The Tao mixed tape concert

Solo recital at Berwaldhallen (Stockholm) 2018-11-29
Conrad Tao, piano

J S Bach: Chromatic fantasy and fugue BWV 903
Eckardt: Echoes’ White Weil
Wolfe: Compassion
Rachmaninov: Étude-Tableaux op 39:2
Beethoven: Piano sonata no 31 in A flat major op 110

Conrad Tao has become a regular and very popular guest at Berwaldhallen. This was actually his fifth visit since 2014, and his second visit this season. But it was his first visit giving a solo recital.
And what a solo recital! It was like a journey through life with intensity, complexity, despair, elegance, simplicity and much more.

I normally tend to prefer programs that have a clear theme, or where the connections are obvious. In this case I was not sure how there could be a line through Bach – Eckardt – Wolfe – Rachmaninov – Beethoven, but after the concert I realise that this was a program that opened new doors just by the way the different pieces interacted.

The initial piece – Bach’s Chromatic fantasy and fugue – was played from within. Conrad Tao has obviously spent a lot of time getting inside the music. This created a fresh and personal take on this music. It felt like it was created in that very moment. Parts of it felt almost improvised – as if you were sitting with old Bach playing around on the keyboard at the end of a long day.

Echoes' White Veil by American composer Jason Eckardt felt like a natural pairing with the Bach piece. It gave me the same feeling of balance between complexity and simplicity. It’s both eruptive and almost meditative. Conrad Tao’s way of letting the notes resonate before letting them die revealed why this piece requires a place in the standard repertoire for the instrument.
He played it with the same approach as he had in the Bach piece – that created an even stronger connection between the two pieces. I’m not a friend of labelling music or composers, but in this case I would make an exception and call it ”Bach today”.

Julia Wolfe is yet another fascinating contemporary American composer. Her piece Compassion is written after the 9/11 attack, and it’s tempting to hear a direct connection to this tragedy. But I think that this music is even bigger than that. At this concert this music pulled me into places of strong emotions connected to pictures in my mind of standing in a flow of things happening. It starts with the sound of a lonely bell. In the distance you hear signals (of warning or alarm?) calling. Slowly the chaos moves in, and I found myself standing in the middle of despair and uproar. But that passes, and after a while I’m standing there again, just hearing the lonely bell. A bell of sorrow or a bell of enduring life?
I’m not surprised if this muic will become an iconic piece for the instrument.

The Rachmaninov piece was played almost like an impressionistic meditation. It was absolutely needed after the Wolfe piece. Conrad Tao used subtle and delicate means to create colours and shades.

After a short break Conrad Tao came back for the final piece of the evening – and what a piece! Beethoven’s sonata no 31 in A flat major op 110 was written by a composer in bad health. It’s a very typical late Beethoven piece in the way that it’s not at all typical. It moves along new ways, still being based in tradition. (It’s like driving an old car along new roads.) For example the traditional third movement scherzo is here placed as second movement, something that is absolutely natural within the overall structure of the sonata. The first two movements are to be played in a rather simple and straight-forward way. Conrad Tao found just the right level, avoiding any tempting sentimentality or dramatic effect. In the final movement we got much more of the Beethoven drama. But this is not a drama of illness defeating man. Instead this is a burst of defying energy that for example is shown in the rising fourths in the finale first fugue. The rising fourths are almost reaching beyond, trying to expand the reach of the music itself. This new energy is also present in the increasing intensity in the second fugue.

As an encore he played Le jardin féerique from Ma mère l'Oye by Ravel. It is originally written for piano four hands, and even if Conrad Tao played it in an arrangement for two hands it still sounded as four hands. He brought out all the magic there is in this music in a very Ravelian way.

It takes quite a musician to make this music happen for real. Conrad Tao is that musician. His playing is absolutely true to his perception of the music. This open honesty creates a unique feeling of participation and an invitation to a shared experience between musician and audience.

Piano med glöd

PianoVisions på Konstakademien 2018-11-18
Alessandra Ammara, piano

Debussy: Préludes, bok 1
Scarlatti:
– Sonat i d-moll, K 32
– Sonat i F-dur, K 492
Rebora (1973): Shin
Albéniz: El albaicìn
Ravel: Gaspard de la Nuit

Här fick vi en pianist som greppade(!) Debussy och Ravel med den insikt, känslighet, temperament och tekniska skicklighet som krävs för att få musiken att sjunga.
Hon inledde med Debussys första bok med preludier, där ingår bl a mina favoriter Flickan med linhåret och Den sjunkna katedralen. Hon gav musiken ett naturligt flöde och en linje, istället för att enbart stanna upp i impressionistiska stillbilder. Hon gav utrymme för dramatik och lät musikens infall komma till tals. Det blev en intressant och mångskiftande Debussy!

I den första korta sonatan av Scarlatti gav hon prov på det genialiska i Scarlattis musik, nämligen hur musiken överelever även en mycket romantisk läsart. Hon spelade med ett dröjande och sjungande anslag med massor av rubati. En purist skulle förmodligen slita sitt hår, men musiken fick en ny dimension som jag verkligen uppskattade.
I den andra sonatan så lade hon sig närmare en mer "tidstypisk" tolkning där hon lät musikens rörelse bilda en stadig puls och struktur.

Det tämligen nyskrivna stycket av Carla Rebora var för mig kvällens höjdpunkt. Ett kort och naket stycke som från början är skrivet för piano och sopran var extremt uttrycksfullt och nära i sitt tilltal. Musiken fick klinga i enskilda toner för att helt kort flamma upp i eruptiv dramatik. Och så tillbaka i det alldeles andlösa. Jag kom på mig själv med att min andning föll in i musikens andning - det är för mig ett tecken på riktigt bra musik.

El albaicin av Albeniz är vad jag skulle kalla ett genrestycke. Det målar en omisskännligt spansk bild, men är för mig inte särskilt intressant.

Ravels Gaspard de la Nuit är ett av mina favoritstycken för piano. Tyvärr få man sällan höra det spelas eftersom det är bland det svårare som skrivits för instrumentet. (Den avslutande satsen Scarbo lär medvetet ha skrivits av Ravel för att övertrumfa Balakirevs Islamey i svårighet.)
Ammara var mästerlig i sitt sätt att i Ondine lyfta fram de bärande melodiska elementen mot en bakgrund av snabbt upprepade toner och välbalanserade löpningar. I Le Gibet blev effekten av "klockklangen" otroligt suggestiv. I Scarbo fanns det dock en viss otydlighet i vissa avsnitt där hon valde att sudda ut enskilda toner för att skapa en mer diffus klangbild, jag hade gärna sett att de enskilda tonerna hade fått plats. Men det är en tolkningsfråga, och jag respekterar till fullo hennes tolkning.

Det här är en pianist som jag väldigt gärna hör igen.
En stor eloge till eldsjälarna bakom PianoVisions som bjuder på så här intressanta pianister.

Tredimensionell mat i avvägd balans

Restaurang NOI by Nobis 2018-11-10

Jag har bestämt mig för att inkludera mat i den här bloggen. Genom åren har jag haft många fina matupplevelser på restauranger som Såstaholm, Ebenist, Ilse m fl.
Kvällens besök på NOI by Nobis fick mig att ta beslutet att dela med mig av mina upplevelser även på det kulinariska området. Och kanske det slinker in något av mina egna matförsök....

Jag har gått i ett par månader och sett fram emot mitt besök på nyskapade NOI. Restaurangen ligger i källaren på Hotell Nobis vid Norrmalmstorg. Menyn är övervakad av hovtraktören Stefano Catenacci, något som borde borga för riktigt bra kvalitet i såväl komposition som utförande.
Här är det mycket som är helt rätt, men det finns fortfarande små störande vågdalar i såväl tanke som utförande.
På den mycket starka plussidan står en fantastiskt inbjudande och varm miljö, otroligt kunnig personal, omtanke om gästen, magnifika förrätter, förstklassigt vinurval och en spännande matnyfikenhet.
På minussidan står musik på för hög volym, ett slätstruket bröderbjudande och en (för kvällen) inte helt vällagad rödtunga.

Jag beställde till förrätt deras halva råbiff. Den placerar sig i absoluta toppen av mitt livs råbiffar. Mild, len, fyllig i smaken. Och med en surdegskrisp som skapar en extra dimension och lyfter rätten till hösta höjd. Det lite kraftigare spanska rödvinet var en fullträff till råbiffen.
Och så överraskade de med en extra förrätt - en bit lätthalstrad gulfenad tonfisk med friterad avokado, ingefärsdressing och syrad gurka. En rätt i perfekt balans mellan olika aspekter som perfekt förenades av den milt syrade gurkan.
På rekommendation valde jag till huvudrätt en helstekt rödtunga med crudité på polkabetor och fänkål, brynt smör med kapris, schalottenlök och potatispuré. Här brast det en aning i utförandet. En något övertillagad fisk där betorna och fänkålen saknade tillräcklig smakkaraktär för att skapa djup i rätten. Om fisken var övertillagad så hade smöret å andra sidan mått bra av att brynas en smula mer för att få fram den karakteristiska smaken. Min vinet till var perfekt - själva hade jag inte kommit på att servera en chenin blanc. Det matchade verkligen både smöret, fänkålen och kaprisen.
Efterrätterna blev en trestegare mot absolut lycka. Den lilla chokladtryffeln var perfekt i sin enkelhet och rika chokladsmak. Sedan överraskade köket igen med att dyka upp med ett litet experiment - en brownieglass som var helt barnsligt god. Och när de ändå var på gång kom de med nästa experiment - en glass på getost. Här fick jag något saligt i blicken, det är bland det godaste jag någonsin ätit i dessertväg. Jag är också imponerad över den unga Sauternes de plockade fram - den hade söta toner som inte tog över, och den hade kvar massor av friskhet.

Detta var en helt underbar kväll. Jag vet att mina ord om huvudrätten kan verka hårda, men det kan bero på att jag är väldigt kräsen.
En sak är säker - jag kommer att komma tillbaka!

Genomlyst Berg och Beethoven i sirap

Berwaldhallen (Stockholm) 2018-11-09

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Daniel Harding
Solist: Janine Jansen

Berg: Violinkonsert
Beethoven: Symfoni nr 3

Kvällens konsert presenterade en del av det program som Radiosymfonikerna tar med på turné i Europa.  Man kan inte precis kalla det banbrytande eller nydanande, utan Harding och orkestern väljer att lägga sig i de gamla invanda hjulspåren där i stort sett varenda orkester kör. Jag frågar mig varför man inte vågar sig på en mer kontroversiell programläggning när man ska ut och exponera sig? Varför väljer man inte ett enda större svenskt verk när man nu har chansen? Varför inte Pettersson (mer än en symfonisk sats) , Tarrodi, Byström eller Mühlrad? Eller åtminstone Stenhammar?

Istället blir det musik av Beethoven, Sibelius, Schumann och Berlioz. Det här är sådant som alla de stora orkestrarna och dirigenterna äter till frukost. Ska man sätta ett internationellt avtryck med den här musiken måste man vara något alldeles extra. Och Daniel Harding och Radiosymfonikerna må vara bra, men något alldeles extra är de inte.

Det finns i alla fall en tydlig ljusglimt i det man tar med sig ut i Europa, nämligen Janine Jansen som solist i Alban Bergs violinkonsert. Hennes sätt att gestalta solostämman var intelligent och känsligt. Det helt avskalade skapade en stark konstrast till det nästan smärtsamt tragiska. Här fanns ingen sentimentalitet, utan bara ren känsla. Hon valde med omsorg när hon skulle gestalta med vibrato, och när hon skulle låta tonen bli helt öppen och rak. Hon vågade låta klangen bli nästan rå i vissa avsnitt, för att sedan skimra som en tunn ljustråd.
Harding och orkestern lade sig nära solisten, och de vågade skala ner sig till nästan kammarmusikaliskt spel. Men i de starkare partierna täckte de solisten lite väl mycket.

Efter pausen var det dags för ett av musikhistoriens kanske största verk, nämligen Beethovens tredje symfoni, den som går under tillnamnet Eroica. Jag anser den vara kanske den mest beethovenska av hans symfonier i sin struktur, balans och nytänkande. Det här är en symfoni som kräver precision och tydlighet för att upplevas så revolutionerande som den en gång var.
Här missade Daniel Harding totalt. Han doppade symfonin i sirap, rullade den i socker och hängde en doftgran i den. Det blev nästan som filmmusik av Korngold. (Inget fel i Korngolds filmmusik, men det är inte Beethoven.) Ord som charmant, behagfullt och svepande schwung dök upp i min skalle när jag lyssnade - och de orden är SÅ fel i det här sammanhanget. När Harding försökte vässa till dramatiken blev det stolpigt istället för drabbande. Han försökte "visa upp" istället för att utgå från vad musiken säger. Den här tolkningen blev för mig totalt fel.
Ingen skugga ska dock falla på orkestern, de följde sin dirigent otroligt lyhört och lojalt.  Stråket klingade engagerat och med stor inlevelse. Blåsarna var dock inte på sin vanliga höga nivå, speciellt hade valthornen inte sin bästa dag på jobbet.

Det var dock gott att få uppleva en välrepeterad orkester!

Vad är Brahms?

Konserthuset (Stockholm) 2018-11-01
Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Jaime Martin
Solist: Joshua Bell

Brahms: Violinkonsert
Walton: Symfoni nr 1


Du läste rätt – jag frågar inte i rubriken vem Brahms var, utan vad han är. Eller mer korrekt uttryckt – hur ska Brahms musik egentligen låta? Den här konserten med Kungliga Filharmonikerna under ledning av Jaime Martin aktualiserade den här frågan. Speciellt i belysning av förra veckans konsert med Radiosymfonikerna under Manfred Honeck.

Filharmonikerna tog sig an violinkonserten (1879), och Radiosymfonikerna bjöd på fjärde symfonin (1886). Det var som två helt olika världar. Delvis kan det bero på att det är två tämligen olika verk, men där Honeck byggde med stora tunga block och dramatik (och volym) vid varje tänkbart tillfälle så använde sig Martin av en transparens och ungdomlig friskhet i anslaget.
Martin skapade med en lyhörd orkester en inbjudande stämning som inte primärt var ute efter att imponera.  Han lät musiken tidvis klinga både lågmält och innerligt. Detta fick mig att tänka på en ungdomlig Brahms, trots att han var 46 år när han skrev den.

Kvällens solist var Joshua Bell. Ska jag vara helt ärlig så var han orsaken till att jag köpte biljett till konserten. Jag har lyssnat på honom sedan i slutet av 80-talet, och flera av hans inspelningar sätter jag mycket stort värde på. Men i den här kvällens tolkning av Brahms konsert så funkade det inte. Hans spel tog fasta på dramatiken och de mer iöronenfallande avsnitten där solisten kan få glänsa med en vacker ton. Jag saknade en del av den klassiska balans och behärskning som jag identifierar med Brahms. Inte så att jag menar att dramatiken ska undvikas, men den får inte ta överhanden. Dessutom fanns det en smula slarv i flera snabba passager som blev otydliga, något som jag inte förväntar mig av en solist på den här nivån.
Men visst var publiken entusiastisk – och visst blev det extranummer. Det blev teman från filmen ”The Red Violin”. Här fungerade Bells utspel och dramatik alldeles perfekt.

Efter paus blev det ett för mig nytt verk – William Waltons första symfoni som han skrev i 30-årsåldern i början av 30-talet. Det bestående intrycket för mig var de långa linjerna som byggs upp både i tematik, harmoni och dynamik. Detta är ett verk som nog lockar många dirigenter till att ta fram de stora gesterna tidigt, men Jaime Martin var klokare än så. Han skapade en spänning i sitt sätt att bygga upp musiken i långa sekvenser. Det var uppenbart att han hade en mycket tydlig bild av den tolkning han ville förmedla. Och orkestern var rakt igenom utmärkt. När man trodde att de hade nått full intensitet skruvade de upp trycket ett halvt varv till. Och hela tiden utan att forcera eller tappa den medvetna klangen.

Det här var verkligen dirigentens och orkesterns kväll. Jag tillåter mig därför att göra en liten reflektion över orkesterkvalitet i Stockholm. Jag har i många år varit en stor beundrare av Radiosymfonikerna och deras chefdirigent Daniel Harding. Men de senaste åren har jag tyckt mig märka en försämring, både i dirigentens arbete och i orkesterns kvalitet. Allt oftare hör jag slarv och otillräcklighet i Hardings konserter. Och även om orkestern kan lysa starkt under enstaka bra dirigenter så märker jag framför allt i stråkstämmorna en slags slentrian. Det räcker med att titta på hur engagemanget och spelstilen avtar bakåt i stämmorna. Musikerna längst bak kan ibland ge ett intryck av att bara markera. Detta påverkar klangen, utan tvekan. Jag vill påstå att chefdirigenten har ett ansvar i detta, därför var jag inte helt glad när orkestern bestämde sig för att förlänga med Daniel Harding.
Med Filharmonikerna är det annorlunda. Här finns det för det första en mer homogen klang i stråket, och detta avslöjas i de allra svagaste nyanserna som helt enkelt skimrar. Dessutom är blåsare och slagverk på samma höga nivå som hos Radiosymfonikerna. Det gör att jag just nu tycker att Filharmonikerna är Stockholms bästa symfoniorkester. Jag vet att jag varit kritisk mot chefdirigenten Sakari Oramos poserande dirigentstil, men helt uppenbart låter det förbaskat bra! Och hans arbete med orkestern har burit frukt.

(Jag är medveten om att såväl Radiosymfonikerna som Filharmonikerna inte var fullt ordinarie vid de senaste konserterna, men mina tankar grundar sig på fler än dessa konserter. Vid den här konserten tyckte jag mig se ett antal Radiosymfoniker i Filharmonikerna?)