Litet och stort - gammalt och nytt

PianoVisions på Konstakademien 2019-10-20

Tuija Hakkila, piano

Beethoven: Ur bagateller op 33
- nr 1 Andante grazioso, quasi allegretto
- nr 2 Scherzo: Allegro
- nr 4 Andante
- nr 7 Presto

Schumann:
- Phantasietanz op 124 nr 5
- Elfe op 124 nr 17
- Kind im Einschlummern op 15 nr 12
- Intermezzo op 26 nr 4
Vogel als Prophet op 82 nr 7

Beethoven: Sonat i C-dur op 53 "Waldstein"

Berio: Sequenza IV
Sciarrino: Notturno II
Saariaho: Arabesques et adages

Brahms: Sex klaverstycken op 118
- Intermezzo a-moll
- Intermezzo A-dur
- Ballad g-moll
- Intermezzo f-moll
- Romanze F-dur
- Intermezzo ess-moll


PianoVision har en otrolig förmåga att öppna nya dörrar. Den här kvällen fick jag upptäcka en för mig ny pianist, en ny tonsättare och ett inte helt vanligt instrument.

Det ovanliga instrumentet var ett hammarklaver, det som ibland även kallas fortepiano. Det är prototypen för dagens piano, med alla de avgörande egenskaperna hos dagens piano redan på plats - klubbor mot strängar, pedalteknik etc. Dagens instrument var extra intressant eftersom det var ett svensktillverkat instrument från 1838 som nu restaurerats varsamt till klingande toppkvalitet.
Klangen i ett hammarklaver är svagare, mer distinkt, mer differentierad mellan registren och inte fullt lika snabb i repetitioner. Men det är instrument av den här sorten som Haydn, Mozart, Beethoven, Schubert, Schumann och Chopin skrev sin klavermusik för. Det är dock viktigt att komma ihåg att hammarklaver inte var lika enhetliga som dagens pianon. Eftersom instrumentet befann sig i ett utvecklingsskede så kan olika instrument se tämligen olika ut - och naturligtvis även låta olika.

De inledande bagatellerna av Beethoven var ett utmärkt sätt att bekanta sig med instrumentet. Alla dess egenskaper kom tydligt fram. Och Tuija Hakkila spelade med energi och driv. Styckena är i sig inga omistliga mästerverk, men de är intressanta eftersom Ludwig troligen använde dem för att testa nya idéer som han sedan inkorporerade i sina större verk.
De fem korta styckena av Schumann, några av dem från ett par av hans pianosviter, klingade otroligt bra på hammarklaveret. Det var som en frisk fläkt blåste in och fick färgerna att se helt klara ut. I det sista stycket, Vogel als Prophet ur Waldszenen, var det som att höra musiken för allra första gången. Differentieringen i klang mellan registren kom här till sin fulla rätt, något som normalt sett inte blir lika tydligt på ett modernt piano.

Kvällens "huvudverk" var nog Beethovens Waldsteinsonat. Det är ett tekniskt mycket krävande verk som tillkom i början av det som brukar kallas hans mellersta period, ungefär samtidigt som hans tredje symfoni (Eroica). Det är en period när han går nya vägar i sin musik. Jag vill till och med påstå att det är nu som Beethoven blir Beethoven.
Waldstein-sonaten är inte bara tekniskt krävande, det är också ett verk vars struktur tydligt måste kännas. Och trots stor teknisk behärskning så var det här Tuija Hakkila inte riktigt lyckades. Spelet blev alltför stillastående, och det nödvändiga drivet framåt uteblev. Och därigenom förlorar verket mycket av sin inneboende dramatiska karaktär.

Efter paus hade hammarklaveret flyttats undan och Steingräber-flygeln hade tagit det plats. De tre mer moderna styckena av Berio, Sciarrino och Saariaho behövde verkligen ett modernt instruments fylla möjligheter.
Berios Sequenza IV är fylld av överlagrade klanger och blixtrande korthuggna infall. Hakkila hade stycket helt i sina händer. Möjligen skulle jag ha önskat att hon hade låtit "mellanrummen" klinga ut mer för att öka spänningen.
Sciarrino var en för mig totalt okänd tonsättare. Men den här konserten gjorde att jag kommer att fördjupa mig i mer av det han har skrivit. Hans Notturno II är ett helt magiskt verk. Dess envist upprepade toner i diskanten försätter lyssnaren i en sällsam stämning. Det som händer i vänster hand avtecknar sig mot det repetitiva, men blir aldrig huvudsak. Pianots egna ljud är en del av musiken, t ex när tangenter trycks ner utan att ge ton.
Saariahos stycke är i mina öron inte något av hennes bättre verk. Det var många toner och mycket ljud, men inte mycket som sades.

Konserten avslutades med Brahms sex stycken ur opus 118, kanske bland det allra bästa han skrivit för instrumentet. (Möjligen i konkurrens med de tre styckena i opus 117.)
Här finns det stora utspelet i det inledande intermezzot, den innerliga skönheten i det andra, det levnadsglada i balladen, det oroligt rörliga i intermezzot i f-moll, det sångbart kärleksfulla i romansen och det gåtfullt sökande och det dramatiska i det avslutande intermezzot.
Hakkila fångade allt detta inifrån varje stycke. Det var mycket kärlek i hennes spel.

Tuija Hakkila är en mycket intressant pianist. Jaga kommer att med nyfikenhet utforska hennes inspelningar av Mozart. Jag tror att hennes inställning och förståelse för musiken kan vara exakt vad Wolfgang behöver.