Bancroft gör debut

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-10-25

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Ryan Bancroft 

Mozart: Symfoni nr 38 D-dur "Prag"
Tjajkovskij: Svit ur Törnrosa

Så fick vi en oplanerad debut av stjärnskottet Ryan Bancroft. Han hoppade in för legendaren David Zinman som tyvärr hade fått förhinder. Eftersom jag har hört honom på nätet några gånger hade jag stora förväntningar på vad han skulle åstadkomma. Han infriade dessa i hög grad, om än inte helt.

Mozarts 38:e symfoni fick sin premiär i Prag, därav dess smeknamn. Det var i Prag som Mozart blev riktigt stor med operor som Don Giovanni och Figaros bröllop. Den här symfonin har element av båda de två operorna. Den första satsens inledning leder osökt till Don Giovanni, och den sista satsen inleds med ett citat ur Figaros bröllop. Även den långsamma mellansatsen luktar opera, dess inledning skulle lätt kunna övergå till en sopranaria ur t ex Figaros bröllop.
Bancroft valde dramatik och energi som utgångspunkt för sin tolkning. Möjligen drog det för långt åt det romantiska hållet, och filigransarbetet hamnade på undantag. Det var kanske mest märkbart i mellansatsen där penseln blev något för bred. Den sista satsen har förvisso beteckningen "Presto", men här satte Bancroft igång orkestern i ett prestissimo, åtminstone klart mer än vad orkestern klarade av. Det blev inledningsvis snubbligt och jäktat där fraserna jagades på. Efter en liten stund var det som om tempot sjönk, om det berodde på att orkestern saktade ner dirigenten eller om dirigenten insåg att det gick för fort låter jag vara osagt.

Här kan det också vara läge att kommentera orkesterns spel denna kväll. Tyvärr tvingas jag att konstatera att Radiosymfonikerna är en mycket ojämn orkester. De pendlar mellan briljant storspel och oengagerat rutinspel. 
Vid den här konserten räddades de av superba blåsare. Men med en förstafiolstämma som "sitter av" tiden så blir det helt enkelt inte bra - en orkester är en helhet där alla delar måste klaffa. Redan vid tredje pult slutar man att använda vibrato och nöjer sig med att utnyttja hälften av stråken. Och att titta på dirigenten är det inte tal om. Om dirigenten överser det så borde konsertmästaren styra upp det.

Ryan Bancroft hade satt samman en egen svit ur baletten Törnrosa. Det var ett effektivt urval som gav utrymme för vad som verkar vara hans definitiva styrka - de romantiska stora gesterna. Möjligen hade han kunnat skippa några av de mer generiska avsnitten i den senare hälften.
Han lyckades skapa ett sug i musiken tillsammans med orkestern där blåsarna gav allt. I "rosadagiot" tände det verkligen till. Bancrofts uppenbara kärlek till musiken fick fullt utlopp och drog med sig såväl orkester som publik.

Jag vill gärna se Ryan Bancroft tillbaka på podiet. När hans känsla för show balanseras med djupare insikt tror jag att vi kan få uppleva riktigt bra grejer. För i hans dirigerande ser jag spår av såväl Bernstein (utspelet) och Blomstedt (händerna) - det är en bra utgångspunkt.