Smör, grädde och socker

PianoVisions på Konstakademien 2019-11-24

Bengt-Åke Lundin, piano

Rachmaninov: 10 preludier opus 23
Schubert/Liszt: Tre sångtranskriprioner
- Auf dem Wasser zu singen
- Frühlingsglaube
- Erlkönig
Liszt: Benediction de Dieu dans la solitude
Donizetti/Liszt: Reminiscences de Lucia di Lammermoor


Detta var en virtuoskväll, programmet speglade två av de stora pianovirtuoserna - Liszt och Rachmaninov. Det krävs en äkta virtuos för att öra den musiken rättvisa, och Bengt-Åke Lundin är mycket nära den rollen. Dessutom laddar han musiken med en massa egen känsla och innebörd.
Dock går det inte att komma ifrån att det blir lite för mycket av det goda. Det blir som ett tjockt lager av smör med sockrad grädde på toppen.

I de tio preludierna opus 23 av Rachmaninov hottar Lundin varje styckes karaktär. Energin i nummer 2, det sjungande i nummer 4, det briljanta i nummer 7 och 8. Rachmaninov var ingen vän av tystnad, och Lundin förstärker det intrycket genom att nästan genomgående driva på såväl klang som fraser. Det blir liksom väldigt mycket ljud. Hela tiden.

I de tre transkriptionerna av Schubert-sånger är det uppenbart att Lundin ackompanjerat sångare i de här sångerna mer än en gång.
I "Auf dem Wasser" låter han pianot skildra det böljande vattnet samtidigt som han lyfter fram sångstämman med en rent vokal frasering.
I Frühlingsglaube blir hans spel enkelt och nära.
I Erlkönig går det över stock och sten - både i sången och i Lundins tolkning. Den aggressiva dramatiken saknar nyansering, här finns inget av de skrämmande kontrasterna i sången. Och fort går det - så fort att det blir mer än enstaka felslag.

I Liszts originalstycke Benediction driver Lundin på så att det innerliga missas. Det är väldigt mycket pedal och väldigt mycket ljud. Dock utesluter jag inte att det är i linje med tonsättarens intention att briljera med klangen inför de lättrörda damerna i 1800-talets salonger.

Även i parafrasen över Lucia di Lammermoor var det mycket kraft och klang. Mer än mycket faktiskt. Jag är tveksam till att det gjorde rättvisa åt musiken.

Jag gick ifrån konserten med intrycket av att även det imponerande virtuosa ibland kan bli lite väl mycket. Ungefär som när man försöker äta allt på ett maffigt julbord.