Gammal musik sedd genom ett nytt glas

Engelbrektskyrkan (Stockholm) 2022-02-27

Christopher Hästbacka, piano

Glass: Glassworks (Opening)

Schubert: Impromptu op 90 nr 3

Glass: Etude nr 2

Schubert: Impromptu op 90 nr 4

Schumann: Fantasi op 17

Jag kan erkänna att jag gick på den här konserten för att höra Christopher Hästbacka spela Schumanns Fantasi op 17, det verk som utgjorde huvudnumret vid hans diplomkonsert för snart sex år sedan. (Jag skrev om den konserten här: https://pjonsson.blogspot.com/2016/05/pianomagi-la-hastbacka.html) Jag var nu nyfiken på att höra hur hans tolkning utvecklats under de här åren.

Men det var Glass och Schubert som kom att bli den stora upplevelsen vid den här konserten.

Glass och Schubert möts i den skenbart enkla och i de upprepande figurerna. Lika, men ändå olika. Där upprepningarna hos Glass skapar en nästan meditativ stillastående stämning finns det hos Schubert hela tiden en rörelse framåt. Där Glass är inåt är Schubert utåt. Men både rör sig i det lilla rummet. Båda sänker rösten. Båda bjuder in mig att lyssna. Nära.

Christopher Hästbacka är den idealiske pianisten för den här musiken. Hos honom finns inget behov av show, han litar helt på musiken. Med minimal gestik och totalt fokus ger han oss musiken. 

Hans sätt att spela Schubert får mig också att önska att han lierade sig med en riktigt bra sångare och gav sig på Schuberts sånger. 

Schumann gav mig en annan upplevelse än när jag hörde honom spela den första gången. 

Nu upplevde jag att musiken i den första satsen bar en slags sorg, nästan förtvivlan. 

Inledningen av andra satsen fick en nervös oro, och först mot slutet fick den triumferande marschen ta överhanden. (Jag vet inte hur mycket av oron i musiken som kom av den sekundkorta förvirring som jag märkte i spelet.)

Den sista satsen sjöng doloroso, med en återhållen smärta. Varje ton var perfekt balanserad.