi genomföra abort, dock med ett speciellt tillstånd som krävs efter vecka 18.

2009 genomfördes i Sverige 37 524 aborter. 78% av dem genomfördes före vecka 9.
Men 392 stycken genomfördes efter vecka 18, och 46% av dem var av sociala skäl.
Sociala skäl...  Precis på gränsen till livsduglighet genomförs 392 aborter av sociala skäl.
För mig fungerar inte det här. Det blir totalt fel. Min syn på livet kan inte hantera den här formen av undantag.

Hur mycket jag än känner med de kvinnor (och par) som tar de här besluten så har jag kommit till slutsatsen att respekten för livet ändå är större. Jag kan inte sätta en kvinnas "sociala skäl" före livet. Ett liv som är i gränslandet mellan livsdugligt och inte livsdugligt.

Det är när vi börjar se på livet som möjligt att kompromissa bort som vi förlorar något extremt viktigt. När vi sätter oss själva före andra.

Det här är ingen kritik mot de kvinnor som inte tycker sig se någon annan utväg. Det är en kritik mot alla oss som inte gör det möjligt för de här kvinnorna att ta ett annat beslut.

Jag tror att vi måste ompröva var gränsen för abort går. Idag ligger den i vilket fall som helst för högt.


SvD Kan vi prata om abort?