Solistpriset 2019
Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Tobias Ringborg
Solister:
- Pontus Carron (piano)
- Laura Michelin, flöjt
- Kristina Winiarski, cello
Beethoven: Pianokonsert nr 5 Ess-dur
Nielsen: Flöjtkonsert
Dvorak: Cellokonsert h-moll
Berwald: Sinfonie singulière, sats 3 (final)
Hur ofta får man höra tre av sina favoritverk framföras vid en och samma konsert? Det får man inte missa! Det var nog fler än jag som tänkte så eftersom det var en välfylld Berwaldhallen som med entusiasm gav de tre finalisterna i Solistpriset en varm atmosfär.
Ja, så var de bara tre. Från början är det flera hundra som genom Kungliga Musikaliska Akademin olika stipendieansökningar har haft möjlighet att kvalificera sig. Tretton av dem gick vidare till en uttagningsgenomgång, och tre av dem gick till kvällens final. Och som "vanligt" hampade det sig så att det var en pianist, en blåsare och en stråkmusiker som gjorde upp.
Först ut var Pontus Carron i Beethovens sista pianokonsert. Jag har alltid förundrats över att Beethoven inte skrev fler pianokonserter under sina sista 18 år, alltså inte en enda pianokonsert under det som brukar kallas hans "sena" period. Kan det vara så att det var hans hörsel som gjorde att hans misslyckade försök att själv framföra konserten (hans sista offentliga framträdande) som också fick honom att välja bort pianokonserten som form? Svårt att svara på eftersom han skrev så otroligt många stora verk efter 1809 - även pianosonater.
Konserten är typisk för Beethovens mellersta period, den som ofta bjuder på storslagen och monumental (inte sällan heroisk) musik. Här finns uppfordrande melodier och kraftfullt orkesterspel. Men också melodiöst lyriska avsnitt. Kanske ligger häri något av många framföranden av den här konserten - det blir för mycket när det blir mycket. Det kraftfulla överbetonas ofta på bekostnad av linje och flöde.
Tyvärr valde Tobias Ringborg den kraftfullare vägen, medan Pontus Carron lutade sig mer mot en mer transparent och delvis kammarmusikalisk tolkning. Konsekvensen blev att pianot inte fick möjlighet att leda och Carron fick inte sätta sin prägel på verket. Jag hade gärna velat höra honom spela det med en mer lyhörd dirigent. I de lyriska avsnitten skimrade hans toner, och precisionen i drillar och löpningar var utmärkt. I de kraftfullare partierna blev det däremot en smula kantigt, men jag lägger inte det på pianisten. Pontus Carron är en musiker som jag kommer att hålla öronen öppna efter. Jag har en stark känsla av att han är en alldeles glimrande kammarmusiker.
Kvällens första och andra solist har en del kopplingar. Pontus Carron skulle som liten spela flöjt (som sin far Tobias), men så blev det piano istället. Laura Míchelin har studerat flöjtspel för just Tobias Carron. (Dessutom - första gången jag hörde Nielsens flöjtkonsert var det med Tobias Carron som solist - någon gång i mitten av 80-talet.)
Laura Michelin hade gjort det utmärkta valet att spela Nielsens flöjtkonsert - ett av de allra bästa verken för instrumentet. Nielsen ville själv betona instrumentets lyriskt pastorala karaktär, men jag vill nog påstå att verket har mer än det i sig. Och det verkade det som om Laura Michelin också tyckte. Hon kastade sig rakt in i musiken, och redan efter ett par takter insåg jag att jag fick vara med om något alldeles speciellt. Här fanns energin, spelglädjen, fraseringen, klangen, musikaliteten och en klar vilja till en egen tolkning. Detta var allt annat än en teknisk utmärkt uppspelning - det var en mogen tolkning. Hon vågade variera tonen i alla register utifrån en vilja till uttryck. Hon vågade attackera djärvt i vissa fraser, medan hon lät andra fraser sträcka sig som spunnet silver. Konserten ställer höga krav på samspel med orkestern, och det satt som en smäck. Michelin skapade en kammarmusikalisk känsla i samspel med klarinett, fagott och viola. Orkestern kände också att något hända, det var leenden och en energi som strålade ut från dess medlemmar. Inte så konstigt - med en sådan solist kan man inte undgå att dras med.
Jag tror att Laura Michelin är ett av våra nya stora namn i musikvärlden. (Eller som kvällens utmärkte presentatör Erik Blix så fiffigt uttryckte det - mer än en stjärna i Michelin-guiden.)
Efter paus var det så dags för ett verk som har en alldeles speciell betydelse i mitt liv. Den andra skiva som jag någonsin köpte var just en inspelning av Dvoraks cellokonsert - i den legendariska inspelningen med Rostropovitj, Karajan och Berlinfilharmonikerna. Dvorak sägs ha älskat den sångbara i cellon, det kan man förstå eftersom verket är fullt av underbara melodier för inte bara cellon. (Kanske en av de vackraste melodier han någonsin skrivit ligger hos valthornet i den andra satsen.)
Kristina Winiarski tog vara på just det sångbara. Hon lät sitt instrument sjunga i varje läge. Hennes ton var inte den djupt gyllenröda, utan mer den ljust silverskimrande blå, men den bar långt. Inledningsvis gav hon intryck av att vara något spänd - tonen blev något instängd och begränsad. Men efterhand spelade hon in sig i klangen, och i sista satsen bröt ljuset fram på allvar. Det fanns massor av spänst i hennes spel. Den tekniska precisionen var där - jag kunde bara uppfatta en enda snedspelad ton. (NB! Jag satt inte och lyssnade efter felspel.) Det jag saknade i hennes framförande var ett personligt förhållningssätt. Nu blev det ganska mycket "som det står", utan att hon laddade det med egen vilja och känsla. Jag saknade t ex variation i rörligheten i de olika avsnitten i andra satsen. Det är just en av utmaningarna med det här verket - det behöver massor av personlighet. Jag tror att Winiarski har det - det kommer hon att visa med tiden.
Så var det dags för juryn att sammanträda - ett "paradisiskt juryhelvete" som Erik Blix uttryckte det.
Under tiden fick vi den tredje satsen (finalen) ur Berwalds sällan spelade Sinfonie singulière. I mina öron kanske inte ett av musikhistoriens största verk, men när det spelas som här har det definitivt en plats på menyn. Tobias Ringborg fick det att spraka om orkestern. Här togs dramatik och accenter till vara. Det glödde om orkestern.
Juryns besked: Laura Michelin är vinnare av Solistpriset 2019!
Och jag har lätt att instämma med juryns motivering:
"Laura Michelin har en alldeles sällsynt förmåga att fånga publiken med sitt utsökta artisteri. Med en djupt rotad musikalitet och ett utomordentligt hantverk lyfter hon musiken till högsta internationella nivå. Vi har fått uppleva en makalös kombination av briljant teknik, stor utstrålning och smittande spelglädje. Vi ser fram emot att följa vår vinnare under en lång och lysande karriär."
Smittande spelglädje var ordet.
Och så vill jag citera en dam på samma bänkrad: "Hennes toner kom som pärlor ur hennes mun."
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar