Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Alan Gilbert
Solist: Inon Barnatan, piano
Pettersson: Symfoni nr 7
Rachmaninov: Pianokonsert nr 3, d-moll
Rachmaninov: Preludium giss-moll ur 13 preludier för piano op 32 (extranummer)
Ett fullsatt Konserthus fick en kväll med starka känslor – såväl från scenen som från publikplatserna.
Orkester, solist och dirigent vågade låta musikens uttryck ta plats, och publikens gensvar var minst sagt entusiastiskt.
Allan Petterssons mest spelade och mest populära symfoni är den sjunde. Den har en speciell koppling till Filharmonikerna som tillsammans med Antal Dorati stod för uruppförandet 1968. Redan då blev verket en succé och det har sedan dess förekommit i många olika sammanhang.
Även om Pettersson värjde sig mot försöken att tolka in hans liv i musiken så går det inte att komma ifrån att många av hans verk känns väldigt nära hans livssituation som i hög grad präglades av kamp, smärta och en känsla av utanförskap. Alan Gilbert tog fasta på just den smärtan. De upprepade tonerna och fraserna i såväl blås som det låga stråket fick en ödesmättad rörelse som interfolierades med utbrott av förtvivlad smärta. Många upplever att det finns episoder (främst i det höga stråket) som bjuder på ljusglimtar och tröst, men i den här tolkningen blev de snarast tillfälliga lindringar i smärtans och tidens oundviklighet. Den ständigt närvarande smärtans ilande minnesbilder medan tiden obevekligt tickar vidare. Vetskapen om att smärtan aldrig försvinner förrän den slutliga befrielsen kommer.
Det blev en stark och smärtsam tolkning som kändes i salen efter att den sista tonen dött ut.
Rachmaninovs tredje pianokonsert är känd som extremt svårspelad. Den är inte enbart tekniskt utmanande för pianisten, utan den erbjuder svårhanterliga balansproblem mellan orkester och solist, framför allt i den tredje satsen.
Dirigent och solist valde en tolkning som spände över ett brett spektrum av uttryck - från solistens känsliga filigransarbete till orkestern explosiva dramatiska attacker. Allt detta förenades av melodier i ständig rörelse och med tydlig "rysk" karaktär.
Precisionen var total i orkestern. Barnatan gav allt i den extremt svårspelade kadensen, och han kramade varje uns ur den utan att förlora balansen för ett ögonblick. Och i de mer lyriska avsnitten var hans händer fjäderlätta. Det porlade lyckligt om hans spel.
Publiken blev alldeles vild efter slutackordet. Och vi fick ett extranummer där Barnatan gav oss allt av lyrisk uttrycksfullhet och lätthet. Det skimrade om hans spel.
Rachmaninov: Pianokonsert nr 3, d-moll
Rachmaninov: Preludium giss-moll ur 13 preludier för piano op 32 (extranummer)
Ett fullsatt Konserthus fick en kväll med starka känslor – såväl från scenen som från publikplatserna.
Orkester, solist och dirigent vågade låta musikens uttryck ta plats, och publikens gensvar var minst sagt entusiastiskt.
Allan Petterssons mest spelade och mest populära symfoni är den sjunde. Den har en speciell koppling till Filharmonikerna som tillsammans med Antal Dorati stod för uruppförandet 1968. Redan då blev verket en succé och det har sedan dess förekommit i många olika sammanhang.
Även om Pettersson värjde sig mot försöken att tolka in hans liv i musiken så går det inte att komma ifrån att många av hans verk känns väldigt nära hans livssituation som i hög grad präglades av kamp, smärta och en känsla av utanförskap. Alan Gilbert tog fasta på just den smärtan. De upprepade tonerna och fraserna i såväl blås som det låga stråket fick en ödesmättad rörelse som interfolierades med utbrott av förtvivlad smärta. Många upplever att det finns episoder (främst i det höga stråket) som bjuder på ljusglimtar och tröst, men i den här tolkningen blev de snarast tillfälliga lindringar i smärtans och tidens oundviklighet. Den ständigt närvarande smärtans ilande minnesbilder medan tiden obevekligt tickar vidare. Vetskapen om att smärtan aldrig försvinner förrän den slutliga befrielsen kommer.
Det blev en stark och smärtsam tolkning som kändes i salen efter att den sista tonen dött ut.
Rachmaninovs tredje pianokonsert är känd som extremt svårspelad. Den är inte enbart tekniskt utmanande för pianisten, utan den erbjuder svårhanterliga balansproblem mellan orkester och solist, framför allt i den tredje satsen.
Dirigent och solist valde en tolkning som spände över ett brett spektrum av uttryck - från solistens känsliga filigransarbete till orkestern explosiva dramatiska attacker. Allt detta förenades av melodier i ständig rörelse och med tydlig "rysk" karaktär.
Precisionen var total i orkestern. Barnatan gav allt i den extremt svårspelade kadensen, och han kramade varje uns ur den utan att förlora balansen för ett ögonblick. Och i de mer lyriska avsnitten var hans händer fjäderlätta. Det porlade lyckligt om hans spel.
Publiken blev alldeles vild efter slutackordet. Och vi fick ett extranummer där Barnatan gav oss allt av lyrisk uttrycksfullhet och lätthet. Det skimrade om hans spel.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar