Piano med glöd

PianoVisions på Konstakademien 2018-11-18
Alessandra Ammara, piano

Debussy: Préludes, bok 1
Scarlatti:
– Sonat i d-moll, K 32
– Sonat i F-dur, K 492
Rebora (1973): Shin
Albéniz: El albaicìn
Ravel: Gaspard de la Nuit

Här fick vi en pianist som greppade(!) Debussy och Ravel med den insikt, känslighet, temperament och tekniska skicklighet som krävs för att få musiken att sjunga.
Hon inledde med Debussys första bok med preludier, där ingår bl a mina favoriter Flickan med linhåret och Den sjunkna katedralen. Hon gav musiken ett naturligt flöde och en linje, istället för att enbart stanna upp i impressionistiska stillbilder. Hon gav utrymme för dramatik och lät musikens infall komma till tals. Det blev en intressant och mångskiftande Debussy!

I den första korta sonatan av Scarlatti gav hon prov på det genialiska i Scarlattis musik, nämligen hur musiken överelever även en mycket romantisk läsart. Hon spelade med ett dröjande och sjungande anslag med massor av rubati. En purist skulle förmodligen slita sitt hår, men musiken fick en ny dimension som jag verkligen uppskattade.
I den andra sonatan så lade hon sig närmare en mer "tidstypisk" tolkning där hon lät musikens rörelse bilda en stadig puls och struktur.

Det tämligen nyskrivna stycket av Carla Rebora var för mig kvällens höjdpunkt. Ett kort och naket stycke som från början är skrivet för piano och sopran var extremt uttrycksfullt och nära i sitt tilltal. Musiken fick klinga i enskilda toner för att helt kort flamma upp i eruptiv dramatik. Och så tillbaka i det alldeles andlösa. Jag kom på mig själv med att min andning föll in i musikens andning - det är för mig ett tecken på riktigt bra musik.

El albaicin av Albeniz är vad jag skulle kalla ett genrestycke. Det målar en omisskännligt spansk bild, men är för mig inte särskilt intressant.

Ravels Gaspard de la Nuit är ett av mina favoritstycken för piano. Tyvärr få man sällan höra det spelas eftersom det är bland det svårare som skrivits för instrumentet. (Den avslutande satsen Scarbo lär medvetet ha skrivits av Ravel för att övertrumfa Balakirevs Islamey i svårighet.)
Ammara var mästerlig i sitt sätt att i Ondine lyfta fram de bärande melodiska elementen mot en bakgrund av snabbt upprepade toner och välbalanserade löpningar. I Le Gibet blev effekten av "klockklangen" otroligt suggestiv. I Scarbo fanns det dock en viss otydlighet i vissa avsnitt där hon valde att sudda ut enskilda toner för att skapa en mer diffus klangbild, jag hade gärna sett att de enskilda tonerna hade fått plats. Men det är en tolkningsfråga, och jag respekterar till fullo hennes tolkning.

Det här är en pianist som jag väldigt gärna hör igen.
En stor eloge till eldsjälarna bakom PianoVisions som bjuder på så här intressanta pianister.