Män och kvinnor - verklig jämställdhet?

Jag är av den självklara och bestämda åsikten att kön inte ska spela roll vid rekrytering, lönesättning, befordran, arbetsfördelning mm. Män och kvinnor ska behandlas lika – visst är det enkelt?

Jag är fullt på det klara med att kvinnor har särbehandlats negativt genom historien och att så fortfarande sker i många sammanhang. Men löser vi det genom att särbehandla män negativt? Kan vi uppnå likabehandling av könen genom att låta kön bli en parameter i olika utvärderingar?
För mig är det en farlig väg. Det som kallas ”positiv särbehandling” av kvinnor är inget annat än en ”negativ särbehandling” av män. Vi bygger in ett system och ett synsätt där kön ska få avgöra istället för kompetens, prestation etc.

Rent teoretiskt kan jag vara ok med att en kvinna får förtur i en situation där det står mellan en man och en kvinna med exakt samma nivå på erfarenhet, kompetens och potential. Men detta är enbart teori – en sådan situation uppstår aldrig. Det finns alltid skillnader. I praktiken innebär det att (kvinnligt) kön blir viktigare än kompetens.
Visst kan man motivera det med att det räcker med att vara ”tillräckligt bra” för en position, men det blir en slags medelmåttighetens princip som inte gynnar någon i längden.

Jag vänder mig bestämt mot den del av den feministiska agendan som hävdar särbehandling av historiska skäl för att rätta till ett fel. Man kan inte radera ett fel genom att göra ett nytt fel.

Jag vänder mig bestämt mot könskvotering för kvoteringens skull. Det är trist att se företag och organisationer ”tvingas” med i den mediala/politiska inpiskningen. Det är trist att se verklig jämlikhet offras på den politiska korrekthetens altare.

Hamlet - en relevant pjäs

The Globe i London kring 1600 och Stockholm Stadsteater 17 juni 2010 - ett spann på mer än 400 år. Och ändå en pjäs som är fullt levande och relevant.

Uppsättningen är nästan helt avskalad på yttre attribut. Det knyter på sätt och vis an till hur den uppfördes i början av 1600-talet. De (Lord Chamberlain's Men) som sannolikt uruppförde Hamlet gjorde det i samtida kläder med minimal dekor. (Tack Maja Ravn för scenografin!)
Det gör att texten blir central. tack och lov spelas den i Britt G Hallqvists geniala och högst spelbara översättning. Dock är den här föreställningen rejält bearbetad och nerkortad av Karen-Maria Bille och Katrine Wiedemann, något som gör den ännu mer koncentrerad. Katrine Wiedemann är även ansvarig för regin.
Linus Fellboms ljussättning skapar en extra koncentration i uppsättningen. (Han är en mästerlig ljussättare! Han gjorde motsvarande kanoninsats i Operans Macbeth.)

Men det ska ju till skådespelare att bära upp texten också...
Hamlet - en av de stora rollerna som nog de flesta yngre manliga skådespelare drömmer om. Gustaf Skarsgård ÄR Hamlet. Han har den nervösa energin, vilsenheten, utsattheten, trotset. Han spelar ett spel på flera plan vilket skapar en fascinerande spänning.
Jacob Eklund har den andra riktigt stora rollen i den här uppsättningen. Men oj så han faller igenom. Han blir väldigt mycket manér och poser. Han får inte riktigt texten innanför västen. Han blir aldrig verkligt farlig. Dock får han fram en sliskig liderlighet som är väl motiverad i rollen.
Katarina Ewerlöf spelar precis den flöjel som jag upplever att Shakespeare avsåg. Hon är verkligen passiviserad i ett skeende som hon tappat kontrollen över.
Laertes spelas av Francisco Sobrado, men greppar inte texten. Han spelar en stereotyp på ett stereotypt sätt. Jag får ingen riktig känsla av att han verkligen känner de känslor han försöker visa. Han vågar inte riktigt lita på att texten håller.
Lisa Werlinder är en skör Ofelia som verkligen får mig att tro på hennes totala oskuld. Dock, i den här uppsättningen blir Ofelia inte viktig.
Etienne Glaser gör en dubbelroll som Polonius och Dödgrävaren. Han har minsann texten innanför västen. Hans ger mig en känsla av att han mycket väl kunde ha stått på The Globe's scen kring 1600 och spelat de rollerna. Han litar på texten, och när han låter texten komma till tals så kommer resten också.

Man kan inte vara likgiltig till Hamlet. I den här föreställningen så ställs sakerna på sin spets - kanske framför allt den stora frågan om vem jag är. Egentligen......

Iakttagelser av människor

Jag reser för det mesta kollektivt till och från jobbet, med buss, ”förortståg” och tunnelbana. Det ger mig många tillfällen att iaktta och fundera över människor. Jag slås ofta av det motsägelsefulla, ogenomtänkta och omedvetna i deras beteenden.
Jag tänkte bjuda på några av mina funderingar, väl medveten om att det finns ett spår av negativism i dem.


Tänk på dina skor
Jag ser män i tämligen dyra kostymer, män som ger intryck av att (åtminstone i sina egna ögon) vara viktiga affärsmän och beslutsfattare. Välstrukna skjortor med manschettknappar, oklanderligt knutna slipsar, dyra portföljer – och oborstade, trasiga eller helt enkelt felaktiga skor. För mig är det en ärkemiss. (Min mor sa alltid: ”Var hel och ren – och ha nyborstade skor.”)
Fattar de inte att de lägger krokben för sig själva? De ger ett intryck av slarv och oförmåga att fullfölja.

Upp med mungiporna
Jag ser lite äldre damer vars ansikten har fastnat i ett kritiskt snörp eller med mungiporna i ett ständigt nedåtläge. De kan vara hur välklädda och välvårdade som helst, men de signalerar förgrämdhet och bitterhet.
Inser de inte att deras ansiktsuttryck går inåt och äter upp dem inifrån?

Släck cigaretten i tid
Jag ser människor som står i kön för att gå på bussen, ivrigt blossande på sin cigarett. Precis när de ska gå på kastar de ifrån sig den. Och så blåser de ut en rökstank i bussen.
Vad tänker folk med?

Kom ut ur bubblan
Jag ser (och snubblar över) personer av alla åldrar, utformningar och kön som verkar befinna sig i en helt egen bubbla utan någon som helst medvetenhet om vad som sker runt omkring dem.
De kan gå i sakta mak och ta upp en hel trottoar.
De kan plötsligt tvärstanna och jag får hoppa åt sidan för att inte trampa in i dem.
De kan komma i motsatt riktning och inte göra minsta ansats för att styra undan en kollision.
Gemensamt för alla är – mobiltelefonen. De kan inte släppa den med ögonen ens för den tid det tar att gå från en plattform till en annan i tunnelbanan.
Stoppa undan mobilen - lyft blicken - var närvarande.




Och för att undvika alla missförstånd kan jag meddela att jag är perfekt.

Macbeth - visuellt perfekt

Igår (5 juni) såg jag Verdis Macbeth på Kungliga Operan i Stockholm.
Innan föreställningen smååt vi oss igenom "Smaka på Stockholm" i Kungsträdgården. Förväntansfulla och lagom mätta intog vi våra platser längst bak på parkett.


Macbeth är en av mina favoritoperor från Verdis hand. Macbeth var hans första opera baserad på en text av Shakespeare. Macbeth skrevs innan hans "genombrottsoperor" som Rigoletto och Trubaduren. (OK, han skrev om den senare och adderade då till viktiga avsnitt för både kören, Macbeth och Lady Macbeth.)
Operan är otroligt dramatiskt stark, mycket tack vare sin trohet mot Shakespeares upplägg. Musiken är imponerande nyanserad trots att den är från en tid i Verdis skapande då mycket endast var "oompa-oompa". Operan har ett starkt fokus, med två psykologiskt intressanta (och trovärdiga) rollfigurer i centrum. Dessutom är det "skönt" med en opera som begränsar tenoren till en aria, som dessutom är av måttligt värde.

