Bach och Mendelssohn med några invändningar

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-05-24

Sveriges Radios Symfoniorkester
Radiokören
Dirigent: Herbert Blomstedt 
Solister: 
Simona Houda-Šaturová, sopran
Marie Henriette Reinhold, mezzosopran
Tilman Lichdi, tenor

Bach: Kantat nr 51, Jauchzet Gott in allen Landen
Mendelssohn: Symfoni nr 2, Lobgesang


När legendaren Herbert Blomstedt kommer på besök då sitter man i publiken - så är det bara. Otaliga är de konserter då han med sitt kunnande, sin erfarenhet och sin spelglädje skapat oförglömliga upplevelser. 
Detta var dock inte en av de kvällarna. Och det berodde inte på Maestro Blomstedt, utan på kvällens repertoar.

Bachs jublande kantat "Jauchzet Gott" är en tour de force för sopran och trumpet. Tyvärr fanns det något slitet och ansträngt över sopranens röst. Därför uppstod inte den jublande lätthet som verket vill skapa, trots en superb trumpetinsats. Lite drogs också intrycket ner av en orkesterinsats som var närmare en romantisk tolkning än den klang och frasering som vi idag hör från de ensembler som specialiserat sig på att vitalisera just den här tidens musik.

Mendelssohns andra symfoni spelas inte ofta. Ett av skälen är sannolikt att den är rejält omfattande, både i längd och besättning. Utöver orkester ska det till en kör och tre riktigt bra sångsolister. 
Här hade vi en utmärkt orkester, en idealisk kör, en acceptabel sopran, en superb mezzosopran, en mycket bra tenor och en förstklassig dirigent. Och trots att det som klingade lät utmärkt i form av klang, frasering, attack och balans så förblir verket tråkigt. Mendelssohn fastnar i vissa formler som han upprepar på ett nästan stompigt sätt, och han lyckas inte fylla det stora formatet rent musikaliskt. 
Men ska man höra symfonin så var detta en riktigt bra bemanning. 

Inhopp i vårt solsystem

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-05-17

Sveriges Radios Symfoniorkester
Radiokörens damer
Dirigent: Andrew Manze 
Solist: Paul Lewis, piano

Leyman: Undulating Blue, uruppförande
Mozart: Pianokonsert nr 27
Holst: Planeterna

Detta var en konsert jag hade sett otroligt mycket fram emot. Huvudskälet var den annonserade dirigenten Alondra de la Parra. Tyvärr fick hon pga sjukdom med kort varsel ersättas av Andrew Manze. Manze var under flera år en mycket framgångsrik chefdirigent för Helsingsborgs symfoniorkester, med vilka han bl a spelat in en utmärkt cykel med Brahms fyra symfonier.
Och visst märktes det att det var ett inhopp, vissa saker hade inte riktigt landat. Men Manze och orkestern valde att lita på varandra och efter en stund började de att musicera tillsammans. Och då blev det riktigt bra!

Uruppförandet av Katarina Leymans verk blev lovande. Verket är i hög grad en klangstudie som tydligt kopplar till hav och vatten. Det hade dock tjänat på lite mer instuderingstid. Alltså - jag vill höra det igen!

 Paul Lewis imponerade inte i sin kyliga tolkning av en av mina favoritkonserter av Mozarts hand. Han spelade noterna - inget mer. Den sortens saklighet när det gäller Mozart känns hopplöst gammalmodig. Tack och lov var orkesterspelet betydligt mer intressant med klarhet, snabba reaktioner och tätt sammanlyssnat spel.

Kvällens "storverk" var Gustav Holsts legendariska planeterna. Alla känner nog igen de inledande takterna av verkets första sats "Mars - krigets budbärare".
Manze och orkestern hittade karaktären i varje sats. "Jupiter - glädjens budbärare" blev precis så full av enkel glädje som jag tror att Holst eftersträvade. I "Merkurius - den bevingade budbäraren" och i "Uranus - trollkarlen" briljerar orkester och dirigent i precist och tajt samspel. Som publik drogs jag in i de tvära kasten och överraskningarna.
Även i de mer återhållna satserna "Venus - fredens budbärare" och "Saturnus - åldrandets budbärare" fann orkester och dirigent en klang och en rörelse som bar ut. Det var delvis smärtsamt vackert.
Helt magiskt blev det i den avslutande "Neptunus - mystikern". Här vågade orkester, damkör och dirigent att lita på musiken. De lät den helt enkelt klinga, utan några försök att bidra med påhitt ur egen fatabur. Och då blir det bra. I det här fallet - mycket bra!

