Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Daniel Harding
Solist: Janine Jansen
Berg: Violinkonsert
Beethoven: Symfoni nr 3
Kvällens konsert presenterade en del av det program som Radiosymfonikerna tar med på turné i Europa. Man kan inte precis kalla det banbrytande eller nydanande, utan Harding och orkestern väljer att lägga sig i de gamla invanda hjulspåren där i stort sett varenda orkester kör. Jag frågar mig varför man inte vågar sig på en mer kontroversiell programläggning när man ska ut och exponera sig? Varför väljer man inte ett enda större svenskt verk när man nu har chansen? Varför inte Pettersson (mer än en symfonisk sats) , Tarrodi, Byström eller Mühlrad? Eller åtminstone Stenhammar?
Istället blir det musik av Beethoven, Sibelius, Schumann och Berlioz. Det här är sådant som alla de stora orkestrarna och dirigenterna äter till frukost. Ska man sätta ett internationellt avtryck med den här musiken måste man vara något alldeles extra. Och Daniel Harding och Radiosymfonikerna må vara bra, men något alldeles extra är de inte.
Det finns i alla fall en tydlig ljusglimt i det man tar med sig ut i Europa, nämligen Janine Jansen som solist i Alban Bergs violinkonsert. Hennes sätt att gestalta solostämman var intelligent och känsligt. Det helt avskalade skapade en stark konstrast till det nästan smärtsamt tragiska. Här fanns ingen sentimentalitet, utan bara ren känsla. Hon valde med omsorg när hon skulle gestalta med vibrato, och när hon skulle låta tonen bli helt öppen och rak. Hon vågade låta klangen bli nästan rå i vissa avsnitt, för att sedan skimra som en tunn ljustråd.
Harding och orkestern lade sig nära solisten, och de vågade skala ner sig till nästan kammarmusikaliskt spel. Men i de starkare partierna täckte de solisten lite väl mycket.
Efter pausen var det dags för ett av musikhistoriens kanske största verk, nämligen Beethovens tredje symfoni, den som går under tillnamnet Eroica. Jag anser den vara kanske den mest beethovenska av hans symfonier i sin struktur, balans och nytänkande. Det här är en symfoni som kräver precision och tydlighet för att upplevas så revolutionerande som den en gång var.
Här missade Daniel Harding totalt. Han doppade symfonin i sirap, rullade den i socker och hängde en doftgran i den. Det blev nästan som filmmusik av Korngold. (Inget fel i Korngolds filmmusik, men det är inte Beethoven.) Ord som charmant, behagfullt och svepande schwung dök upp i min skalle när jag lyssnade - och de orden är SÅ fel i det här sammanhanget. När Harding försökte vässa till dramatiken blev det stolpigt istället för drabbande. Han försökte "visa upp" istället för att utgå från vad musiken säger. Den här tolkningen blev för mig totalt fel.
Ingen skugga ska dock falla på orkestern, de följde sin dirigent otroligt lyhört och lojalt. Stråket klingade engagerat och med stor inlevelse. Blåsarna var dock inte på sin vanliga höga nivå, speciellt hade valthornen inte sin bästa dag på jobbet.
Det var dock gott att få uppleva en välrepeterad orkester!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar