Operans önskekonsert - en del övrigt att önska

Lördagen 29 maj anordnade Kungliga Operan för första gången en önskekonsert. Man bjöd på ett urval av alla de drygt 160 önskningar som kommit in i förväg. Det blev ett program som spände från Crusell till Moricone.

Idén är mycket bra, men för att det ska bli något mer än en bra tanke så krävs det mer än vad Operan lyckades få till.
På minussidan räknar jag in en statisk scenbild, statiska sångare och tveksamma sånginsatser.
Man hade placerat en stor fyrkantig upphöjning på scenen, men den fungerade mest som hinder för sångarna.
Ljussättningen var mer eller mindre identisk genom hela konserten.
Bilderna och ljuseffekterna som projicerades gav en viss stämning åt de olika inslagen, och i något fall var det till och med riktigt effektfullt. 
Även om det är en konsert så förväntar man sig lite konsertant agerande från sångarna. Det var inte många som vågade sig på det.
Första "akten" kändes tämligen seg och utdragen. Hade inte Mozart-duetten mellan Susanna och Marcellina funnits där hade den blivit ett sömnpiller.
Sånginsatserna var i alltför många fall mediokra. I en scenisk uppsättning kan man ha överseende med vissa vokala tillkortakommanden, men om det ska sjungas konsertant så är kraven högre.
Det var t ex beklämmande att höra Jesper Taube. Jag hörde honom som Dandini i Askungen för ett par år sedan, där var han lysande. Men igår var hans röst ojämn, ansträngd och pressad, speciellt i de högre lägena. Jonas Degerfeldt var helt enkelt otillräcklig för det han sjöng. Jag kan överse med att han kom av sig i duetten ur Pärlfiskarna, men varför ens försöka sjunga något som han inte har röst till?
Marianne Hellgren Staykov har möjligen en vacker röst, men den når inte ut.
Johan Edholm är en passabel bas, men förmår inte skapa liv med sin röst.
Hovkapellet under Patrik Ringborg började tveksamt och saknade schwung fram till första aktens avslutningsnummer ur Rosenkavaljeren. Efter paus kom de dock tillbaka med en ny energi och blev en av kvällens stora behållningar. Patrik Ringborg visade för övrigt mycket fina kapellmästarkvaliteter i sitt sätt att följa sångarna.

Plussidan består av själva idén med en önskekonsert, några av sånginsatserna, Hovkapellet (efter paus) och några av Hovkapellets musiker.
Susanna Stern imponerade i vansinnesscenen ur Lucia di Lammermoor. Även om arian i sig är tråkig så kan man inte låta bli att fascineras av röstekvilibristiken. Hon hade full kontroll i varenda ögonblick och samspelet med Hovkapellets soloflöjtist var magiskt. (Det är en skam att soloflöjtisten inte omnämndes i programmet eller fick komma upp på scenen och ta emot den välförtjänta hyllningen från publiken.)
Marianne Eklöf har måhända inte den vackraste av röster, men hennes spel är härligt och intelligent. Det räckte för att försvara hennes plats under kvällen.
Kvällens höjdpunkt för mig var nog när Karolina Andersson sjöng en superb Die Hölle Rache ur Trollflöjten. Härliga koloraturer, slaggfri klang, underbart uttryck och en skön attityd. Det inslaget blev som en frisk källåder i en annars aningen grumlig och trögflytande flod.
Barbro Saléns stiftelses Operastipendium delades ut till Göteborgsutbildade barytonen Pär Nilsén. Han har en lyrisk baryton med ett bra fokus och en attraktiv klang.

Så vad krävs för att göra detta till en succé nästa gång?
1. Behåll tanken med önskekonsert, men utnyttja det faktum att det faktiskt är ett operahus. Istället för enstaka statuariska arior bör man försöka skapa små scener. Det behöver inte innebära att man musicerar större avsnitt av olika operor, men man kan skapa en liten isolerad scen kring en aria genom ett talat och agerat skeende som leder in i själva arian. Och om det finns önskemål om ensemblescener så ska de tas tillvara.
2. Hitta en enkel och lätt anpassningsbar scenlösning som kan ge stöd till sångarna. Den förmågan vet jag att Operan har.
3. Och välj inte repertoar som övergår sångarnas förmågor. Snälla...?

För övrigt kan jag säga att det var en njutning att sitta på husets bästa platser i mitten på första bänk på första radens fond.
Och att gå runt i pausen och njuta av Guldfoajen, entretrappan, konsten mm är i sig värt ett besök.