Beethoven - lika stor som sitt rykte

PianoVisions på Konstakademien 2019-04-14

Niklas Sivelöv, piano

Bach: Partita nr 2 c-moll
Beethoven: Sonat nr 32 c-moll opus 111
Skrjabin: Sonat nr 2 giss-moll opus 19
Skrjabin: Deux Morceaux opus 57
Skrjabin: Feuillet d'album opus 58
Skrjabin: Deux pieces opus 59
Sivelöv: ur 24 Preludes for piano

Det finns några tonsättare som förändrat musikhistorien - Beethoven är en av dem. Han spränger ramar och utmanar konventioner på ett mer öppet och direkt sätt än någon före honom. Men honom blir musiken personlig på ett helt annat sätt än tidigare. På sätt och vis är han den förste Tonsättaren.
Kvällens konsert kom att handla mycket om det. Beethovens sista pianosonat blev ett verk som speglade både Bach och Skrjabin på ett fascinerande sätt. Det blev ett så tydligt före och efter.

Bachs partita i c-moll är inget av hans mest spelade verk, men det måste ändå ha haft en speciell betydelse för honom. När han ger ut det så ger han samlingen opusnumret 1. Detta trots att han har bakom sig både Johannes- och Matteus-passionerna, samt det monumentala klaververket Das Wohltemperierte Klavier.
I Niklas Sivelövs händer blev det kanske mer romantiskt än vad det mådde bra av. Bach är en av de tonsättare där "less is more", utan att det för den skull blir asketiskt.

Beethovens allra sista pianosonat kröner en rad av 32 genialiska pianosonater. Vi kan genom de här sonaterna följa Beethovens från virtuos till något som jag saknar namn för. I serien av pianosonater finns formexperiment, tekniska utmaningar, tonmålningar, personliga reflektioner.
I den sista sonaten får vi allt detta i ett koncentrat. Niklas Sivelöv vågade sig på att ta ut svängarna såväl rytmiskt som dynamiskt. Bitvis fick det en jazzig sväng som, även om den var en smula överdriven, ändå förmedlade något väldigt viktigt. Effekten blev en aning av vad publiken kan ha upplevt - något som trotsar det invanda och som vågar utmana bortom nuet. Ärligt talat - jag har aldrig hört Beethoven spelas så respektlöst och ärligt. (Möjligtvis undantaget Conrad Taos tolkning av sonaten i A-dur nr 31 för några månader sedan i Berwaldhallen.)

Skrjabin är en av de där tonsättarna som verkar vara mer populär bland musiker än bland lyssnare. För mig glider han bara förbi. Sivelöv gav hans musik allt, men ändå blev det ingen kommunikation.

Sivelövs avslutande verk - några preludier ur egen fatabur - var pianistiskt intressanta, men mer som utforskande av pianots värld än en kommunikation med en publik.

Niklas Sivelöv är en av de mest intressanta pianisterna vi har i Sverige. Ytterst få kan spela Stenhammar som han. Genom dörrarna innan konserten hörde jag honom värma upp med den första fantasin i Stenhammars opus 11. Jag önskar så innerligt att få höra en konsert där han enbart spelar Stenhammar.....

En violin - en musiker - en tonsättare

Musikaliska (Stockholm) 2019-04-07

Semmy Stahlhammer, violin

Bach: Sonata nr 3 i C-dur
Bach: Partita nr 3 i E-dur
Bach: Partita nr 2 i d-moll

En konsert med totalt fokus. En violin. En musiker. En tonsättare. Tre verk.
Intensitet. Klarhet. Närvaro.
Så låter den korta sammanfattningen av kvällens upplevelse. Men jag ska försöka mig på att beskriva den med några fler ord, även om sådana här upplevelser svårligen låter sig fångas i ord. 

Bachs soloverk för violin betraktas av många som heliga. Många violinister tar sig an dem med en nästan förlamande respekt. Ibland får man lust att bara göra något helt annat av dem. Men vid kvällens konsert fick vi möta tre av de här sonatorna och partitorna på ett alldeles självklart sätt. Inga manér. Inga försöka att briljera. Bara musiken färgsatt genom en människa. Semmy Stahlhammers förhållningssätt till verken andades en djup kärlek och insikt. De tre verken var som hans gamla kära vänner. 

Hans spel var genomgående baserat på en puls, som även om den kunde variera i mikroskopiska dragningar, ändå skapade en tydlig riktning. Hans frasering och otroligt effektiva stråkteknik skapade ett flöde som överbryggade de skarvar som helt naturligt finns i ett verk för ett soloinstrument av violinens karaktär. Han fick smått överjordiska klanger ur instrumentet. 
Han var inte fast i en museal attityd om hur man spelar den här musiken på ett "korrekt" sätt baserat på den tidens ideal. Han lät hela sin breda musikaliska erfarenhet och nyfikna personlighet komma till tals. 

Inledningsvis var spelet något trevande, men under sonatans gång spelade han sig in i musiken. (Eller om det var så att det var jag som behövde tid på mig att kalibrera mitt öra till det som hände på scenen?)
I partitan i E-dur var dock allt helt självklart. Redan i den inledande satsen var det som om han lutade sig mer tillbaka och själv kom in i musiken. Rytmen i den första satsen tickade på obönhörligt och han lät varje underliggande melodi få sin plats. De olika danssatserna kan ibland bli lite stereotypa och likformiga, men här fick varje sats sin naturliga karaktär med minimala betoningar och varierande klang. Detta var lycklig musik.
I partitan i d-moll med sin avslutande monumentala ciaccona mörknade klangen och de dramatiska schatteringarna fick stå fram. Han åstadkom detta utan överdrifter i betoningar och volym. Istället använde han klang och intensitet på en grund av rytmisk precision.
Och återigen - tonen. Den avslutande långa tonen som hölls i vad som kändes som en evighet var ett under av fyllighet och skönhet. Jag har nog aldrig förut hört en violinton med sådan bärighet, fyllighet och klarhet.

Men han var inte klar där. 
Som om det var alldeles naturligt kom han ingående spelande "Lullaby of Birdland" med samma förhållningssätt som till verken av Johann Sebastian. Och sedan blev det en fascinerande version av "Moonlight Serenade" innan han avslutade med en smärtsamt vacker "Killing me softly".

Nu längtar jag efter att få höra honom spela de resterande sonatorna och partitorna. 

Ibland blir konserter magiska upplevelser

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-03-29

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: John Wilson
Solist: Malin Byström, sopran

Strauss (Johann d.y,): Kejsarvalsen
Strauss (Richard): Vier letzte Lieder
Korngold: Symfoni i Fiss-dur


Jag har varit på många bra konserter, flera riktigt bra - och några magiska. Detta var en av de magiska. Det var som om allt och alla befann sig samtidigt på toppen.

Redan i Johann Strauss (dy) så välkända Kejsarvals drogs jag in i händelserna. Dirigent och orkester bjöd på precision och inte minst schwung i en total närvaro i musiken. Här handlade det inte om att avverka ett uttjatat standardverk, utan här gick varje musiker "all in". Jag tycker att andraviolin och viola ska ha ett extra hedersomnämnande, de förflyttade Berwaldhallen till Musikverein i Wien. Rakt igenom briljant!

Richard Strauss fyra sista sånger är mycket speciella. De är skrivna av en gammal man som i dem har lagt ner så mycket kärlek, men också ett stort mått av vemod. Det är många sopraner som försökt att ge sig på dem, men det är ytterst få som lyckats både sångtekniskt och uttrycksmässigt. Malin Byström behärskade det tekniska till fulländning. Hennes röst bar fritt och skönt genom alla register. Det fanns en precision och ett gyllene flöde i hennes röst som skapade en intensiv skönhet.
Och uttrycksmässigt skapade hon en stund av total närvaro och insikt. Hennes betoning låg åt det melankoliska, och kanske till och med tragiska, hållet. Men det blev aldrig sliskigt, utan det förblev äkta och sant i uttrycket.
Orkesterns spel i de här sångerna var extremt känsligt. Blåsarnas insatser var perfekt avvägda, och det var som om de andades samma känslor som solisten.

Korngolds symfoni i den ovanliga tonarten Fiss-dur är inte en av de mest spelade, även om Korngold fått en revansch i konsertsalarna de senaste åren. Och när hans musik spelas så här så har den absolut sin plats där.
Dirigenten och orkestern byggde sin tolkning på en tydlig precision som de sedan adderade intensitet till. Det var som om orkestern var en enda stor klangkropp. De olika instrumenten fick i Korngolds magnifika orkestrering alla möjligheter att glänsa - och det tog de tillvara. Bara en sådan sak som kontrabasarnas självklara pondus och värme skapade lyckorysningar hos mig.
Verket i sig är fascinerande. Korngold är här en äkta symfoniker. Han utvecklar tematiska idéer ur olika aspekter, såväl melodiskt, rytmiskt som klangligt.

Jag applåderar varje medverkande från sista andraviolin till solist och dirigent . John Wilson får väldigt gärna komma tillbaka till Berwaldhallen!