Schumann från olika håll

PianoVisions på Konstakademien 2018-12-09
Francisca Skoogh, piano

Storm: Unbekanntes Blatt aus Endenicher Zeit
Debussy: Images, bok 2
Olofsson: Play always as if in the presence of a master
Robert Schumann: Sonat nr 1 i fiss-moll, opus 11

Jag hörde Francisca Skoogh första gången då hon som 13-åring spelade Ravels G-durkonsert i Helsingsborgs konserthus. Det var med förväntan jag nu gick för att höra henne som vuxen musiker. Det skulle visa sig att hennes intellektuella nyfikenhet parad med pianistisk skicklighet skulle resultera i en konsert som gav mersmak.

Staffan Storms inledande verk bygger på två textavsnitt av Robert Schumann kopplade till hans sammanbrott och vistelse på mentalsjukhuset i Endenich. I verket finns också fragment av koralen "Wenn mein Stündlein vorhanden ist" som han harmoniserade under sin tid på sjukhuset.
Verket är i sin sin stil fragmentariskt och sökande. Koralen blir en slags stödpunkt.

Debussys andra bok av Images har delvis inflytande av östasiatiska bilder. Här är Debussy totalt impressionist - utan minsta tvekan. Han ger inte detaljerade beskrivningar, utan antyder och föreslår. Francisca Skoogh fångade det på ett utmärkt och lyhört sätt.

Kent Olofssons stycke blev för mig kvällens höjdpunkt. Det tar sin utgångspunkt i Schumanns sonat i fiss-moll, och det väver samman samtal, fraser, inspelad musik och musik i rummet på ett fascinerande och lekfullt sätt. Här finns det prövande, det sökande, det som skaver och musikerns egen närvaro.

Schumanns första pianosonat är skriven av en ung Robert som har blivit kär i den unga Clara. Verket är inspirerat av henne som person och av hennes musik.
Sonaten är mångskiftande, och man märker att det är en Robert på mycket gott humör som har skrivit den. Här finns det udda infall och en överraskande humor. Och naturligtvis slutar allt i dur - i triumf. Och visst fick Robert sin Clara till slut.
Francisca Skoogh vågade låta musiken ta plats, utan att försöka samla in alla infall och trådar i en enda smal korridor. Hon fick verket att klinga så intensivt som det sannolikt var tänkt att låta.

Massiv pianomusik och en Tjajkovskij som blev på allvar

Berwaldhallen (Stockholm) 2018-12-07
Sveriges Radios symfoniorkester
Dirigent: Gustavo Gimeno
Solist: Víkingur Ólafsson

Thorvaldsdottir: Dreaming
Bjarnason: Processions, konsert för piano och orkester
Tjajkovskij: Symfoni nr 6 h-moll op 74 "Pathétique"


Jag fick intrycket av en något reservbetonad orkester, möjligen en effekt av den nyligen avslutade turnén med en mängd konserter i stora delar av Europa. Men det visade sig att även med musiker som kanske inte är helt samspelta så kan det tända till och bli otroligt tajt och bra.

Kvällen inleddes med Anna Thorvaldsdottirs smått akvarelliska stycke Dreaming. Det var nästan synd att konserten började med det här stycket som förtjänar "uppvärmda" öron. Detta är musik som vågar vara långsam och sökande. Detta är musik som litar på såväl musiker som lyssnare. Det finns en försiktig skirhet i hela verket som orkester och dirigent tog vara på.

Jag gissar att de flesta var där för att höra kvällens solist, den unga och omskrivne isländske pianisten Víkingur Ólafsson. Han är utan tvekan en mycket begåvad pianist, något som märktes i de lyriska avsnitten. Men i de tyngre och massivare avsnitten blev det bara starkt. Pianot kändes överflödigt. Jag vill nog skylla på verket som inte riktigt hänger ihop. Efteråt hade jag känslan av "för mycket och för starkt". En slags besvikelse....

Tjajkovskijs sista symfoni kräver mycket av dirigent och orkester. Om man bara spelar den som det står så riskerar den att bli nästan som en parodi på sig själv. Men här blev det på allvar.
Den första satsen inleddes nästan lte försiktigt. Successivt förtätades såväl musik som framförande. Den andra satsen blev återhållen och nära i uttrycket. I den tredje satsen är det som om något händer med orkestern. Musiken blir på allvar. I takt med att satsen drivs mot klimax ökar närvaron, och man kan till och med se på orkesterns medlemmar att något håller på att hända. I en långsamma sista satsen är närvaron total. Orkestern spelar som ett enda instrument. Det är nästan fysiskt smärtsamt. Efter den utdöende sista frasen stannar tystnaden länge i Berwaldhallen. Och det är nog det finaste erkännande en orkester och dirigent kan få efter den symfonin.

The Tao mixed tape concert

Solo recital at Berwaldhallen (Stockholm) 2018-11-29
Conrad Tao, piano

J S Bach: Chromatic fantasy and fugue BWV 903
Eckardt: Echoes’ White Weil
Wolfe: Compassion
Rachmaninov: Étude-Tableaux op 39:2
Beethoven: Piano sonata no 31 in A flat major op 110

Conrad Tao has become a regular and very popular guest at Berwaldhallen. This was actually his fifth visit since 2014, and his second visit this season. But it was his first visit giving a solo recital.
And what a solo recital! It was like a journey through life with intensity, complexity, despair, elegance, simplicity and much more.

I normally tend to prefer programs that have a clear theme, or where the connections are obvious. In this case I was not sure how there could be a line through Bach – Eckardt – Wolfe – Rachmaninov – Beethoven, but after the concert I realise that this was a program that opened new doors just by the way the different pieces interacted.

The initial piece – Bach’s Chromatic fantasy and fugue – was played from within. Conrad Tao has obviously spent a lot of time getting inside the music. This created a fresh and personal take on this music. It felt like it was created in that very moment. Parts of it felt almost improvised – as if you were sitting with old Bach playing around on the keyboard at the end of a long day.

Echoes' White Veil by American composer Jason Eckardt felt like a natural pairing with the Bach piece. It gave me the same feeling of balance between complexity and simplicity. It’s both eruptive and almost meditative. Conrad Tao’s way of letting the notes resonate before letting them die revealed why this piece requires a place in the standard repertoire for the instrument.
He played it with the same approach as he had in the Bach piece – that created an even stronger connection between the two pieces. I’m not a friend of labelling music or composers, but in this case I would make an exception and call it ”Bach today”.

Julia Wolfe is yet another fascinating contemporary American composer. Her piece Compassion is written after the 9/11 attack, and it’s tempting to hear a direct connection to this tragedy. But I think that this music is even bigger than that. At this concert this music pulled me into places of strong emotions connected to pictures in my mind of standing in a flow of things happening. It starts with the sound of a lonely bell. In the distance you hear signals (of warning or alarm?) calling. Slowly the chaos moves in, and I found myself standing in the middle of despair and uproar. But that passes, and after a while I’m standing there again, just hearing the lonely bell. A bell of sorrow or a bell of enduring life?
I’m not surprised if this muic will become an iconic piece for the instrument.

The Rachmaninov piece was played almost like an impressionistic meditation. It was absolutely needed after the Wolfe piece. Conrad Tao used subtle and delicate means to create colours and shades.

After a short break Conrad Tao came back for the final piece of the evening – and what a piece! Beethoven’s sonata no 31 in A flat major op 110 was written by a composer in bad health. It’s a very typical late Beethoven piece in the way that it’s not at all typical. It moves along new ways, still being based in tradition. (It’s like driving an old car along new roads.) For example the traditional third movement scherzo is here placed as second movement, something that is absolutely natural within the overall structure of the sonata. The first two movements are to be played in a rather simple and straight-forward way. Conrad Tao found just the right level, avoiding any tempting sentimentality or dramatic effect. In the final movement we got much more of the Beethoven drama. But this is not a drama of illness defeating man. Instead this is a burst of defying energy that for example is shown in the rising fourths in the finale first fugue. The rising fourths are almost reaching beyond, trying to expand the reach of the music itself. This new energy is also present in the increasing intensity in the second fugue.

As an encore he played Le jardin féerique from Ma mère l'Oye by Ravel. It is originally written for piano four hands, and even if Conrad Tao played it in an arrangement for two hands it still sounded as four hands. He brought out all the magic there is in this music in a very Ravelian way.

It takes quite a musician to make this music happen for real. Conrad Tao is that musician. His playing is absolutely true to his perception of the music. This open honesty creates a unique feeling of participation and an invitation to a shared experience between musician and audience.

Piano med glöd

PianoVisions på Konstakademien 2018-11-18
Alessandra Ammara, piano

Debussy: Préludes, bok 1
Scarlatti:
– Sonat i d-moll, K 32
– Sonat i F-dur, K 492
Rebora (1973): Shin
Albéniz: El albaicìn
Ravel: Gaspard de la Nuit

Här fick vi en pianist som greppade(!) Debussy och Ravel med den insikt, känslighet, temperament och tekniska skicklighet som krävs för att få musiken att sjunga.
Hon inledde med Debussys första bok med preludier, där ingår bl a mina favoriter Flickan med linhåret och Den sjunkna katedralen. Hon gav musiken ett naturligt flöde och en linje, istället för att enbart stanna upp i impressionistiska stillbilder. Hon gav utrymme för dramatik och lät musikens infall komma till tals. Det blev en intressant och mångskiftande Debussy!

I den första korta sonatan av Scarlatti gav hon prov på det genialiska i Scarlattis musik, nämligen hur musiken överelever även en mycket romantisk läsart. Hon spelade med ett dröjande och sjungande anslag med massor av rubati. En purist skulle förmodligen slita sitt hår, men musiken fick en ny dimension som jag verkligen uppskattade.
I den andra sonatan så lade hon sig närmare en mer "tidstypisk" tolkning där hon lät musikens rörelse bilda en stadig puls och struktur.

Det tämligen nyskrivna stycket av Carla Rebora var för mig kvällens höjdpunkt. Ett kort och naket stycke som från början är skrivet för piano och sopran var extremt uttrycksfullt och nära i sitt tilltal. Musiken fick klinga i enskilda toner för att helt kort flamma upp i eruptiv dramatik. Och så tillbaka i det alldeles andlösa. Jag kom på mig själv med att min andning föll in i musikens andning - det är för mig ett tecken på riktigt bra musik.

El albaicin av Albeniz är vad jag skulle kalla ett genrestycke. Det målar en omisskännligt spansk bild, men är för mig inte särskilt intressant.

Ravels Gaspard de la Nuit är ett av mina favoritstycken för piano. Tyvärr få man sällan höra det spelas eftersom det är bland det svårare som skrivits för instrumentet. (Den avslutande satsen Scarbo lär medvetet ha skrivits av Ravel för att övertrumfa Balakirevs Islamey i svårighet.)
Ammara var mästerlig i sitt sätt att i Ondine lyfta fram de bärande melodiska elementen mot en bakgrund av snabbt upprepade toner och välbalanserade löpningar. I Le Gibet blev effekten av "klockklangen" otroligt suggestiv. I Scarbo fanns det dock en viss otydlighet i vissa avsnitt där hon valde att sudda ut enskilda toner för att skapa en mer diffus klangbild, jag hade gärna sett att de enskilda tonerna hade fått plats. Men det är en tolkningsfråga, och jag respekterar till fullo hennes tolkning.

Det här är en pianist som jag väldigt gärna hör igen.
En stor eloge till eldsjälarna bakom PianoVisions som bjuder på så här intressanta pianister.

Tredimensionell mat i avvägd balans

Restaurang NOI by Nobis 2018-11-10

Jag har bestämt mig för att inkludera mat i den här bloggen. Genom åren har jag haft många fina matupplevelser på restauranger som Såstaholm, Ebenist, Ilse m fl.
Kvällens besök på NOI by Nobis fick mig att ta beslutet att dela med mig av mina upplevelser även på det kulinariska området. Och kanske det slinker in något av mina egna matförsök....

Jag har gått i ett par månader och sett fram emot mitt besök på nyskapade NOI. Restaurangen ligger i källaren på Hotell Nobis vid Norrmalmstorg. Menyn är övervakad av hovtraktören Stefano Catenacci, något som borde borga för riktigt bra kvalitet i såväl komposition som utförande.
Här är det mycket som är helt rätt, men det finns fortfarande små störande vågdalar i såväl tanke som utförande.
På den mycket starka plussidan står en fantastiskt inbjudande och varm miljö, otroligt kunnig personal, omtanke om gästen, magnifika förrätter, förstklassigt vinurval och en spännande matnyfikenhet.
På minussidan står musik på för hög volym, ett slätstruket bröderbjudande och en (för kvällen) inte helt vällagad rödtunga.

Jag beställde till förrätt deras halva råbiff. Den placerar sig i absoluta toppen av mitt livs råbiffar. Mild, len, fyllig i smaken. Och med en surdegskrisp som skapar en extra dimension och lyfter rätten till hösta höjd. Det lite kraftigare spanska rödvinet var en fullträff till råbiffen.
Och så överraskade de med en extra förrätt - en bit lätthalstrad gulfenad tonfisk med friterad avokado, ingefärsdressing och syrad gurka. En rätt i perfekt balans mellan olika aspekter som perfekt förenades av den milt syrade gurkan.
På rekommendation valde jag till huvudrätt en helstekt rödtunga med crudité på polkabetor och fänkål, brynt smör med kapris, schalottenlök och potatispuré. Här brast det en aning i utförandet. En något övertillagad fisk där betorna och fänkålen saknade tillräcklig smakkaraktär för att skapa djup i rätten. Om fisken var övertillagad så hade smöret å andra sidan mått bra av att brynas en smula mer för att få fram den karakteristiska smaken. Min vinet till var perfekt - själva hade jag inte kommit på att servera en chenin blanc. Det matchade verkligen både smöret, fänkålen och kaprisen.
Efterrätterna blev en trestegare mot absolut lycka. Den lilla chokladtryffeln var perfekt i sin enkelhet och rika chokladsmak. Sedan överraskade köket igen med att dyka upp med ett litet experiment - en brownieglass som var helt barnsligt god. Och när de ändå var på gång kom de med nästa experiment - en glass på getost. Här fick jag något saligt i blicken, det är bland det godaste jag någonsin ätit i dessertväg. Jag är också imponerad över den unga Sauternes de plockade fram - den hade söta toner som inte tog över, och den hade kvar massor av friskhet.

Detta var en helt underbar kväll. Jag vet att mina ord om huvudrätten kan verka hårda, men det kan bero på att jag är väldigt kräsen.
En sak är säker - jag kommer att komma tillbaka!

Genomlyst Berg och Beethoven i sirap

Berwaldhallen (Stockholm) 2018-11-09

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Daniel Harding
Solist: Janine Jansen

Berg: Violinkonsert
Beethoven: Symfoni nr 3

Kvällens konsert presenterade en del av det program som Radiosymfonikerna tar med på turné i Europa.  Man kan inte precis kalla det banbrytande eller nydanande, utan Harding och orkestern väljer att lägga sig i de gamla invanda hjulspåren där i stort sett varenda orkester kör. Jag frågar mig varför man inte vågar sig på en mer kontroversiell programläggning när man ska ut och exponera sig? Varför väljer man inte ett enda större svenskt verk när man nu har chansen? Varför inte Pettersson (mer än en symfonisk sats) , Tarrodi, Byström eller Mühlrad? Eller åtminstone Stenhammar?

Istället blir det musik av Beethoven, Sibelius, Schumann och Berlioz. Det här är sådant som alla de stora orkestrarna och dirigenterna äter till frukost. Ska man sätta ett internationellt avtryck med den här musiken måste man vara något alldeles extra. Och Daniel Harding och Radiosymfonikerna må vara bra, men något alldeles extra är de inte.

Det finns i alla fall en tydlig ljusglimt i det man tar med sig ut i Europa, nämligen Janine Jansen som solist i Alban Bergs violinkonsert. Hennes sätt att gestalta solostämman var intelligent och känsligt. Det helt avskalade skapade en stark konstrast till det nästan smärtsamt tragiska. Här fanns ingen sentimentalitet, utan bara ren känsla. Hon valde med omsorg när hon skulle gestalta med vibrato, och när hon skulle låta tonen bli helt öppen och rak. Hon vågade låta klangen bli nästan rå i vissa avsnitt, för att sedan skimra som en tunn ljustråd.
Harding och orkestern lade sig nära solisten, och de vågade skala ner sig till nästan kammarmusikaliskt spel. Men i de starkare partierna täckte de solisten lite väl mycket.

Efter pausen var det dags för ett av musikhistoriens kanske största verk, nämligen Beethovens tredje symfoni, den som går under tillnamnet Eroica. Jag anser den vara kanske den mest beethovenska av hans symfonier i sin struktur, balans och nytänkande. Det här är en symfoni som kräver precision och tydlighet för att upplevas så revolutionerande som den en gång var.
Här missade Daniel Harding totalt. Han doppade symfonin i sirap, rullade den i socker och hängde en doftgran i den. Det blev nästan som filmmusik av Korngold. (Inget fel i Korngolds filmmusik, men det är inte Beethoven.) Ord som charmant, behagfullt och svepande schwung dök upp i min skalle när jag lyssnade - och de orden är SÅ fel i det här sammanhanget. När Harding försökte vässa till dramatiken blev det stolpigt istället för drabbande. Han försökte "visa upp" istället för att utgå från vad musiken säger. Den här tolkningen blev för mig totalt fel.
Ingen skugga ska dock falla på orkestern, de följde sin dirigent otroligt lyhört och lojalt.  Stråket klingade engagerat och med stor inlevelse. Blåsarna var dock inte på sin vanliga höga nivå, speciellt hade valthornen inte sin bästa dag på jobbet.

Det var dock gott att få uppleva en välrepeterad orkester!

Vad är Brahms?

Konserthuset (Stockholm) 2018-11-01
Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Jaime Martin
Solist: Joshua Bell

Brahms: Violinkonsert
Walton: Symfoni nr 1


Du läste rätt – jag frågar inte i rubriken vem Brahms var, utan vad han är. Eller mer korrekt uttryckt – hur ska Brahms musik egentligen låta? Den här konserten med Kungliga Filharmonikerna under ledning av Jaime Martin aktualiserade den här frågan. Speciellt i belysning av förra veckans konsert med Radiosymfonikerna under Manfred Honeck.

Filharmonikerna tog sig an violinkonserten (1879), och Radiosymfonikerna bjöd på fjärde symfonin (1886). Det var som två helt olika världar. Delvis kan det bero på att det är två tämligen olika verk, men där Honeck byggde med stora tunga block och dramatik (och volym) vid varje tänkbart tillfälle så använde sig Martin av en transparens och ungdomlig friskhet i anslaget.
Martin skapade med en lyhörd orkester en inbjudande stämning som inte primärt var ute efter att imponera.  Han lät musiken tidvis klinga både lågmält och innerligt. Detta fick mig att tänka på en ungdomlig Brahms, trots att han var 46 år när han skrev den.

Kvällens solist var Joshua Bell. Ska jag vara helt ärlig så var han orsaken till att jag köpte biljett till konserten. Jag har lyssnat på honom sedan i slutet av 80-talet, och flera av hans inspelningar sätter jag mycket stort värde på. Men i den här kvällens tolkning av Brahms konsert så funkade det inte. Hans spel tog fasta på dramatiken och de mer iöronenfallande avsnitten där solisten kan få glänsa med en vacker ton. Jag saknade en del av den klassiska balans och behärskning som jag identifierar med Brahms. Inte så att jag menar att dramatiken ska undvikas, men den får inte ta överhanden. Dessutom fanns det en smula slarv i flera snabba passager som blev otydliga, något som jag inte förväntar mig av en solist på den här nivån.
Men visst var publiken entusiastisk – och visst blev det extranummer. Det blev teman från filmen ”The Red Violin”. Här fungerade Bells utspel och dramatik alldeles perfekt.

Efter paus blev det ett för mig nytt verk – William Waltons första symfoni som han skrev i 30-årsåldern i början av 30-talet. Det bestående intrycket för mig var de långa linjerna som byggs upp både i tematik, harmoni och dynamik. Detta är ett verk som nog lockar många dirigenter till att ta fram de stora gesterna tidigt, men Jaime Martin var klokare än så. Han skapade en spänning i sitt sätt att bygga upp musiken i långa sekvenser. Det var uppenbart att han hade en mycket tydlig bild av den tolkning han ville förmedla. Och orkestern var rakt igenom utmärkt. När man trodde att de hade nått full intensitet skruvade de upp trycket ett halvt varv till. Och hela tiden utan att forcera eller tappa den medvetna klangen.

Det här var verkligen dirigentens och orkesterns kväll. Jag tillåter mig därför att göra en liten reflektion över orkesterkvalitet i Stockholm. Jag har i många år varit en stor beundrare av Radiosymfonikerna och deras chefdirigent Daniel Harding. Men de senaste åren har jag tyckt mig märka en försämring, både i dirigentens arbete och i orkesterns kvalitet. Allt oftare hör jag slarv och otillräcklighet i Hardings konserter. Och även om orkestern kan lysa starkt under enstaka bra dirigenter så märker jag framför allt i stråkstämmorna en slags slentrian. Det räcker med att titta på hur engagemanget och spelstilen avtar bakåt i stämmorna. Musikerna längst bak kan ibland ge ett intryck av att bara markera. Detta påverkar klangen, utan tvekan. Jag vill påstå att chefdirigenten har ett ansvar i detta, därför var jag inte helt glad när orkestern bestämde sig för att förlänga med Daniel Harding.
Med Filharmonikerna är det annorlunda. Här finns det för det första en mer homogen klang i stråket, och detta avslöjas i de allra svagaste nyanserna som helt enkelt skimrar. Dessutom är blåsare och slagverk på samma höga nivå som hos Radiosymfonikerna. Det gör att jag just nu tycker att Filharmonikerna är Stockholms bästa symfoniorkester. Jag vet att jag varit kritisk mot chefdirigenten Sakari Oramos poserande dirigentstil, men helt uppenbart låter det förbaskat bra! Och hans arbete med orkestern har burit frukt.

(Jag är medveten om att såväl Radiosymfonikerna som Filharmonikerna inte var fullt ordinarie vid de senaste konserterna, men mina tankar grundar sig på fler än dessa konserter. Vid den här konserten tyckte jag mig se ett antal Radiosymfoniker i Filharmonikerna?)

En tveksam konsert - räddad av en röst

Berwaldhallen 2018-10-26
Sveriges Radios Symfoniorkester
Manfred Honeck, dirigent
Andrè Schuen, baryton

Dvorak: Svit ur Rusalka
Schubert: Litanei auf das Fest Aller Seelen
Schubert: Des Fischers Liebesglück
R. Strauss: Traum durch die Dämmerung
R. Strauss: Ruhe, meine Seele
R. Strauss: Allerseelen
R. Strauss: Morgen
R. Strauss: Zueignung (extranummer)
Brahms: Symfoni nr 4

Konserten marknadsfördes som "i eftertankens tid" med "innerlig" musik. Jag skulle vilja kalla det falsk marknadsföring. Här fanns ytterst lite av eftertanke och innerlighet, men desto mer av kantighet och mesta möjlig kraft. Endast i de sex (sju) sångerna levde musiken upp till förhandsreklamen.

Konserten inleddes med en svit/fantasi baserad på Dvorak's opera Rusalka. Men detta är musik som är sammanställd och anpassad av kvällens dirigent Manfred Honeck.
Jag ställer mig mycket tveksam till sådana här "sammanställningar" när det finns så mycket annan originalmusik att spela. Det här stycket förlorade helt sin relevans.
Framförandet siktade mer på effekt än innerlighet. Det blev som ett antal dåligt sammansatta byggklossar. Den enda räddningen var några underbara solistiska insatser från orkestern.

Kvällens avslutande verk var Brahms fjärde symfoni, en av de stora klassiska symfonierna. Det är ett inte helt okomplicerat verk, det kräver en transparens och lätthet på handen för att frilägga alla detaljer och lager i partituret. Här gick Manfred Honeck helt bet på uppgiften. Varje stark nyans blev ännu starkare. Varje accent blev extra accentuerad. Varje antydan till bergstopp tolkades som Mount Everest. Effektfullt? - ja. Brahms? - nej. (För jämförelse går det att lyssna på Andrew Manzes inspelning med Helsingborgs Symfoniorkester - där ler Brahms.)
Inte så att orkestern spelade dåligt - de gav verkligen allt i form av energi och lojalitet med dirigentens intentioner. Jag väljer att lägga skulden hos kvällens dirigent.

Skälet till att jag köpt biljett till konserten var att höra den italienske barytonen Andrè Schuen. Och det visade sig vara rätt beslut. Han började med två sånger av Schubert till orkester. Där tappar man mycket av värdet i de sångerna eftersom de är så tydligt tänkta för pianot. Orkestern tar bort mycket av det subtila och nära. Men i Litanei auf das Fest Aller Seelen räckte Schuens röst mycket långt i att skapa en känsla av närvaro, stillhet och värme.
I de fyra följande sångerna av Strauss gav han tillsammans med orkestern en bred palett av uttryck, från innerlig närhet till dramatisk tragik. Och så fick vi ett extranummer, även det av Strauss - nämligen Zueignung.
Schuen har en varm egaliserad röst som är tydligt placerad i huvudklangen. Hans teknik ger en värme och en bärighet genom registren. Han kan intensifiera genom att ytterligare öka luftströmmen. Han ger inte intryck av att anstränga sig det minsta. Det finns inte minsta ansats till överdrifter eller maner.
Möjligen kan jag vara en smula kritisk mot den något anonyma karaktären hos rösten. Han låter en smula opersonlig i sin skönklang. Det är inte en röst som man omedelbart känner igen. Någonstans tror jag ändå att det kan förändras på operascenen. Han skulle vara en riktigt farlig Greve i Figaros bröllop, eller varför inte en vokalt överdådig Wotan i Rhenguldet? Och hur skulle han sätta en komisk knorr som Dulcamara i Kärleksdrycken?

Summa summarum - en trist programsättning, en effektsökande dirigent, men en klart intressant röst.

Nyöppnade Nationalmuseum - en kulturhändelse!

Äntligen!
Efter fem års renoveringar och ombyggnader öppnade Nationalmuseum idag för allmänheten. Förhandsskriverierna har signalerat något alldeles extra så min förväntan var hög. Och den överträffades.

Istället för den vanliga museala redovisande presentationen bjuder Nationalmuseum på upplevelser och intryck. Alla sorters föremål – tavlor, skulpturer, prydnadsföremål, nyttoföremål – har grupperats längs en tidslinje inom vilken olika teman åskådliggörs. Geografier och kultursfärer blandas vilket ger nya perspektiv och visar på influenser. Detta är resultatet av såväl ett nytt sätt att tänka som att betydligt fler föremål har gjorts tillgängliga.

Exponeringen fungerar generellt sätt väldigt bra. Jag har dock några invändningar:

• En del föremål har placerats på höga hyllor vilket gör det omöjligt att se närmare på dem, i några fall ser man egentligen bara botten på en stor skål. Det är motsvarande för en del detaljerade målningar som hängts så högt att de endast blir en slags otydlig dekoration.
• Några av de större målningarna har hängts så att det inte finns utrymme att se dem på det avstånd som krävs. Intryck blir att man registrerar målningen, men man SER den inte.
• Ett av museets ikoniska verk, Roslins ”Damen med slöjan”, hänger halvt undangömd i en hörna. Jag tror att museet bör gå publiken till mötes och ge henne en mer framträdande plats, speciellt eftersom man använder henne i intensivt i sin marknadsföring.

Det kanske mest imponerande är ändå omvandlingen av byggnaden i sig. Inte nog med att man skapat nya ytor, man har också skapat en känsla av rymd genom att öppna upp för ljuset. Ny fönsterteknik tillåter dagsljus i fler av rummen. Det skapar en känsla av att det som visas innanför väggarna är en del av staden och livet utanför.
Även färgsättningen bidrar till att skapa det nya intrycket. Man har färgsatt med kulörer och nyanser som tar upp element från olika tidsepoker längs tidslinjen. Detta skapar både sammanhang och omväxling, och föremålen kommer mer till sin rätt än i en traditionell ”jämngrå” färgsättning.
Entréplanets skulpturhall är en lyckträff. Här har man skapat en oas med soffor, stolar och bord bland ljusa skulpturer av allt från Oden till Fredrika Bremer. Skulpturernas samspel med rummets ljus ger en stämning som är perfekt för lågmälda samtal eller att bara vara.

Det ”nya” Nationalmuseum är inget man ”avverkar” på ett enda besök. Det är en plats att komma tillbaka till gång på gång för att ta in i delar. Nästa gång ska jag landa i en stol i det tidiga 1800-talet. Där lär jag bli kvar några timmar.

Suspension and drama - Tao, Mälkki and music with a relevance

Something has happened with the programming at Berwaldhallen. It is as if someone has said: "Let's challenge ourselves and the audience this season!" This concert was definitely doing that. And that was a clear success.

Link to the concert broadcast from October 5

The initial piece "Flounce" by Lotta Wennäkoski was written for Last Night of the Proms in 2017. It's a perfect start of a concert with its multitude of sounds and sound combinations. But that is also its weakness - it is as if too much is pressed into a limited format. There is no time for any development and real structure.

The next piece got its Swedish premiere at these two concerts (Thursday/Friday). It's a piece for piano and orchestra called "Suspend" by American composer Andrew Norman. This is absolutely astonishing music. It contains both elements of silence and total improvisational freedom for orchestra as well as soloist. Just to mention one thing - the start is played by the pianist above the keys without touching them. The soloist's playing is later integrated with sounds from the orchestra, but not always from the front seat players. This creates an atmosphere of uncertainty and surprise, without having to use any spectacular ingredients.
The pianist Conrad Tao is the ideal pianist for this piece. He is a deeply intelligent musician with an absolute honest relation to the music that he is playing, he creates an atmosphere of identification and relevance. His technical skills are at the level where you feel totally comfortable joining him on his exploration tour.
As an encore he played the intensely beautiful Largo from Bach's third violin sonata. I'm used to hearing it played by violinists trying to create a total legato. But here Conrad Tao did something different. He played it as if the phrases were spoken words in a conversation. He invited the silence and used different ways of releasing the notes. I could see in the faces of the audience when going out to the intermission that I wasn't the only one being touched.
It's great to know that Conrad Tao will come back for a solo recital in November and another concert with orchestra in March. He is one of the most interesting pianists in the younger generation with his attitude of total honesty and will to invite the audience on a ride.

Stravinsky's "Rite of Spring" is one of the iconic milestone pieces of music history. There are very many ways to approach it - lyrical, romantic, dramatic, raw. Susanna Mälkki chose an approach of precision and clear details to which she added power. She was in total control all the way through the piece without getting lost herself in the emotions of the music. The Swedish Radio Symphony Orchestra followed her as if they were all connected to each other. At the end they released an energy and power that was almost shocking. (I think that Susanna Mälkki had added a few extra f's in the dynamic markings.)

I noted something at the concert - not only was the conductor a woman, but there were women at the front in all the string sections. I don't think that I have seen that here before.

Väldigt mycket Debussy

Den här helgen har vi i Stockholm haft möjlighet att under tre dagar höra all musik som Debussy skrev för piano. Festivalen arrangeras av Piano Visions som en inledning på säsongen.
Det är en imponerande satsning som bjuder på såväl legendariska svenska pianister som nykomlingar.
Fredagen bjöd på hans etyder, spelade av studenter. Lördagen ägnades åt perioden 1880-1901, medan söndagen tog sig an tiden från 1902 fram till hans sista verk 1917.
Söndagens konsert var uppdelat i fyra delar, och sträckte sig från klockan 14 fram till nästan klockan 21. Jag valde att för egen del begränsa mig till söndagens två sista delar, det blev ändå tre timmar med musik.

Även om Debussy skrev en hel del annat så är hans storhet nog att finna i pianomusiken. Där utvecklar han ett eget tonspråk. Men inte alla hans pianoverk är "stor musik". Men jag vill påstå att hans två samlingar med preludier är bland det "bästa" som skrivits för instrumentet. Därför var jag glad att de fanns med i de två konsertdelar som jag tog del av.

Debussy-kännaren Paul Roberts hade fått de sju första preludierna ur den första samlingen på sin lott. Han överraskade mig en smula med den kraft som han laddade några av preludierna med. Han gav dem en dramatik som skiljer sig en del från den mer måleriska impressionism jag är van vid. Det var ytterst välgörande.
Det som blev kvällens höjdpunkt för mig var när Peter Friis Johansson tolkade den andra avdelningen med preludier ur den första samlingen. Det innebar att han fick ge sig i kast med både "Flickan med linhåret" och "Den sjunkna katedralen". Hans tolkningar kom inifrån musiken och hade en musikalisk frihet som jag anar att Debussy hade gillat skarpt. Han formade med anslag, fraseringar, förskjutningar och ett intelligent pedalarbete en total skönhet.
Den andra samlingen av preludier inleddes av Melissa Jacobson-Velandia. Hennes tolkningar var intelligenta och känsliga.
Den som fick avsluta såväl den andra preludiesamlingen som hela festivalen var Roland Pöntinen. Här fanns det den totala tekniska behärskningen som gav både humor och ett absolut fyrverkeri av toner.

Välj demokrati och det goda samhället

Vi står nu inför ett viktigt val i Sveriges historia.
Vi kan tycka vad vi vill om politik och politiker, men kom ihåg att en missnöjesröst på SD är att gräva hålet djupare istället för att bygga något.
SD är partiet där etablissemanget och makten roffar åt sig med bedrägerier medan vanligt folk får stå för notan.
SD är partiet vars förslag skär ner välfärden och ger mer till de som redan har.
SD är partiet vars ledande företrädare vill införa politisk styrning av press och media.
SD är partiet som vill minska kvinnors rättigheter jämfört med idag.
SD är partiet som vill att människor ska behandlas olika inför lagen baserat på var de och deras föräldrar är födda.
SD är partiet vars företrädare riktar dödshot mot andra politiker, även i det egna partiet.
SD är partiet som grundades av öppna nazister och rasister, och som fortfarande i sitt program talar om "nedärvd essens".
SD är partiet vars partiledare vanligaste svar är "jag vet inte".
Rösta inte på SD.
Rösta istället för demokrati, medmänsklighet, ansvar, rättvisa. Du och jag kanske inte väljer samma väg, men vi står ändå på samma sida för ett bättre Sverige. Och då har SD inget att tillföra. Inget alls.

Don Carlo tredje gången: andra sångare - en annan historia / Don Carlo the third time: other singers – a different story

(English version below the picture further down.)


Kan man se samma opera två gånger samma helg?
Svaret är JA. Åtminstone om det handlar om en så fantastisk uppsättning som Verdis Don Carlo på Opera på Skäret. Då är det med glädje man kör 2 x 3 timmar två dagar i rad. Och det är väl bara att erkänna – det blev tredje gången jag såg den här uppsättningen eftersom jag såg den redan på galapremiären den 28 juli.
(De två föregående tillfällena har jag beskrivit här Spansk renässans utanför Kopparberg och här En gång till - dramatiken i Don Carlo.)

Huvudskälet till att jag åkte tillbaka idag den 27 augusti var möjligheten att höra även det här sångarlaget. Efter att ha hört det andra sångarlaget två gånger ville jag se vad som händer med den sceniska tolkningen i händerna (och struparna) på andra sångare. Dessutom var jag nyfiken på några röster i det här laget.
(Jag tänker inte jämföra enskilda sånginsatser eftersom varje sångare är unik i sin tolkning. För att citera min f.d. svärfar: "Det är inte rätt eller fel - det är bara annorlunda.")

En sak är klar – det blev en väldigt annorlunda upplevelse jämfört med lördagens sångarlag. Såväl uttryck som samspel var annorlunda, och det intryck som stannat kvar är som från en delvis annan historia. Det är som om någon riktat om strålkastarna så att de lyser upp andra saker. Det andra sångarlaget berättar en historia om konflikten mellan frihet och kontroll. Det här sångarlaget förmedlar med samma ord och toner en historia där kärleken är drivkraften. Här är det i hög grad triangeldramat mellan Elisabetta, Carlo och Filippo som är i centrum. Det som sker beror i hög grad på just det. Människors reaktioner och agerande utgår från det.

Ett av skälen till det var kvällens Elisabetta – Ingegjerd Bagøien Moe. Hennes vokala och sceniska lyskraft gjorde henne till centralpunkt varje gång då hon var på scenen. Det är sällan jag fått uppleva att en sångare/sångerska som jag aldrig tidigare hört talas om tidigare imponerat så i varje detalj. Det var en ren knockout. Hennes röst har en unik skönhet i sina skiften från spunnet silver till flödande guld. Den är helt egaliserad och klingar fritt och klart från det lägsta till det högsta. Hon är kapabel till finspunnen lyrik och intensiv dramatik. Hennes agerande på scenen var intelligent och helt fritt från poserande. Hon var totalt trovärdig i rollen och dess slitning mellan kärlek och att acceptera sitt öde.
Detta är en sångerska för världens stora scener! Roller som Amelia (Maskeradbalen) och Elsa (Lohengrin) känns helt självklara för henne. Och naturligtvis hennes egen drömroll just nu – Tosca!

Don Carlo sjöngs i det här laget av Timothy Richards. Hans klang är den klassiska italienska rena tenorklangen – den där klangen och stilkänslan man alltför sällan får lyckan att uppleva. Klangen växlade mellan lyrisk slankhet och gyllene toner i det övre registret. Hans kärlek till Elisabetta behövde man inte tveka på!
Det här är en tenor som borde vara extremt efterfrågad i italienska operaroller vid vilket operahus som helst. Och nog skulle han vara en väldigt intressant Lohengrin?

Filippo sjöngs av Karl Huml med en underbart varm och mjuk naturlig basröst. Hans låga register bar ut till sista raden, till synes helt utan ansträngning. Filippos stora scen blev till en stund av total närvaro och vokal skönhet.  Hans tolkning var intressant – han framtonade som en tämligen ung och vital Filippo vars temperament ligger mycket nära ytan. Svartsjukan blev ett bärande element som till och med stod över viljan till makt.

Matilda Paulsson sjöng en mycket dramatisk Eboli där rösten utvecklades ur känslorna och det dramatiska skeendet. Hon var som allra bäst när det hettade till. I scenen med Elisabetta då hon avslöjade sitt svek var hon i sitt rätta element.

Valdis Jansons gjorde en Rodrigo som främst drivs av sin lojalitet till vännen Carlo. Scenerna mellan dem hade en fin närhet och närvaro. Vokalt var han inte mitt ideal i rollen, men hans ”A me il ferro!” klingade så att det darrade till i den gamla torkladans väggar.

Sångarna som sjunger Storinkvisitorn och Munken (Carlo V) har i det här sångarlaget bytt roller.
Det innebar att Engin Suna sjöng Storinkvisitorn, och det gjorde han med en skrämmande kraft som var perfekt för rollen. I scenen med Filippo var det en verklig kraftmätning mellan två maktmänniskor, där kraftfulla basröster duellerade.
Pavlo Balakin gjorde den otacksamma rollen som Munken (Don Carlo). Hans röst har en vacker klang på höjden, men Munkens roll kräver ett djup som inte riktigt är hans hemmaplan.

Tebaldo och Conte di Lerma sjöngs av slitvargarna Rebecca Fjällsby respektive Riccardo Gatto som varit i elden varenda kväll i Don Carlo och L’elisir d’amore. De är hjältar!

Eftersom det här var den här produktionens sista föreställning så vill jag också nämna några sångare som jag faktiskt inte nämnt i mina texter från de andra föreställningarna.
Nämligen Evelina Stenvall som gör en änglalik röst från himlen i autodafé-scenen och de fyra samstämt välklingande sändebuden från Flandern: Per Eriksson, Stefan Lindahl, Lars Monfeldt och Ola Heinpalu.

Den här föreställningen valde jag att se från en plats riktigt långt bak. Det gav i sig en annan upplevelse. Helheten med scenografi, dräkter och ljus fick en helt annan betydelse - min beundran för de storverk som uträttas av de bakom scenen ökade ytterligare.
En annan fascinerande upptäckt var hur fantastiskt bra ljudet var längre bak. Orkestern och sångarna klingade ihop på ett annat sätt. Och fortfarande hördes sångarna utmärkt över orkestern.
Den här gamla timmertorkladan slår många operahus och konsertsalar!

Jag är djupt tacksam för vad Opera på Skäret och alla medverkande med den konstnärlige ledaren Alexander Niclasson i spetsen erbjuder i form av total upplevelse!

In English

Is it possible to see the same opera twice the same weekend?

The answer is YES. At least if it’s such a great production as Verdi’s Don Carlo at Opera på Skäret. Then you drive 2 x 3 hours two days in a row – with happiness. And I can confess right away – this was the third time I saw this production since I saw it already at the gala premiere July 28.

(The two previous time I have described here Spansk renässans utanför Kopparberg and here En gång till - dramatiken i Don Carlo.)

The main reason that I went back today August 27 was the opportunity to hear also this team of singers. After having heard the other team of singers twice I wanted to see what happens with the interpretation in the hands (and throats) of other singers. I was also curious about some voices in this team.

(I’m not going to compare different singers since every singer is unique in his/her interpretation. To quote my ex father-in-law: “It’s not right or wrong – it’s just different.”)

One thing is clear – it became a very different experience compared to the team on Saturday. Both vocal expression as well as interaction were different, and the lasting impression is as from a partly different story. It is as if someone has redirected the spotlights to shine on other things. The other team of singers tell a story about the conflict between freedom and control. This team of singers tell, with the same words and music, a story where love is the main force of action. The focus is very much the triangle between Elisabetta, Carlo and Filippo. Things that happen are to a high degree results of those relations. The reactions and actions of people have their start there.

One of the reasons was this night’s Elisabetta - Ingegjerd Bagøien Moe. Her vocal and scenic luminosity made her a central point every time she was on stage. It’s not often that I have experienced a singer that I never before have heard about, impress that much in every detail. It was nothing less than a knockout. Her voice has a unique beauty in all its changes from finest silver to flowing gold. It’s completely even through the registers, and it is free and clear from the lowest to the highest. She can use it for fine-tuned lyrical singing as well as intense drama. Her action on stage was intelligent and completely free from posing. She was totally convincing in the part and its conflict between love and acceptance of her fate.

This is a singer for the great stages of the world! Parts as Amelia (Un ballo in maschera) and Elsa (Lohengrin) seems completely natural for her. And of course her own dream role right now – Tosca!

Don Carlo was in this tam sung by Timothy Richards. His timbre is the classical Italian pure tenor sound – that sound and style that you way to seldom have the joy to experience. He moved with ease between lyrical slenderness and golden notes in the upper register. His love for Elisabetta was without any doubt!

This is a tenor that should be first in line in Italian operas at any opera house in the world. And wouldn’t he be a very interesting Lohengrin?

Filippo was sung by Karl Huml with a wonderful warm and natural deep voice. His lower register was fully audible all the way to the back of the theatre, without any signs of effort. The big scene for Filippo became a moment of total presence and vocal beauty. His interpretation was interesting – he appeared as a rather young and vital Filippo whose temperament is just under his controlled surface. The jealousy became something that even was more important than his will to power.

Matilda Paulsson sang a very dramatic Eboli where the voice grew out of the emotions and the dramatic situation. She was at her best in the heated moments. In the scene with Elisabetta when she reveals her betrayal she was in her right element.

Valdis Jansons sang a Rodrigo that is mainly driven by his loyalty to his friend Carlo. The scenes with them both had a beautiful closeness and presence. Vocally he wasn’t my ideal for the part, but his “A me il ferro!” made the walls of the old timber barn shake.

The singers doing The Great Inquisitor and the Monk (Carlo V) have in this team changed parts.

Engin Suna now sang The Great Inquisitor, and he did that with a frightening power that was perfect for the part. In the scene with Filippo we got a real battle of power between to persons of power, where powerful voices duelled in the lower register.

Pavlo Balakin sang the part of the Monk (Carlo V), a part that is not giving you any real opportunities to act. His voice is beautiful in the upper register, but the part of the Monk requires a lower register that isn’t really his home turf.

Tebaldo and Conte di Lerma were sung by the hard working Rebecca Fjällsby and Riccardo Gatto. They have been singing every performance, both in Don Carlo and in L’elisir d’amore. They are heroes!

Since this was the last performance of this production I want to mention some singers that I have forgot to mention in my previous blog posts.

They are Evelina Stenvall that is singing with an angelic voice from heaven in the autodafé scene, and the four well sounding Flemish deputies: Per Eriksson, Stefan Lindahl, Lars Monfeldt and Ola Heinpalu.

This performance I choose to see from a seat almost at the very back of the theatre. It resulted in a different experience. The total picture with scenography, costumes and lighting got a very different aspect – my admiration for the wonders that are created behind the stage grew even more.

Another fascinating discovery was how fantastic the sound was at the back. The orchestra and the singers blended in a different way. And the singers could still be heard through the orchestra.

The old timber barn beats many opera houses and concert halls!

I’m deeply grateful for the total experience that is delivered by Opera på Skäret and all participants with the artistic director Alexander Niclasson at the helm!

En gång till - dramatiken i Verdis Don Carlo på Opera på Skäret / Doing it again – the drama in Verdi’s Don Carlo at Opera på Skäret

(English version below the picture further down.)

Den grekiska filosofen Herakleitos påstås ha sagt att ”Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod”. Så det var med nyfikenhet jag såg Verdis opera Don Carlo på Opera på Skäret med samma sångarlag som jag såg och hörde på galapremiären den 28 juli. (Se mitt tidigare inlägg Spansk renässans utanför Kopparberg.)

Varför tar man sig hela vägen från Vallentuna till Skäret (Kopparberg) för att se samma föreställning med samma sångarlag två gånger? Jo, precis som att en smörgåstårta oftast smakar bättre dag två så utvecklas en föreställning, speciellt en så komplex opera som Don Carlo. 

Min summering är att även om kärnan är oförändrad så har vissa element fördjupats eller skärpts till. En riktigt smaskig smörgåstårta med andra ord.

Några insatser är värda att nämna även denna gång:

Det musikaliska flödet och orkesterns klang och precision var om möjligt ännu tätare än vid premiären. Maestro Michael Balke hade hela det musikaliska skeendet i sin hand på ett sätt som gav dramatik, nyanser, briljans och ett helt naturligt flöde. Han och orkestern andades tillsammans med sångarna på ett ännu tydligare sätt än vid premiären. Och kören var nu ordentligt samsjungen, speciellt damkören klingade utmärkt.

Siv Oda Hagerupsen som Eboli gav ännu mer sceniskt utspel i de dramatiska avsnitten och hennes röst klingade totalt fri i samtliga register. Det finns en kärna och lyster i rösten som hon verkar ha total kontroll över. Rösten har expansion, skärpa och en lyrisk skönhet.
Jag är övertygad om att vi kommer att få höra henne i Wagners operor som Ortrud, Brangäne m fl. (Det är en tidsfråga innan Bayreuth ringer.) Och varför inte som Lady Macbeth i Verdis Macbeth? Hon är en mezzosopran med höjd!

Matteo Jin gav absolut allt i rollen som Rodrigo. Hans utmärkta sceniska förmåga kombinerade han med en vokal gestaltning som tog tillvara varje ord och till och med varje stavelse. Ett exempel är hur han färgsatte ordet ”virtú” i frasen ”Domanda al ciel dei forti la virtù!” i scenen med Carlo i första akten. Det är sublim sångkonst!
Jag är inte förvånad över att han gör succé som Rigoletto - han har allt som krävs (och lite till) för Verdis stora barytonroller. En annan roll som jag verkligen skulle vilja höra och se honom i är Nick Shadow i Stravinskijs opera Rucklarens väg (The Rake’s Progress). Då skulle Bryn Terfel kunna släppa den rollen.  

Taras Konoshchenko hade fördjupat sin tolkning och behärskning av Filippos otroligt svåra roll. Han hade utmejslat maktmänniskan ner i minsta detalj, som t ex hur han hanterade sin promenadkäpp. Och i sin stora nattscen smälte röst och agerande samman till en bild av en genuint förtvivlad man, fången i sig själv och omständigheterna.

Alejandro Roj skapade ett större djup i Don Carlo vid den här föreställningen. Premiärens ”full gas” hade ersatts av en mer avvägd vokal insats. Det fick till resultat att hans tolkning paradoxalt nog blev ännu mer dramatisk och passionerad. Det fanns en brinnande eld i hans röst som verkligen imponerade. Det är inte konstigt att han nu åker till Metropolitan för att vara reserv för Jonas Kaufmann.    

Den här föreställningen gav mig möjlighet att bättre förstå gestaltningen av dramat. Det hade blivit tydligare sedan premiären, och nu kunde jag också upptäcka nya detaljer som jag missat vid premiären. 

Operan utspelar sig vid det strikta spanska hovet där man helst håller sig inom ramarna. Det återspeglas i Filippos agerande som alltid har ett visst mått av självkontroll, till och med i förtvivlan. (Egentligen tappar han bara kontrollen en enda gång – när han slår till Elisabetta.) Taras Konoshchenko var i varje rörelse och i minsta nyans ett med den tolkningen.

Elisabetta kommer från ett annat hov som förmodligen har ett mindre strikt protokoll. Att hon dessutom är ung gör att hennes agerande ibland faller utanför det spanska hovets ramar, men hon tvingar in sig själv i en stelhet eftersom situationen så kräver. Den bilden frammanade Charlotta Larsson alldeles utmärkt. Hon blev otroligt mänsklig när hon tröstade den förvisade hovdamen som en slags stilla protest.

Även Eboli styrs av hovets stränga regler. Trots att hon är en vulkan av känslor så kliver hon in i självkontrollen och väljer ett liv i kloster som straff för sitt svek. I arian ”O don fatale” gav Siv Oda Hagerupsen den konflikten sitt fulla uttryck. 

En annan aspekt som framstod tydligare för mig den här gången var relationen mellan Carlo och Rodrigo. Ofta gör man dem som väldigt nära vänner, och skapar intrycket av Rodrigos agerande sker av lojalitet med Carlo. Men här blev det tydligt att Rodrigos främsta lojalitet är rätt och frihet. Hans uppoffring för Carlo är egentligen en uppoffring för Flandern. Matteo Jin är fullt övertygande i den tolkningen - faktiskt så bär han hela den tolkningen.

Var Carlos lojalitet ligger kan man fundera över. Han säger att han agerar för Flanderns folk, men nog anar jag en egen liten lust till makt och position? Den ambivalensen lyfte Alejandro Roj fram på ett spännande sätt. 

Den här föreställningen gav mig en tolkning som handlar om konflikten mellan frihet och kontroll. Friheten som representeras av Rodrigo och Don Carlos, och till viss del Elisabetta, ställs i kontrast mot den regelstyrda kontrollen som Filippo och Eboli lyder under, och för vilken Storinkvisitorn är den främste representanten. 

I den konflikten skapas dramatik och fantastisk musik. 

In English

The Greek philosopher Heraclitus is supposed to have said: "No man ever steps in the same river twice". So it was with great anticipation that I for the second time saw Verdi’s opera Don Carlo at Opera på Skäret with the same team of singers as I saw and hear at the gala premiere July 28th. (See my previous post Spansk renässans utanför Kopparberg.)

Why do you drive all the way from Vallentuna to Skäret (Kopparberg) to see the same production with the same singers twice? It’s the same thing as the fact that a cake often is yummier on the next day – a production develops, especially such a complex opera as Don Carlo.

My summary is that even if the core is unchanged, some elements have deepened or get a more accentuated clarity. A very yummy cake, with other words.

There are some things that I want to mention also this time:

The musical flow and the orchestral sound and precision were if possible even tighter than at the premiere. Maestro Michael Balke had everything in his hands in a way that delivered drama, shades, brilliance and a completely natural flow. He and the orchestra were breathing together with the singers in an even more natural way than at the premiere. The choir was also better together, especially the ladies sounded excellent.

Siv Oda Hagerupsen as Eboli gave even more scenically in the dramatic scenes, and her voice sounded completely free in all registers. There is a core and a colour in the voice that she seems to have in total control. The voice has expansion, bite and a lyrical beauty.

I’m convinced that we will hear her in operas by Wagner in parts as Ortrud, Brangäne and others. (It’s just a question of time before she gets a call from Bayreuth.) And why not as Lady Macbeth in Verdi’s Macbeth? She is a mezzosoprano with a superb high register.)

Matteo Jin gave absolutely everything in Rodrigo’s part. He combines his excellent acting abilities with a vocal characterisation that used every word and even every syllable. An example is his colouring of the word “virtú” in the phrase ”Domanda al ciel dei forti la virtù!” in the scene with Don Carlo in the first act. That is sublime singing!

I’m not surprised that his is successful in the part of Rigoletto – he has everything you can wish for (and some more) for the great baritone parts in the operas by Verdi. Another part that I really would like to hear and see him in is Nick Shadow in Stravinsky’s opera The Rake’s Progress”. Then Bryn Terfel could let go of that part.

Taras Konoshchenko had deepened his interpretation and command of the extremely difficult part of Filippo. His way of portraying a man of power was done in smallest detail, for example how he handled his walking stick. In his great nocturnal scene his voice and acting melted together into a characterisation of a man in total despair, captured in himself and the circumstances.

Alejandro Roj created a bigger depth in Don Carlo this time. The “full throttle” at the premiere had now been replaced with a more balanced vocal performance. It resulted in that his interpretation actually became more dramatic and passionate. There was a fire burning in his voice that was really impressing. It’s not surprising that he is now going to Metropolitan to cover for Jonas Kaufmann.

This performance gave me the opportunity to better understand the interpretation of the drama. That aspect had been clearer since the premiere, and I could also note details that I hadn’t seen at the premiere.

The opera takes place at the strict Spanish court were you keep within the frames. It’s shown in Filippo’s actions that always has a self-control, even in moments of despair. (He only let go of that control once – when he hits Elisabetta.) Taras Konoshchenko was in every movement and vocal shade at one with that perception.

Elisabetta comes from a court that probably has a less strict protocol. Add her youth, and it results in that she sometimes acts outside the rules of the Spanish court. But she forces herself back inside in the strict frame because that is what her situation demands. Charlotta Larsson gave us that interpretation in an excellent way. She showed her empathy as a dignified protest when she comforted the lady in waiting that had been punished by exile.

Even Eboli is victim of the strict court rules. Even if she is a volcano of emotions she steps back into self-control and chooses a life in a convent as a punishment for her betrayal. In the aria “O don fatale” Siv Oda Hagerupsen gave that conflict its full expression.

Another aspect that was clearer to me this time was the relation between Carlo and Rodrigo. They are often portrayed as very close friends which creates the impression that Rodrigo’s actions are a result of his loyalty to Carlo. Here it was obvious that Rodrigo’s primary loyalty is right and freedom. His sacrifice for Carlo is a sacrifice for Flanders. Matteo Jin is totally convincing in that interpretation – he actually carries the whole interpretation.

Where Carlo’s loyalty is can be discusses. He says that he acts for the people of Flanders, but I think that I can hear a will of power and position for himself? That ambivalence was delivered by Alejandro Roj in a very interesting way.

This performance gave me an interpretation that was about the conflict between freedom and control. The freedom represented by Rodrigo and Carlo, and party by Elisabetta, is put in contrast to the rules that are controlling Filippo and Eboli, and where The Great Inquisitor is the primary representative. In that conflict drama and marvellous music is created.

Upptäcktsfärd och bergsbestigning

Avslutningskonserten på Askanäs kammarmusikfestival blev en om möjligt ännu större succé än invigningskonserten i fredags. Arrangörerna Andreas Lavotha och Christopher Hästbacka verkade smått chockade när Ekerö kyrka fylldes till brädden, extrastolar fick ställas fram och programmen tog slut.

Kvällens musiker var Charlotta Grahn Wetter (violin), Alexander Rydberg (violin), Louisa Tatlow (viola), Andreas Lavotha (cello), Ludvig Eriksson (kontrabas), Christopher Hästbacka (piano) och Jonathan Lavotha (gitarr/sång.)

Den första avdelningen hade i programmet endast beskrivningen "Bach?" (Notera frågetecknet.) Istället för en detaljerad karta i form av programtext så togs vi med på en upptäcktsfärd i och kring Johann Sebastian Bachs musik. Det ena stycket ledde över i nästa på ett sätt som skapade nya perspektiv. Dessutom fick vi oväntade instrumentkonstellationer, nyskriven musik och andra genrer som bidrog till känslan av nyupptäckt.
Det blev Goldbergvariationer, inventioner, violinpartita, cellosvit och orgelkoral i olika kombinationer av piano, violin, viola, cello, kontrabas, elgitarr, sång.
Vi fick också ett tämligen nyskrivet verk - Tre parenteser av Ylva Fred - som gav ett annat perspektiv på gamle Bach. Här utmärkt framfört av Andreas och Christopher. Och så fick vi lite Beatles - McCartneys Blackbird - som enligt McCartney delvis är inspirerad av bourréen ur Bachs svit för luta i e-moll.
Om de enskilda insatserna finns det massor att säga - sammanfattningsvis: Utmärkt!
Christophers romantiska flödande tolkning av arian ur Goldbergvariationerna, Louisas brännande violaton, Alexanders spelmansmässiga sväng i inventionerna, Charlottas berusande preludium ur violinpartitan i E-dur, Andreas särpräglat beslöjade ton i preludiet till cellosviten i G-dur, Ludvigs drivande och precisa hantering av kontrabasen i två infallsvinklar på Bachs orgelkoral "Wachet auf, ruft uns die Stimme" och Jonatans vokala och gitarristiska självklarhet i såväl Beatles som Bachkoral.

Om första avdelningen var en slingrande upptäcktsfärd så var den andra avdelningen en rejäl bergsbestigning. Och det handlade inte om någon liten kulle, utan en av kammarmusikens högsta toppar - Brahms enorma pianokvintett i f-moll opus 34.
Brahms hade en del problem att bestämma sig för vad det skulle bli - stråkkvintett eller sonat för två pianon. (Versionen för två pianon finns kvar, men versionen för stråkkvintett förstörde han.) Men så landade han i det här formatet till slut - och det valet känns naturligt så här med facit i hand.
Det är väl lika bra att jag säger det direkt - men jag har lite svårt för en del av Brahms musik. Jag tycker att det blir lite för mycket och för tjockt pålagt med färg. Hans kammarmusik ger mig ofta känslan av att han egentligen tänkt: "Om jag bara hade haft en hel orkester till det här." Pianokvintetten har också mycket av rent orkestral bredd där det krävs en enorm insikt och närvaro från musikerna för att det ska fungera och inte bara bli en osorterad massa. Och här fungerade det! Alla fem lyssnade in sig i en gemensam klang och det gav framförandet en täthet som kändes helt rätt. samtidigt så tog var och en och lät sitt instrument profilera sig i de mer exponerade avsnitten. Här fanns en perfekt balans mellan instrumenten som skapade såväl tät klang som frilagda detaljer. Sättet de gjorde det på är det som kännetecknar verkligt stora musiker - addera den egna personligheten inom ramen för det totala.
Tips - om man ska vinna mig för Brahms musik så ska man spela den så här.

Jag hoppas verkligen att musiker, arrangörer och medhjälpare kände värmen i applåderna efteråt.
Efter de här konserterna kan jag säga att jag redan nu med nyfikenhet och spänning ser fram emot nästa års festival.

Får jag redan nu komma med en önskelista?

• Sjostakovitjs pianokvintett
• Någon cellosonat av Britten, Prokofiev eller Brahms
• Någon stråkkvartett av Bartok eller Janacek
• Någon pianotrio av Haydn eller Tao

Legender och nya stjärnor

Så har en nygammal sommarmusikfestival startat - Askanäs kammarmusikfestival. De unga mångbegåvade musikerna Andreas Lavotha och Christopher Hästbacka har återstartat en festival som jag intensivt hoppas kommer att återkomma år efter år.

Tredagarsfestivalen startade ikväll med en fascinerande konsert i en fullsatt Ekerö kyrka. Blytunga regnmoln med regn och åska ramade in konserten, men i pausen fick vi regnbåge över Mälaren!

Konserten inleddes med Rameau. Christopher Hästbacka spelade hans klaverstycke Le rappel des oiseaux i en tämligen romantisk tolkning. Rameau är en av de tonsättare vars musik inte får pyspunka oavsett vilken infallsvinkel man än väljer. Det är ett tecken på hans storhet.
Christophers tolkning blev nästan impressionistisk - och det var helt rätt. Det fanns som vanligt en klarhet och en tanke i hans spel som rättfärdigade hans tolkning. Och det ser inte ut som han anstränger sig det minsta när han spelar. Jag får Horowitz-vibbar.....

I Sjostakovitjs första pianotrio (c-moll opus 8) fick Christopher sällskap av cellisten Andreas Lavotha och den legendariske violinisten Nils Erik Sparf. Detta är inte något av Sjostakovitjs bättre verk, men det är intressant att man redan hos den 16-årige Dmitri hör saker som sedan ska bli några av hans utmärkande kännetecken. Ett exempel på det är cellostämmans markerade ansatser som dyker upp igen bl a i hans andra cellokonsert.

Det som blev kvällens höjdpunkt för mig var Andreas och Christophers gastkramande tolkning av Schnittkes första cellosonat. Det är ett virtuost verk där båda visade sin tekniska behärskning. Andreas hade total koll på varenda dubbelgrepp och stråkdrag. Men det som grabbade tag i mig mest var deras klanginsikt. Deras samspel byggde i hög grad på en förståelse inifrån verket som gav uttryck i deras klangmässiga val. Här handlade det inte bara om att spela rätt toner, utan om att förmedla något.
Och jag måste återigen fascineras av Christophers förmåga att locka fram så många olika klanger ur ett piano. Här fanns alla färger i målarlådan.

Efter paus fick vi ett av musikhistoriens mest fantastiska verk - Schuberts stråkkvintett i C-dur opus 163. Om det varit så att Schubert enbart efterlämnat detta stycke så hade han ändå varit en av de största i musikhistorien.
Utöver Nils Erik och Andreas fick vi höra Charlotta Grahn Wetter (violin), Louisa Tatlow (viola) och ytterligare en legend - Elemér Lavotha (cello).
Här fick vi uppleva en av de saker som jag älskar med kammarmusik - musikernas glädje över att spela tillsammans. Kontakten mellan de fem musikerna var självklar, och det utbyttes leenden och uppskattande nickar genom hela verket.
Det här verket ger möjligheter till flera "duetter" mellan de olika instrumenten. Det finns ett rent magiskt samtal mellan första violin och andra(?) cello i den långsamma satsen. Deras konversation är bland det vackraste och innerligaste Schubert har skrivit. Det finns också ett avsnitt där viola och första(?) cello smälter samman i en melodi som är som varmt glimmande guld. Detta tog musikerna tillvara!
Alla musikerna var av yppersta klass. Men jag måste faktiskt nämna Louisas violaspel som var fyllt av värme, och Elemérs cello som sjöng med en klarhet och nobel ton som är unik. Det enda jag skulle vilja ändra på är att första violinen blev aningen för tillbakadragen i klangen - jag skulle vilja ha något mer fyllighet och längd i tonerna.

Det känns självklart att citera Tomas Tranströmers dikt "Schubertiana" - jag har valt det fjärde avsnittet:
"Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag
utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen
ovanför byn.
lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på
att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det
plötsliga yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i
den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt
förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer –
med förtroende – den blinda ledstången som hittar i
mörkret."

Sommardramatik i den blå lådan

Redan innan säsongen levererar Kungliga Filharmonikerna en konsert som de får kämpa hårt för att nå upp till under resten av säsongen.

Kvällens program bestod av:
- Mozart: Pianokonsert nr 21 io C-dur, den som i Sverige ofta går under benämningen "Elvira Madigan"
- Debussy: En bateau ur Petite suite för piano fyrhändigt (extranummer)
- Dukas: Trollkarlens lärling
- Stravinskij: Svit ur Eldfågeln (1919)

Kvällens solist David Huang är en av många unga svenska förstklassiga pianister. 2014 vann han Solistpriset som arrangeras av bl a Kungliga Musikaliska Akademien.
Under den kommande säsongen kommer vi att kunna höra honom i flera olika sammanhang, inte minst som kammarmusiker. Han kommer även att spela Bachs Goldbergvariationer i Berwaldhallen. Han har gjort sig till banbrytare för ny musik och nya sätt att skapa möten mellan publik och musik.

Hans tolkning av en av de mest spelade pianokonserterna av Mozart var inte mindre än enastående. Det är sällan man har förmånen att få uppleva ett så känt verk så fräscht. Hans spel var rytmiskt precist och otroligt nyanserat. Han formade varje ton och fras med en noggrannhet som måste ha kostat många timmar av hårt arbete, men där musiken ändå kändes skapad i ögonblicket.
Samspelet med dirigent och orkester var förstklassigt, det fanns en kontakt och inlyssning som kändes kammarmusikalisk.

En starkt bidragande (avgörande?) faktor för kvällens nivå var den tyske dirigenten Michael Balke. Hans förmåga att lyssna och kommunicera skapade en närvaro och en laddning som märktes i orkesterns spel. Det gick att se på musikerna att de verkligen trivdes. Och det hördes!
(Jag kan bara inte fatta att han faktiskt hoppade in som ersättare för den dirigent som skulle ha lett konserten.)

Micael Balke visade sig vara en utmärkt pianist när han trängdfe ihop sig med David Huang på pianopallen för det böljande inledningsstycket ur Debussys Petite suite för piano fyrhändigt. Här såg och kände man hur mycket glädjen i samspelet betyder för riktigt bra musik.

I Dukas orkesterfyrverkeri sätts alla instrument på prov, och Filharmonikerna klarade provet med glans. Varje insats och fras var spänstig och precis. Utifrån det kunde Michael Balke skapa virvlande dramatik.

Stravinskijs svit ur baletten Eldfågeln är ett av mina favoritverk alla kategorier. Michael Balkes och Filharmonikernas tolkning var en av de bästa jag har haft förmånen att få uppleva. Här fanns dramatiken. Här fanns intensiteten. Här fanns de svagaste nyanserna. Och här fanns ett grepp om helheten som gjorde att den avslutande finalen stegrade sig från det ensamma hornets försiktiga melodi till ett totalt jubel.

Detta var en konsert som jag kommer att bära med mig - länge.

Spansk renässans utanför Kopparberg - magnifik Don Carlo på Opera på Skäret / Spanish renaissance outside Kopparberg – magnificent Don Carlo at Opera på Skäret

(English version below the picture further down.)

Opera är egentligen en väldigt speciell konstform. Människor sjunger till och om varandra istället för att prata. Det finns ytterst få möjligheter att improvisera – musiken väntar inte in. Väldigt mycket ligger väldigt fast, vilket kan kännas som en begränsande tvångströja. Men det går också att se det från ett annat håll. Nu i somras läste jag en artikel om hur extremt detaljerat Ingmar Bergman förberedde sina uppsättningar på scenen. Han arbetade minutiöst med varje detalj för att inte lämna något åt slumpen eller ett allmänt godtycke. Han ansåg att i den fasta formen och i omsorgen om detaljerna föddes bra konst. Med den vinkeln så går det faktiskt att säga att operaformens begränsningar i sig kan vara dess styrka. Förutsättningarna är dock att det finns en tydlig grundidé om verkets gestaltning och att det finns utövare som kan sitt hantverk. 

Verdis opera Don Carlo på Opera på Skäret är ett exempel på det. Regi, scenografi, kostym, musikalisk tolkning, sångare, musiker – allt samspelar utifrån en gemensam vision och individuellt kunnande på högsta nivå. Regi, scenografi och kostym inordnar sig i såväl dramat som det musikaliska flödet, och det finns en tydlig förståelse för sångarnas inte helt enkla situation. Sångare och musiker är helt integrerade i det dramatiska flödet, de bär och lyfter verkets grundidé.
Verdis Don Carlo är ett inte helt okomplicerat verk. Det är långt och har en del inslag som känns ologiska. Det ena problemet har man löst genom att ge det i versionen med fyra akter från 1883, dvs man har inte med första akten som utspelas i Fontainebleau-skogen där Carlo och Elisabetta möts. Jag förstår varför man gjort det här valet, även om det innebär att relationen mellan Carlo och Elisabetta blir lite haltande. Jag tillhör dem som tycker att man istället borde stryka det underliga slutet där Carlo V som en slags vålnad i en munks skepnad ”räddar” Carlo.

Regin av William Relton utgår från det drama som uppstår mellan personerna på scenen. Här finns inget ”koncept” som ska gestaltas till varje pris. Det är tydligt att han lagt stort fokus på personregin, och sångarnas agerande är väl förankrat i rollfigurerna och deras relationer.

Scenografin är genial i sin synbara enkelhet. De olika scenelementen är flexibla och skapar en attraktiv ram som betonar dramats tid och miljö. Sven Östberg är en av Skärets verkliga tillgångar.

Kostymerna är ett annat exempel på Skärets kreativitet. Med en begränsad budget har Sigyn Stenqvist och Caroline Romare skapat överdådiga dräkter som placerar dramat i tiden. Dessutom är dräkterna otroligt vackra att titta på med sitt överdåd av guld, pipkragar och mättade färger.

Den musikaliska tolkningen hålls ihop av Michael Balke som är något så välgörande som en dirigent som litar på musiken. Han låter musiken flöda och andas på ett helt naturligt sätt. Han tar ut de dramatiska svängarna med intensitet, men vågar också låta de svagaste nyanserna skimra.

Den numerärt något reducerade orkestern klingar fantastiskt bra. Klangen är tät och varm. Lokalens speciella akustik bidrar i hög grad till detta, men grunden ligger i ett förstklassigt samspel.

Sångarna i premiärlaget håller en mycket hög klass. (Jag har inte haft möjlighet att höra det andra laget.) Här finns såväl vokal behärskning som scenisk närvaro.

Jag tror inte att någon klandrar mig om jag börjar med att nämna Matteo Jin i rollen som Rodrigo. I den här uppsättningen blir Rodrigo något av ett nav. Hans idealitet och vilja att förhindra det som är orätt blir en stabil punkt i ett snurrande hjul av konflikter, svek och egennytta. Matteo Jin gestaltar detta utmärkt. Han är helt trovärdig i sitt agerande när han gestaltar en ung och alltigenom god människa. Här finns inget av beräkning eller överhettat martyrskap – bara en människa som vill väl.
I tillägg har han en helt otrolig röst. Den förenar ett dramatiskt bett med en lyrisk lätthet. Rösten får en gyllene klang i det övre registret. Även i svagare nyanser bär den ändå ut över orkestern. Den stora scenen alldeles innan Rodrigos död gjorde han med en total närvaro och en vokal skönhet som skapade en magisk stämning i lokalen.
Jag anar att vi här har en sångare som de stora scenerna snart kommer att stå i kö för att få anlita.

Lika imponerad är jag av Siv Oda Hagerupsen i rollen som Eboli. Hennes röst har en total precision och uttrycksförmåga. När hon sjunger tänker man inte på att hon faktiskt sjunger – man slås bara av det hon uttrycker. Rösten har både en silverskimrande lätthet och en expansionsförmåga. I sin stora aria ”O don fatale” får hon fullt spelrum för sina kvaliteter. Det finns så många roller jag skulle vilja höra henne i!

Min personliga favoritroll i operan är Filippo. Han är en fascinerande personlighet i sin gestaltning av såväl egen maktposition som offer för andras makt och för sin egna demoner. I tillägg har han en av operahistoriens mest gripande scener när han i ”Ella giammai m’amo” kämpar med sin känsla av att inte vara älskad. I det här sångarlaget sjungs rollen av Taras Konoshchenko. Han lyckas utmärkt med att gestalta maktmänniskan och sitt underläge gentemot Storinkvisitorn såväl vokalt som sceniskt, men på premiärkvällen kändes det som om han vokalt höll igen i avsnitten där han kämpar med de egna demonerna.

Motsatsen till Filippo är Elisabetta som kanske är den mest otacksamma rollen i operan. Hennes stora aria ”Tu che le vanita” och duetten med Carlo ger en möjlighet att visa vokal prakt, men inte mycket mer. Dramatiskt har hon sin stund när hon upptäcker att Filippo har hennes saknade smyckesskrin. Charlotta Larsson har en utmärkt röst som fullt ut behärskar rollens dramatiska krav, men jag skulle önska en smula mer mjukhet. I sitt agerande blir hon något stel, och hennes passion och förtvivlan når inte riktigt fram. Hennes kyla känns lite ”Principessa di gelo” eller som en anpassning till kvinnans roll vid det spanska renässanshovet.

Carlo sjungs av Alejandro Roj som har en tenorstämma med stor kraft. Hans röst blir som ett svärd av stål – jag skulle dock önska lite mer silver och finsmedsarbete. Kan det ha varit premiärnerver som resulterade i ett visst vokalt forcerande och en kantighet i agerandet? Jag hör stora kvaliteter i hans röst som jag gärna hör igen.

Storinkvisitorn är en rå maktmänniska utan skrupler. Rollen sjöngs av Pavlo Balakin som har en mycket välklingande stämma, men som inte riktigt har den tyngd och det bett som krävs för att riktigt skrämma. Rent sceniskt blir det också ett dilemma med en röst som är långt mycket vitalare än hur rollen framställs rent fysiskt. (Detta är nog uppsättningens enda motstridighet.)

Munken/Carlo V sjungs av Engin Suna med en härligt varm och mörkt klingande röst. Tyvärr har han ytterst lite av agerande på scen, hans uppgift är mest att skrida omkring. Honom hör jag väldigt gärna igen!

I rollerna som Conte di Lerma och Tebaldo hörs Riccardo Gatto respektive Rebecca Fjällsby – båda två sjunger även i Skärets andra uppsättning denna sommar – Donizettis Kärleksdrycken. 

Det finns en sak till som spelar en stor roll i uppsättningen – platsen. Vid sjön Ljusnarens strand ligger en gammal timmertorklada som nu har blivit ett operahus. Akustiken är förstklassig, och scenen känns nära. Genom springorna i ladans väggar kan man höra väder och måsar. Det här är inte en opera som stänger in sig, utan som ger en känsla av öppenhet – såväl i lokal som bemötande.
Åk dit!

In English.

Opera is really a very special art form. People are singing to and about each other instead of talking. There are very few opportunities to improvise – the music is not waiting for you. Many things are fixed, and that can feel as a limiting straitjacket. But it’s also possible to see it from a different perspective. This summer I read an article about how extremely detailed Ingmar Bergman prepared the staging of his plays. He worked out every detail to make sure that things didn’t just happen out of the blue. He thought that great art were born out of the strict form and the care about details. With that perspective you can actually say that the limitations of opera can be its strength. The prerequisite is that there is a clear idea on how to interpret the opera and that there are performers that know their trade.

Verdi’s opera Don Carlo at Opera på Skäret is a good example of that. Directions, scenography. Costumes, musical interpretation, singers, musicians – everything interacts based on a common vision and individual top level skills. Direction, scenography and costume is a result of the drama as well as the musical flow, and there is a clear understanding of the not so easy situation for the singers. Singers and musicians are totally integrated tin the dramatic flow, they carry and accentuate the basic idea of the opera.

Verdi’s Don Carlo is a far from an uncomplicated opera. It’s long and has parts that doesn’t feel fully logical. The first problem is solved by using the four act version from 1883, which means that the first act in the Fontainebleau forest where Carlo and Elisabetta meet is cut out. I understand the choice, even if it results in that the relation between Carlo and Elisabetta is lacking an important aspect. I am one of those that would rather cut the strange ending where Carlo is “saved” by (the dead?) Carlo V as a monk.

The direction by William Relton is based in the drama that is developing between the persons on the stage. Here is no “concept” that is to be delivered at any cost. It’s obvious that he has worked a lot with individual coaching, the acting of the singers is well grounded in the characters and their relations.

The scenography is ingenious in its simplicity. The different stage elements are flexible and create an attractive frame that strengthens the time and place of the drama. Sven Östberg is one of the really strong assets of Skäret.

The costume creation is another example of the creativity at Skäret. With a limited budget Sigyn Stenqvist and Caroline Romare have created impressing costumes that place the drama in time. On top of that the costumes are amazing to look at with their abundance of gold, ruffs and deep colours.

The musical interpretation was controlled by Michael Balke. He is one of those truly great conductors that trust the music. He lets the music flow and breathe in a totally natural way. He fills the dramatic moments with intensity, but he also has the courage to let the softest shades shimmer.

The somewhat reduced orchestra sounds marvellous. The sound is tight and warm. The very special acoustics of the room is part of that, but the foundation is the top level quality in the playing.

The singers in the team at the premiere are all at a very high level. (I haven’t heard the other team of singers yet.) They have vocal technique as well as stage presence.

I don’t think that anyone would blame me if I start with mentioning Matteo Jin in the part of Rodrigo. In this production Rodrigo becomes a central character. His ideals and will to stop injustice creates a stability in a turning wheel of conflicts, betrayal and selfishness. Matteo Jin is portraying this in a perfect way. He is totally credible in his acting when he portrays a young and all through good human being. Here is nothing of calculation or overheated martyrdom  - just a human being that wants what is good and right. I addition to his acting abilities he has an amazing voice. It has both a dramatic bite and a lyrical ease. The voice has a golden sound in the upper register. Even in softer nuances it still carries out over the orchestra. He did the great scene just before the death of Rodrigo with a total presence and a vocal beauty that created a magical atmosphere.

I think that we in him have a singer that the big opera houses very soon will line up to hire.

I’m equally impressed by Siv Oda Hagerupsen in the part of Eboli. Her voice has a total precision and expression. When she sings you don’t think about the fact that she is singing – you just feel what she is expressing. Her voice has both a silvery ease and an ability to expand. I her great aria “O don fatale” she shows all her qualities. There are so many parts that I want to see and hear her in!

My personal favourite part in this opera is Filippo. He is a fascinating person in his own conflict between being a man of power at the same time that he is a victim of the power of others and his own demons. In addition he has one of the most moving scenes in the history of opera when he in “Ella giammai m’amo” fights with his feeling of not being loved. In this team the part is sung by Taras Konoshchenko. He manages in an excellent way both vocally and in his acting to portray the man of power as well as his weaker position in the relation with The Great Inquisitor. On this night it felt as if he didn’t fully let go vocally in his fight with his inner demons.

The opposite of Filippo is Elisabetta, she might be the most difficult person to portray in this opera. Her big aria ”Tu che le vanita” and the duet with Carlo are opportunities to show vocal quality, but not much more. Dramatically she has her big moment when she finds out that Filippo has her missing box of jewels. Charlotta Larsson has an excellent voice, and she fully handles the dramatic challenges in the part, but I would wish a little more of softness and warmth. In her acting she is somewhat stiff, her passion and despair don’t really come through. Her cold attitude fells a bit ”Principessa di gelo”, or as a way to adapt to the expectations on a woman in the Spanish renaissance court.

Carlo is sung by Alejandro Roj with a powerful tenor voice. His voice is like a sword of steel – I would like a little bit more silver and detailed work. Maybe it was the premiere nerves that resulted in a somewhat forced singing and an acting that wasn’t fully in place? I can hear great qualities in his voice, and I would love to hear it again.

The Great Inquisitor is a man of total power without any scruples. The part was sung by Pavlo Balakin that has a beautiful voice, but lacks the weight and the bite that is needed to be really frightening. From an acting point it’s also a dilemma with a voice that is far more vital than how the character is portrayed on stage. (Tis might be the only contradiction in the production.)

The Monk/Carlo V is sung by Engin Suna with a wonderful warm and dark sounding voice. Unfortunately he has very little acting to do, he mostly pace around on stage. I would love to hear him again!

In the parts of Conte di Lerma and Tebaldo we hear Riccardo Gatto and Rebecca Fjällsby – both also sing in the other production at Skäret this summer – Donizetti’s L’elisir d’amore.

There is one thing more that plays a great part in the production – the place. At Lake Ljusnaren there is an old barn used for drying timber that is now an opera house. The acoustics are perfect, and the stage feels close. Through the slots in the walls you can hear the weather and the seagulls. This is not an opera behind closed doors, it creates a feeling of openness – in the place as well as how you are treated.

Go there!