Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Klaus Mäkelä
Solist: Pekka Kuusisto, violin
Lopez: Péru Negro
Bjarnason: Violinkonsert
Stravinskij: Petrusjka (version 1947)
Jag insåg att jag två dagar i sträck varit på konserter där inte ett enda verk skrivits före år 1900. Igår var det musik från 1909 och 1967. Idag var det från 2012, 2017 och 1911 (1947).
Inte en enda ton av Mozart, Beethoven, Brahms eller de andra "gamlingarna".
Berwaldhallen är en konsertsal som skapar en varm och nära känsla. De röda stolarna, det ljusa träverket, närheten till podiet - allt är som gjort för att underlätta musikaliska möten. Och det blev det verkligen ikväll. Tack vare utomordentliga musiker med en tydlig vilja och en smittande glädje.
Det inledande verket av Jimmy Lopez blev för mig en av de där inte helt vanliga upplevelserna av hur musik kan gripa tag och svepa med. Under de 17-18 minuter som stycket varade kastade det mig mellan olika intryck och stämningar. Det var intrikata rytmer, kraftfulla melodier, varma klanger, uppfordrande rytmer som involverade varje instrument och instrumentgrupp i orkestern. (Jag måste nämna orkesterns kontrabasar - sällan har jag upplevt en kontrabasgrupp så totalt samklingande. Och deras energi och inlevelse var smittande!)
Och framför allt - massor av glädje och energi. Det kändes som en begränsning att behöva sitta still - hela min kropp ville upp och röra på sig.
Detta är en tonsättare som jag kommer att hålla ett öra på i fortsättningen.
Bjarnasons violinkonsert var något helt annat än hans pianokonsert som jag hörde i Berwaldhallen för lite över ett år sedan. Här fanns inte de monumentala avsnitten och den närmast bulldozermässiga kraften. Här var det mer av klanger och utforskande. Pekka Kuusisto var den idealiske solisten. Hans intelligenta spel och förmåga att låta allt låta helt självklart bar i hög grad framförandet. Han var i elden i princip hela tiden, med undantag för en kortare episod där orkestern tog över. Och solostämman balanserade alltid på stupets kant i sin strävan att vidga perspektiven. Hisnande.
Bjarnason verkar ha funderat mycket över begreppet klang. Han utforskar den knäppta strängens tonlängd. Han låter den knarrande klangen som uppstår när stråken avlägsnar från stallet få ett helt eget värde. Han blandar klanger och låter lyssnaren få tid på sig att lyssna in. Solistens flageoletter blir som en kalibrering av lyssnarens öra.
Kvällens extranummer tror jag att många av oss som var i salen kommer att bära med oss länge. Kuusisto och orkesterns fantastiska konsertmästare Malin Broman fann varandra i två folkmusikstycken - en svensk bröllopsmarsch och finsk vals. De två musikernas glädje strålade ut i varje ton, i varje rörelse och i varje blick. Det kändes som att få vara med om något mycket privat - och väldigt viktigt.
Stravinskijs Petrusjka är orkesterverket av "balett-tonsättaren" som blev en balett. På sätt och vis är det skönt att det står för sig själv eftersom baletten inte är helt okontroversiell i de teman och karakteriseringar den presenterar.
Mäkelä gav en stark egen tolkning där han valde att avlägsna sig från det balettmässiga för att istället lyfta fram det modernistiska. Orkestern svarade upp med en tät klang även i de starkare avsnitten och precision i det intrikata samspelet. Blåsarna hade ett eldorado som de levererade med personlighet och våghalsighet. Jag vill också lyfta fram andrafiolerna. De får sällan något omnämnande, men orkestern har en otroligt bra andrafiolstämma som vågar ta plats när det krävs. Av och till sköt de klangblixtar upp genom orkesterklangen.
Det har utvecklats en tydlig kontakt mellan Mäkelä och orkestern. Det märks på att han ger orkestern allt större frihet och på att orkesterns medlemmar i allt högre grad söker ögonkontakt med honom. Jag är beredd att påstå att han gör något som många stora och betydligt mer erfarna dirigenter har svårt att få till - han skapar en helt egen klang tillsammans med orkestern. Om jag får önska något så är det att han står mycket högt upp på listan den dagen Harding slutar.
Bjarnason: Violinkonsert
Stravinskij: Petrusjka (version 1947)
Jag insåg att jag två dagar i sträck varit på konserter där inte ett enda verk skrivits före år 1900. Igår var det musik från 1909 och 1967. Idag var det från 2012, 2017 och 1911 (1947).
Inte en enda ton av Mozart, Beethoven, Brahms eller de andra "gamlingarna".
Berwaldhallen är en konsertsal som skapar en varm och nära känsla. De röda stolarna, det ljusa träverket, närheten till podiet - allt är som gjort för att underlätta musikaliska möten. Och det blev det verkligen ikväll. Tack vare utomordentliga musiker med en tydlig vilja och en smittande glädje.
Det inledande verket av Jimmy Lopez blev för mig en av de där inte helt vanliga upplevelserna av hur musik kan gripa tag och svepa med. Under de 17-18 minuter som stycket varade kastade det mig mellan olika intryck och stämningar. Det var intrikata rytmer, kraftfulla melodier, varma klanger, uppfordrande rytmer som involverade varje instrument och instrumentgrupp i orkestern. (Jag måste nämna orkesterns kontrabasar - sällan har jag upplevt en kontrabasgrupp så totalt samklingande. Och deras energi och inlevelse var smittande!)
Och framför allt - massor av glädje och energi. Det kändes som en begränsning att behöva sitta still - hela min kropp ville upp och röra på sig.
Detta är en tonsättare som jag kommer att hålla ett öra på i fortsättningen.
Bjarnasons violinkonsert var något helt annat än hans pianokonsert som jag hörde i Berwaldhallen för lite över ett år sedan. Här fanns inte de monumentala avsnitten och den närmast bulldozermässiga kraften. Här var det mer av klanger och utforskande. Pekka Kuusisto var den idealiske solisten. Hans intelligenta spel och förmåga att låta allt låta helt självklart bar i hög grad framförandet. Han var i elden i princip hela tiden, med undantag för en kortare episod där orkestern tog över. Och solostämman balanserade alltid på stupets kant i sin strävan att vidga perspektiven. Hisnande.
Bjarnason verkar ha funderat mycket över begreppet klang. Han utforskar den knäppta strängens tonlängd. Han låter den knarrande klangen som uppstår när stråken avlägsnar från stallet få ett helt eget värde. Han blandar klanger och låter lyssnaren få tid på sig att lyssna in. Solistens flageoletter blir som en kalibrering av lyssnarens öra.
Kvällens extranummer tror jag att många av oss som var i salen kommer att bära med oss länge. Kuusisto och orkesterns fantastiska konsertmästare Malin Broman fann varandra i två folkmusikstycken - en svensk bröllopsmarsch och finsk vals. De två musikernas glädje strålade ut i varje ton, i varje rörelse och i varje blick. Det kändes som att få vara med om något mycket privat - och väldigt viktigt.
Stravinskijs Petrusjka är orkesterverket av "balett-tonsättaren" som blev en balett. På sätt och vis är det skönt att det står för sig själv eftersom baletten inte är helt okontroversiell i de teman och karakteriseringar den presenterar.
Mäkelä gav en stark egen tolkning där han valde att avlägsna sig från det balettmässiga för att istället lyfta fram det modernistiska. Orkestern svarade upp med en tät klang även i de starkare avsnitten och precision i det intrikata samspelet. Blåsarna hade ett eldorado som de levererade med personlighet och våghalsighet. Jag vill också lyfta fram andrafiolerna. De får sällan något omnämnande, men orkestern har en otroligt bra andrafiolstämma som vågar ta plats när det krävs. Av och till sköt de klangblixtar upp genom orkesterklangen.
Det har utvecklats en tydlig kontakt mellan Mäkelä och orkestern. Det märks på att han ger orkestern allt större frihet och på att orkesterns medlemmar i allt högre grad söker ögonkontakt med honom. Jag är beredd att påstå att han gör något som många stora och betydligt mer erfarna dirigenter har svårt att få till - han skapar en helt egen klang tillsammans med orkestern. Om jag får önska något så är det att han står mycket högt upp på listan den dagen Harding slutar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar