Maria Ludvigsson skriver en minst sagt underlig betraktelse i SvD om Svenska Kyrkan och politiken. (Se länk längst ner.)
Det hon skriver visar tydligt att:
- hon inte förstår den kristna kyrkans grundläggande uppgift
- hon inte har historisk kunskap
- hon inte är objektiv
Hon vill att SvK ska vara förkunnande, inte agiterande. Men vad är då "förkunnelse"? Är inte det att sprida det kristna budskapet (bl a som det återges i Bibeln) och agera i enlighet med det?
Jesus är själv i högsta grad politisk i det han säger och gör, och han uppmanar oss att vara "jordens salt". Att inte ta ställning skulle vara att vända det ryggen.
Hon vill att SvK ska styras av vad medlemmarna vill att kyrkan ska syssla med. Men SvK är en apostolisk kyrka, inte en intresseorganisation. Kyrkans uppdrag vilar inte på medlemmars beslut utan på den kristna trons grunder. Det vore mycket olyckligt med en ytterligare "politisering" av SvK där medlemmarnas olika partipolitiska hänsyn får väga tyngre än den kristna tron.
Hon glömmer också bort att SvK genom alla år varit i högsta grad politisk i sitt stöd till det etablerade samhället. Kyrkan har av tradition officiellt alltid gått de styrandes ärenden, och allra mest högerns ärenden. Kruxet är att det klarar inte Maria Ludvigsson av att se eftersom hon (omedvetet?) identifierar sig med de styrande. Men numera har SvK officiellt i viss grad klarat av att frigöra sig från staten och de styrande. Först då tycker Maria Ludvigsson att det blir jobbigt, när SvK vågar stå för saker som skaver mot hennes egna åsikter.
Jag tycker att Maria Ludvigsson visar upp okunnighet och brist på perspektiv. Hennes partsinlaga med försök att svärta ner biskop Eva Brunne borde tillmätas noll värde.
Maria Ludvigsson såge nog helst att kyrkan inte var kyrka, utan ett lydigt redskap för det bestående.
SvD:s ledarsida: Var det politiker hon ville bli?
tisdag, juli 05, 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
17 kommentarer:
Det är märkligt hur man kan uppfatta saker olika. Men jag håller med Maria Ludvigsson. Kyrkan ska förkunna Guds nåd, till alla, oavsett allt. Det är att våga saltet svida. Den ställning Kristus tar, oavsett allt, är att han vill älska. Han tar inte politisk hänsyn till vilka han vill älska.
Tänker på denna veckas evangelietext. Jesus tar inte ställning i fråga om Levi - tullindrivaren - den tidens finansman som skodde sig på andra. Kanske tycker du, och biskopen, att Jesus borde tagit ställning, och tillrättavisat honom? Man ska inte sko sig på andra. Men det häftiga med evangeliet är ju att det finns där, för alla. Jesus tar inte ställning. Han säger: Följ mig. Så får man se vart det leder. Och Jesus vet vart det leder.
Det radikala med Jesus är att han älskar, oavsett allt. Det är inte politik. Det är kärlek. Det är en olycksam trend i Stockholms stift att politiska, och populistiska, motiv tar överhanden. Brunne, Helle Klein, Sofia församling. Jag ser det snarast som ett tecken på att saltet svider - man vågar inte författa sig med detta jobbiga som är kärlekens väg, man vill inte vara en Kyrka som omfattar alla som även inkluderar syndare, intoleranta, man tror inte riktigt att Guds nåd omfattar även dem. Man gör politik av nåden. Det förminskar den. Följ mig, säger Jesus. Det är inte politik, inte gärning. Det är Kärlek.
Carolina,
Men ställningstagandet står inte i motsats till kärleken.
Jesus tillrättavisar och fördömer - gång på gång. Några gånger blir han till och med handgriplig som när han rensar templet.
Men ändå är hans kärlek total.
Evangeliet får inte bara bli en snuttefilt och ett medhårsstrykande. Evangeliet och kristen tro har konsekvenser.
Biskop Brunne utestänger inte någon från nåden och kärleken. Hon lyfter fram och tar ställning för konsekvenser av kristen tro.
Det kanske skaver för en del, men Jesus var heller inte alltid helt bekväm för sinsamtid.
Det finns det en risk i det som Biskop Brunne, och Helle Klein gör. De gör tron till politik utan att visa att deras egen tro är fast förankrad i nåden. Ställningstaganden står alltid i kontrast till nåden, nåden omsluter alla. Även de som tycker fel. Det är det bittra, svårsmälta saltet som Stockholms stift inte vill ta i. Man fördömer. Man blir politik. Men kyrkan ska inte döma, inte tillrättavisa, kyrkan ska lära oss att lämna det åt Gud, Jesus, på den yttersta dagen, kyrkan ska, tänker jag mig, fokusera på: Följ mig på Nådens väg, och på att den vägen är öppen även för de som tycker olika, som är olika. Snacka om att svälja salt. Ja, Jesus tillrättavisade, men kyrkan är inte Jesus. Det är väl där jag hamnar: Varför tror Biskop Brunne, Helle Klein, att de är Jesus? Att de kan tillrättavisa? Och, håller inte med dig om att Jesus tog ställning. Jesus visar på nådens kraft, i allt. Han tar inte ställning för tullindrivaren, han säger, Följ mig!, han tar inte ställning mot, han visar på för. Det är kärlek, och det har ingenting med politik att göra.
PS: Jag tror tvärtom från dig att Biskop Brunne utestänger en massa människor från nåden, speciellt de som hon uppfattar som intoleranta, och att det är själva problemet här. Nåden innesluter alla, oavsett politik. Nåd är¨nåd. Ínte gärning.
Carolina,
Hur mycket än det kristna budskapet skaver för en del så innebär det inte att vi kan välja bort det och bara kramas i den sora medhårsstrykande nåden.
Den nåden är den billiga nåden, för att använda Dietrich Bonhoeffers ord.
Det som vi upplever som "skav" i budskapet tar inte bort att nåden finns där - utan gräns.
Kristen tro är varken enbart kraven eller enbart det kravlösa - den är båda delar.
Jesus tar ställning för tullindrivaren. Han väljer att dela måltid med honom och andra på samhällets bottennivå. DET är ett ställningstagande.
Och du minns väl hur han rensar templet? Och hur han fördömer fariséerna?
Vi behöver inte tycka exakt lika inom kyrkan. Det finns plats för oss alla.
Och om du påstår att biskop Brunne utestänger människor från nåden så har du knappst läst vad hon skrivit eller hört henne tala. Den öppna och inkluderande kärleken är lite av hennes signum. Och hennes valspråk som biskop är ju: "Gör inte skillnad på människor."
Herr Rudberg,
Jag stödjer fullt ut ståndpunkten att:
"Kyrkans uppdrag vilar inte på medlemmars beslut utan på den kristna trons grunder"
Dock, just detta leder mig till fullständigt annan slutsats än den Ni pläderar för. Den fråga som här diskuteras kan delas in två huvuddelar.
Första frågan är om det verkligen är en biskops uppgift att på det sätt som skett ge sig in i det politiska ränkspelet.
Viss ledning i denna fråga torde finnas i Johannesevangeliet 18:36 där vår Frälsare säger:
"Jesus svarade: Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike icke av denna världen."
Och vidare i Lukasevangeliet 17:21:
"ej heller skall man kunna säga: 'Se här är det', eller: 'Där är det.' Ty se, Guds rike är invärtes i eder".
För mig säger dessa exempel ur den Heliga Skrift att Kyrkans uppgift främst bör vara att bygga upp människors inre genom förkunnelse och själavård. Kyrkans huvuduppgift kan således aldrig vara att ägna sig åt världsliga frågor. Politiskt ränkspel kan därför med fördel, och de världsliga libralteologerna till trots, lämnas åt andra.
Den andra frågan gäller om det anstår en biskop i vår kära Kyrka att oförbehållsamt stödja aktioner som är riktade att främja en terroristorganisation vars främsta mål är att utplåna den stat som tillhör Guds eget folk. Här är i sanning biskopen Brunne ute på den halaste och tunnaste av isar.
Och som det icke var nog att uttala stöd för aktionen så underlåter sig nämnde biskop att sätta sitt namn sida vid sida med stalinister, kommunister och andra vänsteraktivister som stödjer en ideologi, där en av de främsta lärofäderna, pamflettisten Marx, uttalat att "religonen är ett opium för folket". Inser icke nämnde biskop att den kommunistiska läran är lierad med självaste antikrist?
Fältmarskalken,
En av biskopens viktigaste uppgifter är att "i ord och handling rent och klart förkunna evangelium".
I ord OCH handling.
Vad innebär det att förkunna evangelium? Det innebär att följa Jesus exempel - att gå i Jesus efterföljd.
Men vad innebär då det? Var gjorde Jesus?
Han rensade templet, han delade måltid med de utstötta, han sa att de sista ska bli de första, han fördömde fariséer osv.
Han agerar inte bara i det eskatologiska perspektivet utan uppmanar oss att agera här och nu.
Kyrkan ska med Jesus som exempel tala och agera evangelium i Jesus efterföljd.
Det innebär att om inte kyrkan får uttala eller agera inom det område som kallas "politiskt" så kan inte kyrkan inte längre vara kyrka. Då måste kyrkan avveckla centrala delar i det kristna budskapet.
Om kyrkan tar ställning på kristen grund så kan det inte läggas kyrkan till last om t ex kommunister, kapitalister eller ateister har samma åsikt.
Med all respekt, icke kan det väl vara att gå i vår Frälsares efterföljd att medverka till att öppna upp en förbindelseled till Gaza genom vilken vapen tillföras. Vapen som kan användas för exempelvis raketattacker mot civila? Att terroristorganisationen Hamas, i legio, ägnat sig åt denna typ av attacker torde vara allom bekant. Det vara dessa attacker som till sist tvingade Israel att agera, något som fick högst tragiska konsekvenser.
Att hotet om vapentillförsel är reelt och icke några fantasier framgår av att Israel i mars innevarande år bordade ett fartyg lastat med iranska raketer vilka skulle tillföras terrorisorganisationen Hamas, den organisation som har som sitt slutgiltiga mål att utplåna staten Israel, den stat som är tillägnad Guds eget folk.
Det står också fullt klart att Israel föregående år deklarerade välvilja att låta lossa förnödenheter i israeliska hamnar för vidarebefodran till Gaza. Vidare är det så att gränsen mellan Gaza och Egypten torde vara öpppen.
Syftet med den nu aktuella konvojen är således icke humanitärt. Vad man vill är istället att misskreditera staten Israel och stödja terroristorganisationen Hamas och därigenom ytterst staten Israels utplåning. Detta är den stora anledningen till min djupa upprördhet och kritik mot biskopen Brunne. Biskopar i den Kyrka vi ärvt från våra fäder skall icke medverka i denna typ av aktioner.
Vill biskopen Brunne fortsätta agera på detta sätt måste hon ta konskvensen och nedlägga biskopsstaven!
Fältmarskalken,
Jag är inte enig med dig om din anlys av syftet med "Ship to Gaza". Israel har i ord och praktisk handling valt att upprätthålla blockaden.
Vad sedan bästa sättet att skapa avspänning och öppenhet i regionen är kan diskuteras.
Men biskop Brunnes stöd till humanitärt stöd är helt i överensstämmelse med det kristna grundbudskapet.
"Israel har i ord och praktisk handling valt att upprätthålla blockaden."
Detta är ingalunda märkligt då terroristorganisationen Hamas "i ord och praktisk handling" visat sig verka för staten Israels utplåning. Med urskiljningslösa raketattacker och självmordsbombare har man ock visat sig fullständigt okänsliga för att civila, inbegripande kvinnor och barn, drabbas.
Märk väl även att Israel självmant lämnade alla bosättningar i Gaza och gav ansvaret för områdets förvaltning till den palestinska myndigheten. Detta var ett viktigt led i den fredsprocess alla icke-terrorister önskar sig. Terroristorganisationen Hamas svar var att med våld driva den palestinska myndigheten på flykten för att ostört kunna ägna sig åt illasinnade attacker mot civila mål i Israel.
Det allra enklaste sättet att häva blockaden skulle vara att Hamas erkänner staten Israels existensberättigande. Det är detta som är huvudproblemet och kärnfrågan och inte Israels, av själförsvar och av omsorgen om civila medborgare motiverade, blockad av Gaza. Detta borde även biskopen Brunne kunna inse.
"Men biskop Brunnes stöd till humanitärt stöd är helt i överensstämmelse med det kristna grundbudskapet."
Vill biskopen Brunne verkligen ägna sig åt humanitärt stöd till Gaza torde detta bäst ske genom den biståndsorganisation som Kyrkan förfogar över och inte genom samverkan med vederstyggliga krafter, av vilka vissa är förbundan med antikrist, som ytterst står för staten Israels utplåning.
Humanitära förnödenheter från Kyrkans biståndsorganisation skulle kunna föras in i Gaza antingen via Israel eller Egypten. Det skulle förvåna storligen om något av dessa länder skulle lägga några egentliga hinder i vägen.
Fältmarskalk,
Nu är du inne på historieförfalskning...
Israel lämnade INTE självmant alla bosättningar i Gaza. Det skedde under stora påtryckningar från många andra länder.
Den palestinska myndigheten har uttalat att de ser ett samexisternade med Israel som en nödvändighet för fred.
Israel ägnar sig inte åt självförsvar när de skjuter på obeväpnade barn och ungdomar.
Inte heller när de jämnar palestinska bostadsområden med marken.
Jag vill ödmjukt uppmana herr Rudberg att vara något mer försiktig med orden, innan han använder sin penna att kasta ur sig anklagelser om "historieförfalskning". Vi må ha olika åsikter men denna kränkning finner jag opassande i en diskussion som bör präglas av saklighet. Detta i synnerhet som, vilket framgår av nedan, herr Rudberg själv något "blandar bort sig" i frågan om den palestinska myndigheten och Hamas.
"Israel lämnade INTE självmant alla bosättningar i Gaza. Det skedde under stora påtryckningar från många andra länder."
Israel lämnade icke Gaza såsom resultatet av någon militär aktion utan såsom resultatet av förhandling. Alla som någon gång deltagit i en förhandling vet att detta innefattar både att "ge och ta" och att det i detta från samtliga förhandlande sidor förekommer påtryckningar. Herr Rudberg skall således vara fullt på det klara med att även den palestinska sidan utsattes för påtryckningar för att ingå en överenskommelse med staten Israel.
Allt sedan den historiska uppgörelsen i Camp David 1978, då fred slöts med Egypten, har Israel varit inriktat på en uppgörelse som även innefattar den palestinska frågan. Det som hindrat frågans lösning har varit motpartens ovilja att erkänna staten Israels existensberättigande.
"Den palestinska myndigheten har uttalat att de ser ett samexisternade med Israel som en nödvändighet för fred."
Men nog torde väl herr Rudberg vara medveten om att den palestinska myndigheten och Hamas icke är ett och samma? Mycket förenklat är den palestinska myndigheten att se såsom en interimistisk statsbildning eller som ett förstadie till en sådan medan PLO och Hamas, också ytterst förenklat, kan ses som politiska partiet, som strävar efter makten i nämnda statsbildning.
Det är just Hamas motstånd mot den färdplan för fred som presenterades 2002, och som PLO väsentligen ställt sig bakom, som är hela grundfrågan. Förvisso har Hamas i den så kallade Meckadeklarationen från 2007 sagt sig respektera internationell lag och avtal ingångna av PLO men man har på intet sätt uppgivit sitt långsiktiga krav om Israels utplåning.
Intill dess att Hamas klart deklarerar staten Isrels rätt att existera kan dessvärre Palestinafrågan icke lösas.
"Israel ägnar sig inte åt självförsvar när de skjuter på obeväpnade barn och ungdomar.
Inte heller när de jämnar palestinska bostadsområden med marken."
Och här skulle jag helt kunna vända på herr Rudbergs argumentation och istället säga:
Hamas ägnar sig inte åt självförsvar när de med självmordsbombare dödar och lemlästar kvinnor och barn på bussar i Jerusalem eller när de utan precision skjuter raketer som träffar civila mål i Isreael.
Min förhoppning är ändå att vi kan vara överens om att det uppkommit en tragisk våldsspiral som helt visst skapar mycket mänskligt lidande för civila såväl i Israel som i Gaza.
För mig är det dock uppenbart, och här må våra åsikter gå isär, att skulden för denna våldspiral finns hos de krafter som allt sedan 1948 förvägrat staten Israel att existera. Israels fiender har allt sedan dess, genom krig och terroristhandlingar, sökt utplåna staten Israel. Ur detta perpektiv är Israels handlingar att se som ett självförsvar där väpnade aktioner är en del och där det dessvärre också, som i alla väpnade konflikter, skördas civila offer, vilket jag är den förste att beklaga.
Fältmarskalken,
Till skillnad från dig så vägrar jag att ta ensidig ställning i konflikten Isreal-Palestina.
Israel har inte respekterat beslut i FN. Man har med vapen tagit rätten i egna händer. Man har fördrivit civila, man har skjutit mot obeväpnade barn, man har blockerat palestinier från möjlighet till försörjning etc.
Palestinierna å sin sida har fram tills nu vägrat att acceptera Israels existens. Man har tagit till våld som även skett i form av terrorhandlingar mot civila.
Dock så är din något ensidiga skildring av konflikten och dess historia faktiskt att betrakta som historieförfalskning, eller möjligen en något vidlyftig hantering av sanningen.
Jag väljer att anse att den palestinska hållningebn är liktydig med det som den palestinska myndigheten uttalar. På samma sätt anser jag att Israels position anges av vad dess regering säger, och inte vad olika extremistpartier säger.(Även om några av de partierna har suttit i regeringen.)
Israel har sedan 1978 (Camp David) flera gånger vägrat förhandlingslösningar och olika möjliga kompromisser. Detta skildras bl a av USA:s förra utrikesminister Madeleine Albright.
Bra att du inser att du var lite väl vidlyftig med sanningen när du påstod att Israel självmant lämnade alla bosättningar i Gaza. Om ett land utsätts för påtryckningar (och nästan hot) från t ex USA så är det inte helt "frivillgt" när man lämnar området.
Även den palestinska myndigheten har utsatts för påtryckningar, självklart.
När 1948 prs beslut togs så byggde man in en konflikt. En nation skapades baserat på attområden togs från bl a palestinier. Så i det läget kan man se det som en protest från palestinerna när de fördrevs. Och sedan har Israels expansion fortsatt på annekterade områden.
Nu måste dödlägen brytas i konflikten. Då är varje initiativ som lyfter fram humanitär hjälp och fredliga lösningar välkommet.
Med all respekt måste jag säga att jag finner herr Rudbergs argumentation något motsägelsefull.
Inledningsvis beskylles Israel för att icke leva upp till beslut som tagits i FN. Avsluningsvis ser herr Rudberg det, om jag icke alldeles misstolkar argumentationen, motiverat under förevändningen "att områden togs från bl.a. palestinier", att palestinerna "protesterar" mot det FN beslut av år 1947 som stipulerar delningen av Palestina i två stater.
Nog måste väl ändå herr Ruberg vara rakryggad nog att om han kräver Isreals följsamhet mot FN-beslut även kräva samma följsamhet av palestinierna?
Dessutom ska vi vara fullt på det klara med, även om detta nogsamt förtiges i den av ljusskygga vänsterkrafter anförda debatten, att det även var mången jude som fördrevs från palestinska och arabiska områden i samband med staten Israels bildande.
Sedan måste jag dessvärre framhärda i att herr Rudbergs argumentation kring den palestinska myndigheten och Hamas är mycket bräcklig och icke håller en närmare granskning.
Det faktiska förhållandet är nämligen det att ett av "extremistpartierna" Hamas helt behärskar Gaza och att man de facto med våld fördrev PLO från detta territorium. I detta perspektiv är det omöjligt att likställa "den palestinska hållningen" med det "den palestinska myndigheten" uttalar.
Till detta kommer det ovedersägliga faktum att Hamas, av bland annat EU, är kategoriserad som en terroristorganisation.
Visst finnes det även "extermistpartier" i Israel men dessa är små och de ägnar sig ingalunda åt självmordsbombning eller andra likställda terrorhandlingar. Jämförelsen är därför icke relevant.
"Nu måste dödlägen brytas i konflikten. Då är varje initiativ som lyfter fram humanitär hjälp och fredliga lösningar välkommet."
Är det verkligen herr Rudbergs mening att ändamålet alltid helgar medlen? Den nu pågående spektakulära aktionen syftar till att bryta den blokad som Israel upprätthåller för att förhindra vapentillförsel till Hamas under täckmantel av "humanitär hjälp".
Om Israel ger upp blockaden, kan då herr Rudberg garantera att icke Iran, och andra stater som står för Israels utplåning, tillför terroristorganisationen Hamas vapen (...något man försökte med så sent som i mars innevarande år)?
Herr Rudberg torde icke kunna förneka att det finns goda möjligheter att tillföra humanitära förnödenheter till Gaza både via Israel och Egypten. För den som verkligen värnar om befolkningen i Gaza är det en självklarhet att det är dessa försörjelseleder som är mest effektiva och som därför på bästa sätt hjälper civilbefolkningen i Gaza.
Fältmarskalk,
Jag har viss förståelse för tat palestinierna reagerade når FN tilldelade delar av deras land till Israel. Det var därför jag skrev att FN-beslutet i sig skapade en i det närmaste olöslig konflikt.
Men det legitimerar inte våldsaktioner.
Situationen förbättrades inte när Israel självsvåldigt ökade sina territorialanspråk och genomdrev dem med våld.
Israel har sedan skapandet haft ett starkt ekonomiskt, diplomatiskt och militärt stöd från bl a USA. Vad för stöd har Palestina haft? Så fort någon uttalar det minsta stöd för Palestina så brännmärks den personen/organisationen av personer med dina preferenser.
Syftet med Ship to Gaza är enbart humanitärt. Du försöker svärta ner aktionen genom att tillskriva den motiv som den inte har. Det är ohederlig argumentation.
Tyvärr så försvårar/förhindrar Israel humanitärt stöd till Gaza även via andra vägar.
Nyckelfråga - tänker Israel fortsätta att agera ockupationsmakt eller tänker man acceptera fria staters etablering?
Dock var mitt urspungliga inlägg inte avsett att handla om konflikten Israel-Palestina. Därför föreslår jag att vi härmed avslutar den diskussionen då såväl argument som ställningstaganden verkar vara väl kända.
"Situationen förbättrades inte när Israel självsvåldigt ökade sina territorialanspråk och genomdrev dem med våld."
Nu hör till saken att Israels nuvarande terrotoriella omfattning, jämfört med situationen av år 1948, är en följd av de krig, där det i princip alltid varit så att den arabiska sidan angripit Israel. Detta gäller ock situationen 1967, även om Israel här föregick händelserna när man insåg att ett arabiskt angrepp var omedelbart förestående. Genom detta kunde bl.a. lyckligtvis det egyptiska flygvapnet slås ut.
Situationen av idag är att världssamfundet i princip erkänner 1967 års gränser. Detta är också den enda rimliga utgångspunkten för en lösning av konflikten.
"Vad för stöd har Palestina haft?"
Det torde väl ändå icke vara herr Rudberg obekant att de arabstater som agressivt verkat för staten Israels utplåning under långeliga tider stöddes av det så kallade "östblocket" innan detta förpassades till historien. Beväpningen i såväl egyptiska som syriska stridskrafter var till stora delar av sovjetiskt ursprung.
Idag vet vi att de medeltida mörkermän som härskar i Iran hör till Hamas allra trognaste hjälpare. Som tidigare nämnts har dessa i mars innevarande år sökt överföra raketer till Hamas.
Vidare stöds Hamas av penningstinna intressen i Saudiarabien vilket kan synas vara en paradox med hänsyn tagen till nämnda lands realtion till Förenta Staterna.
"Syftet med Ship to Gaza är enbart humanitärt. Du försöker svärta ner aktionen genom att tillskriva den motiv som den inte har. Det är ohederlig argumentation."
Med all respekt, men nog måste jag väl ändå ha en rättighet att göra min egen analys och draga slusatser utifrån denna. När herr Rudbergs egna argument tryter förfaller han dessvärre till att utbrista i anklagelser om "historieförfalskning" och "ohederlig argumentation". Detta länder icke herr Rudberg till heder.
Min analys i denna fråga utgår ifrån att syftet med aktionen är att öppna sjövägen till Gaza. Härigenom skulle även en möjlighet till vapeninförsel skapas. Ökad vapentillförsel till Gaza skulle otvivelaktigt driva på den våldsspiral som redan är allt för uppskruvad.
Betecknande nog noterar jag att herr Rudberg undviker att besvara min fråga hur det skulle garanteras att icke vapeninförsel sker om blockaden brytes.
Jag betvivlar på intet sätt att herr Rudberg är en rättskaffens och människoälskande person som vill gott. Däremot finner jag herr Rudberg, likt biskopen Brunne och andra krafter i vår Kyrka, som stödjer aktionen som synnerligen godtrogna. Genom denna godtrogenhet är man ovilliga att se frågan utifrån perspektivet att det de facto finns krafter som inget hellre vill än staten Israels utplåning. Krafter som icke skyr några medel i sitt ondskefulla syfte.
Denna min uppfattning kommer jag fortsatt att stå för och strida för. Med detta avslutar jag denna diskussion.
Fältmarskalk,
Jag trodde att det tillhörde god ton att respektera den man skriver hos.
Jag skrev i mitt förra inlägg:
"Dock var mitt urspungliga inlägg inte avsett att handla om konflikten Israel-Palestina. Därför föreslår jag att vi härmed avslutar den diskussionen då såväl argument som ställningstaganden verkar vara väl kända."
Jag väljer dock att inte radera ditt inlägg eftersom det inte tillhör god stil att göra det.
Mitt blogginlägg var INTE tänkt att handla om den intrasslade konflikten Israel-Palestina. Jag följde med dig en bit i det resonemanget av ren artighet, men jag tror att vi med den här kommentaren från mig sätter punkt. OK?
Vi delar inte synen på orsaken till Israels ökade territorialanspråk och deras militära strävanden att öka och behålla territorier.
Du väljer nu att blanda in Syrien, Egypten m fl länder i ditt resonemang. Det är inte det som vi pratar om så lägg inte ut dimridåer/villospår. (Israels krig met Egypten har inte handlar om Palestina.)
Faktum är att det palestinska folket utnjutit minimalt materiellt stöd från omvärlden. Undantaget är rent nödhjälp, en hjälp som tyvärr försvårats av Israel vid flera tillfällen.
Israel (och du) använder argumentet att om vi öppnar upp för humanitär hjälp så öppnar vi samtidigt upp för vapen. Det är ett dåligt argument. Att släppa fram "Ship to Gaza" hindrar inte Israel från att utöva normal kontroll mot att vapen strömmar in.
Jag står för mitt påstående att du delvis gett en inkorrekt version av historien i den här konflikten. Det är inte en brist på argument, det ÄR ett argument.
Välkommen tillbaka att diskutera andra blogginlägg.
Skicka en kommentar