Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: James Gaffigan
Solist: Rick Stotijn, kontrabas
Strauss: Till Eulenspiegels lustige Streiche
Tubin: Kontrabaskonsert
Sibelius: Lemminkäinen- legender
Den här konserten handlar mycket om det upproriska, det som är på kant med tillvaron och som kastar lite sand i det (inbillat) fridfulla livet.
Strauss symfoniska dikt är ett veritabelt uppvisningsstycke för en virtuos orkester - och det var Radiosymfonikerna denna kväll. Varje musiker var helt med på noterna(!), men jag tror inte att någon tar illa upp om jag lyfter fram magnifikt spel från valthorn och klarinett. Gaffigan gav orkestern utrymme att glänsa i sin skildring av Tills upptåg. Mitt intryck var att konserten hade föregåtts av en effektiv och genomtänkt instudering med en dirigent som visste exakt vad han ville. Men sådana dirigenter är Radiosymfonikerna som allra bäst.
Tubins alltför sällan spelade kontrabaskonsert var huvudskälet för att jag satt i hallen. Eftersom kontrabas är ett av mina två instrument så blir jag lätt en smula partisk - men också krävande. Med solostämman och det stora instrumentet i Rick Stotijns händer infriades de högst tänkbara kraven. Han behärskade alla utmaningar och uttryck i verket. Han är inte bara tekniskt virtuos, utan han når bakom fasaden och hittar uttryck och stämningar som når fram.
Verket vilar i grund och botten på strikt klassisk grund, såväl i satsuppdelning som i soloinstrumentets växelspel med orkestern. Här finns en solokadens helt i linje med de klassiska solokonserternas mönster. Och som han spelade den kadensen....!!!! Men verket vågar också skava en smula, där soloinstrumentet får det främsta ansvaret.
Lemminkäinen-legenderna är ett ganska tidigt verk av Sibelius. Han kom att omarbeta det flera gånger, sista gången så sent som i slutet på 30-talet. Lemminkäinen är egentligen en ganska osannolik huvudperson, han ställer till det för sig på mer än ett sätt och räddas till slut av sin mor.
I verket finns mycket av det som Sibelius senare kom att utveckla i sina symfonier, t ex det sjungande stråket som vilar på en stabil basgrund. Just detta tog Gaffigan tillvara i sin tolkning. Han frammanade det som många av oss nog förknippar med Sibelius - de långa fraserna som doftar av milsvida skogar. Men det blev aldrig enformigt på det sätt som en bilresa genom mil efter mil av skog kan bli. han och orkestern lät skogen växa på böljande åsar, och de lät oss ana vatten mellan fur och gran. I det kanske mest kända avsnittet ur sviten - den magiskt vackra Tuonelas svan - vågade han vila i musiken och lita på dess inneboende förmåga.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar