Med hjärta och hjärna

Lieder på Konserthuset (Grünewaldsalen) 2019-11-20

Benjamin Appl, baryton
Magnus Svensson, piano

Kagel: Hebrew ur Der Turm zu Babel
Schumann (Robert): Sex dikter av Lenau och Requiem opus 90
Grieg: Sex sånger opus 48
Mahler:
- Aus! Aus!
- Zu Strassburg auf der Schanz'
revelge
- Nicht wiedersehen
Korngold: Liebesbriefchen
Kalman: Terezin-sång
Weber (Ilse): Ade, Kamerad!
Strauss (Adolf): Ich weiss bestimmt, ich werd' dich wiedersehen
Weber (Ilse):
- Ich wandre durch Theresienstadt
- Wiegala
Mahler: Urlicht
Strauss (Richard): Morgen (extranummer)


Den tyske barytonen Benjamin Appl ersatte den annonserade sopranen Dorothea Röschmann. Han har under flera år betraktats som "rising star", men den här kvällen visade han att han är en mogen konstnär - såväl tekniskt som emotionellt.
Det program som han och den utomordentligt begåvade "sångarpianisten" Magnus Svensson hade satt ihop präglades av både hjärta och hjärna. Och ett rejält mått av mod.

Kvällen började med Kagels gripande nakna sång för soloröst - utan piano. Att inleda med något så känsligt och direkt förmedla en känsla vittnar om en stor portion mod och en teknisk tillförsikt.

Sångerna av Robert Schumann är böland de mest komplexa i hans produktion. Appl och Svensson bottnade inte riktigt i dem. De blev en smula diffusa i sitt uttryck. Och detta var det enda avsnitt under kvällen där Appls röst inte riktigt fungerade. Det fanns en tydlig brytning i det övre mellanläget, och i det lägre mellanläget blev rösten pressad. Däremot hade rösten en fri och öppen klang på höjden och en generös och varm volym på djupet.

Griegs sex sånger har ett helt annat uttryck, och det verkade passa båda två mycket bättre. De fann varandra i ett lyriskt och lekfullt samspel. I Ein Traum var det som om kvällen slog ut i blom. Här bjöd de på fullödig sång och absolut följsamt och sångbart pianospel.

I de tre sångerna av Mahler fångade de det typiskt "mahlerska", det aningen skruvade och absurda. De målade upp dramatiska scener, bl a genom Appls förmåga att färga vokalerna. Dessutom måste jag nämna Svenssons formidabla spel i Revelge, den utmaningen hanterade han med kraft och precision.

De resterande sångerna hade en koppling till Theresienstadt (Terezin) - nazisternas koncentrationsläger som de använde som ett slags falskt skyltfönster. Men som var och förblev en station på väg till döden.
Anne Sofie von Otter och Christian Gerhaher har tillsammans med pianisterna Bengt Forsberg och Gerold Huber tolkat de här sångerna på en smått legendarisk inspelning. Appl och Svensson gjorde dem till sina egna. Det är stort.
I sången med musik av Kalman (ursprungligen från operetten Grevinnan Maritza) uppstår en paradox som griper tag - det till synes glättiga i skuggan av lidandet och döden. Sångerna av Ilse Weber gör Appl och Svensson med en okonstlad enkelhet som går rakt in i hjärtat. I Ade, Kamerad öppnas en kanal rakt in i förtvivlans nödvändiga behärskning. I sången Ich wandre durch Theresienstedt är längtan intensivt påtaglig. I sådana ögonblick blir musik relevant - den skapar ett fönster till en ny insikt. I Adolf Strauss sång om återseende vacklar jag mellan om det är en besvärjelse inför det oundvikliga eller om det är en verklig förhoppning. Appl/Svensson ger inte svaret - de ställer frågan. Appls röst är helt idealisk i de här sångerna, han vågar skala av den och låter den med ytterst små medel skapa stor effekt med utgångspunkt i orden.

Att avsluta det ordinarie programmet med Mahlers Urlicht är inget mindre än genialiskt. Dess rop om människans nöd och smärta, med längtan efter något bättre sammanfattar de föregående sångerna på ett självklart sätt. Texten använde Mahler även i sin andra symfoni - Uppståndelsen. Den kopplingen ger en extra djup symbolik åt sången och dess placering i programmet. Appl sjunger den som inifrån och skapar en andlöshet och total koncentration. Svenssons pianospel sjunger med Appl.

Efter ett sådant program känns det instinktivt fel med ett extranummer. Men Appl och Svensson hade tänkt längre än så. De kom tillbaka och gav oss Richard Strauss magiskt vackra sång Morgen. Dess inledande rad "Och imorgon ska solen skina igen, och på stigen jag ska vandra ska vi lyckliga åter förenas..." bröt fram med en total närvaro och renhet som gav oss hopp.

Det här var en av de konserterna då det egentligen känns fel att tala om teknisk behärskning. Det var en konsert som kommunicerade. Det var två intelligenta musiker som ville säga något viktigt. Och de lyckades.