torsdag, november 01, 2018

Vad är Brahms?

Konserthuset (Stockholm) 2018-11-01
Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Jaime Martin
Solist: Joshua Bell

Brahms: Violinkonsert
Walton: Symfoni nr 1


Du läste rätt – jag frågar inte i rubriken vem Brahms var, utan vad han är. Eller mer korrekt uttryckt – hur ska Brahms musik egentligen låta? Den här konserten med Kungliga Filharmonikerna under ledning av Jaime Martin aktualiserade den här frågan. Speciellt i belysning av förra veckans konsert med Radiosymfonikerna under Manfred Honeck.

Filharmonikerna tog sig an violinkonserten (1879), och Radiosymfonikerna bjöd på fjärde symfonin (1886). Det var som två helt olika världar. Delvis kan det bero på att det är två tämligen olika verk, men där Honeck byggde med stora tunga block och dramatik (och volym) vid varje tänkbart tillfälle så använde sig Martin av en transparens och ungdomlig friskhet i anslaget.
Martin skapade med en lyhörd orkester en inbjudande stämning som inte primärt var ute efter att imponera.  Han lät musiken tidvis klinga både lågmält och innerligt. Detta fick mig att tänka på en ungdomlig Brahms, trots att han var 46 år när han skrev den.

Kvällens solist var Joshua Bell. Ska jag vara helt ärlig så var han orsaken till att jag köpte biljett till konserten. Jag har lyssnat på honom sedan i slutet av 80-talet, och flera av hans inspelningar sätter jag mycket stort värde på. Men i den här kvällens tolkning av Brahms konsert så funkade det inte. Hans spel tog fasta på dramatiken och de mer iöronenfallande avsnitten där solisten kan få glänsa med en vacker ton. Jag saknade en del av den klassiska balans och behärskning som jag identifierar med Brahms. Inte så att jag menar att dramatiken ska undvikas, men den får inte ta överhanden. Dessutom fanns det en smula slarv i flera snabba passager som blev otydliga, något som jag inte förväntar mig av en solist på den här nivån.
Men visst var publiken entusiastisk – och visst blev det extranummer. Det blev teman från filmen ”The Red Violin”. Här fungerade Bells utspel och dramatik alldeles perfekt.

Efter paus blev det ett för mig nytt verk – William Waltons första symfoni som han skrev i 30-årsåldern i början av 30-talet. Det bestående intrycket för mig var de långa linjerna som byggs upp både i tematik, harmoni och dynamik. Detta är ett verk som nog lockar många dirigenter till att ta fram de stora gesterna tidigt, men Jaime Martin var klokare än så. Han skapade en spänning i sitt sätt att bygga upp musiken i långa sekvenser. Det var uppenbart att han hade en mycket tydlig bild av den tolkning han ville förmedla. Och orkestern var rakt igenom utmärkt. När man trodde att de hade nått full intensitet skruvade de upp trycket ett halvt varv till. Och hela tiden utan att forcera eller tappa den medvetna klangen.

Det här var verkligen dirigentens och orkesterns kväll. Jag tillåter mig därför att göra en liten reflektion över orkesterkvalitet i Stockholm. Jag har i många år varit en stor beundrare av Radiosymfonikerna och deras chefdirigent Daniel Harding. Men de senaste åren har jag tyckt mig märka en försämring, både i dirigentens arbete och i orkesterns kvalitet. Allt oftare hör jag slarv och otillräcklighet i Hardings konserter. Och även om orkestern kan lysa starkt under enstaka bra dirigenter så märker jag framför allt i stråkstämmorna en slags slentrian. Det räcker med att titta på hur engagemanget och spelstilen avtar bakåt i stämmorna. Musikerna längst bak kan ibland ge ett intryck av att bara markera. Detta påverkar klangen, utan tvekan. Jag vill påstå att chefdirigenten har ett ansvar i detta, därför var jag inte helt glad när orkestern bestämde sig för att förlänga med Daniel Harding.
Med Filharmonikerna är det annorlunda. Här finns det för det första en mer homogen klang i stråket, och detta avslöjas i de allra svagaste nyanserna som helt enkelt skimrar. Dessutom är blåsare och slagverk på samma höga nivå som hos Radiosymfonikerna. Det gör att jag just nu tycker att Filharmonikerna är Stockholms bästa symfoniorkester. Jag vet att jag varit kritisk mot chefdirigenten Sakari Oramos poserande dirigentstil, men helt uppenbart låter det förbaskat bra! Och hans arbete med orkestern har burit frukt.

(Jag är medveten om att såväl Radiosymfonikerna som Filharmonikerna inte var fullt ordinarie vid de senaste konserterna, men mina tankar grundar sig på fler än dessa konserter. Vid den här konserten tyckte jag mig se ett antal Radiosymfoniker i Filharmonikerna?)



Inga kommentarer: