Bra...hms!

Berwaldhallen (Stockholm) 2020-01-25

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Daniel Harding
Solist: Victoria Eberle, violin

Bach: Sinfonia ur Kantat nr 42
Berg: Violinkonsert ("Till minnet av en ängel")
Brahms: Symfoni nr 3 F-dur

Det går att hitta kopplingar mellan dessa tre totalt olika verk tillkomna under totalt olika förutsättningar av totalt olika personligheter.
För det första så börjar alla efternamnen på B.
För det andra tillhör de alla tre det tyska språkområdet.
För det tredje tillkom alla tre verken på mycket kort tid. (Brahms skrev en hel symfoni på några månader, Berg skrev konserten på några veckor och Bach skrev "på löpande band" för att ha något klart till nästkommande söndag.)

Jag måste erkänna att jag blev överrumplad av orkesterns spel i den underbart vackra Bach-sinfonian. Föga hade jag anat att Harding och Radiosymfonikerna skulle hitta den spänstigheten och gestiken som jag normalt sett förknippar med ensembler specialiserade på barocken. Den reducerade orkestern (4/4/2/2/1+träblås) bjöd på frasering med riktning och en skön svängighet. En extra eloge till den smått solistiska fagotten och de kvicka andrafiolerna. Tempot var helt organiskt utan tillstymmelse till stress. 

En specialiserad barockensemble hade förmodligen gått för ett något snabbare tempo och en smula "råare" klang, men detta var ändå en pärla.

Bergs violinkonsert är en av de där ikoniska konserterna för instrumentet som inte låter som en "vanlig" violinkonsert. (Den delar den platsen med Sibelius konsert.)

Victoria Eberle spelade den inifrån. Här fanns inga överdrifter eller uppvisningar, bara en rak och ärlig tolkning. Och hon gjorde det med en helt slaggfri ton som kan växla mellan andlöshet och total intensitet. 

Precisionen i samspelet med orkestern var total. Varje musiker i orkestern var totalt med i spelet. Ingen halvspelade. Harding frilade varje stämma, här försvann inget in i stämflätningens komplexitet. 

Allt var under total kontroll. Och kanske ligger häri orsaken till att tolkningen inte berör? Det saknades den sårbarhet och den smärta som för musiken till bristningens gräns. Bergs musik behöver det.

Brahms är en kompositör som jag har återupptäckt på sistone. Under många år hade jag lagt honom åt sidan som "ointressant" - han kommer ju inte med något nytt eller unikt. Men tack vare några moderna inspelningar av hans musik som har tagit sig bakom de breda penseldragens täckande förbannelse har jag upptäckt en högst personlig tonsättare som fyller givna former med starkt personligt innehåll. 

Harding och Radiosymfonikerna bjöd på en av de starkaste tolkningar jag hört av tredje symfonin. Ibland talar man om symfonin som en "glad" symfoni, men det jag upplevde var en tolkning som betonade det dramatiska, det oroligt pockande  och det vemodiga. Alla dynamiska intentioner togs tillvara på ett helt organiskt sätt. Klangen var tät och full i varje nyans. Inte ens i de starkaste nyanserna blev klangen forcerad. Jag fick känslan att man kunde ha dragit på lite till - om man hade velat.

Orkestern klingade rikt och fullt med total precision. De reagerade lyhört på Hardings minsta signal. Hardings dirigering har under åren med Radiosymfonikerna utvecklats mot större ekonomi. Det är som ett samförstånd byggt upp mellan orkester och dirigent. Det blev mycket tydligt ikväll.

Mellansatserna spelades med en precision som gjorde dem ovanligt berörande. I den sista satsen låter Brahms sitt "agitato" mötas av en ömsint värme. Det hade Harding och orkestern lyssnat in - det gav en underbar känsla av lycka över att ha varit med om en mycket speciell upplevelse.