Men hur klarade Stockholmsoperan av denna utmaning? För en utmaning är det. Du behöver en makalös sopran med ett imponerande omfång och kraft i det lägre registret. Du behöver en baryton med bärighet och dramatisk förmåga - såväl vokalt som sceniskt. Du behöver en sjutusan till kör som kan mer än stå still och sjunga vackert. Du behöver en regissör och scenograf som klarar av att få de delvis svårillustrerade delarna att fungera, t ex scenerna med häxorna.

I den här uppsättningen vill jag främst lyfta fram regi (Vilppu Kiljunen), scenografi (Sampo Pyhälä), ljussättning (Linus Fellbok), kostym (Marja Uusitalo) och Operakören.
Det sceniska konceptet är bland det bästa jag sett på en operascen. Här var det ett team av regi, scenografi , kostym och ljus som samverkade på bästa tänkbara sätt. Scenens trappkonstruktion med två platåer var genialisk, den fungerade genom hela operan och gav samtidigt varje scen en helt egen känsla. I det spelade övrig dekor och ljuset en extremt viktig roll. Den ensamt brinnande elden och ljussättningen i Lady Macbeths brevscen i första akten skapade en stämning som gav mig rysningar. Häxornas kittel i tredje akten som illustreras rent ljusmässigt. Hur utsmyckningarna från akt 1 och 2 sedan återfinns sönderbrutna på golvet/marken. Hur stark punktbelysning ovanifrån används för att förstärka en stämning.
Kostymerna i ett delvis modernt snitt var extremt effektfulla och Lady Macbeths klänning i första akten var en viktig del av känslan.
Kören på Stockholmsoperan är bra, det visste jag. Men jag visste inte att de var så här bra. De sjöng inte, de agerade. Damkören ska ha en extra eloge, sällan har väl häxorna framställs så suveränt som här. Och i den fjärde akten är körens insats så det hade motiverat hela besöket. De sjöng med uttryck, täthet och inlevelse. Körbasarnas klang rullade ut så att jag fick ståpäls.

Operan Macbeth rör ju sig kring maktbegär och vad det gör med människan. Helt uppenbart hade regissören en mycket klar bild av det. Problemet var dock att alla sångarna inte helt lyckades förmedla den bilden. Och brister det på en kant så får skeppet slagsida.
Ingen skugga över Lena Nordin som Lady Macbeth. Hon hade både rösten och scennärvaron. Dock var hon i vissa scener något för vek i agerandet, t ex i bankettscenen där hon tappar lite grann av sin stolthet och nästan koketterar. Men i brevscenen och i tredje aktens sömngångarscen är hon suverän. Här bär hennes röst och sceniska närvaro fullt ut.
Marcus Jupither som Macbeth håller inte, trist men sant. Han har en stor, bärig och vacker röst. Men han saknar gestaltningsförmåga, vokalt såväl som sceniskt. Det är först i slutet på sista akten som han i sin desperation och bitterhet hittar en trovärdighet. Annars är hans röst helt enkelt "för snäll". Sceniskt fungerar han överhuvudtaget inte alls. Hans rörelser strider mot såväl text som musik. Han rör sig som en beskäftig bodbetjänt mellan olika poser. I sista aktens försvar av hans slott så rör han sig med vapen i hand - med hoppsasteg. (Marcus Jupither var en utmärkt Falstaff - fast i fel opera.) Den enda ursäkten skulle vara om regissören tänkt sig honom som ett stort barn som drivits helt av Lady Macbeth. Men hade det varit så skulle han i första akten efter mordet på Duncan inte tagit kronan från Banquo och krönt sig själv, utan Lady Macbeth skulle tagit kronan ur Banquos händer och krönt sin förvirrade make.
Banquo, denna lilla men viktiga roll för en äkta bas, var en besvikelse i händerna på Lennart Forsén. Han brukar kunna bättre än så här, men nu var han småhes, otydlig och oinspirerad. Sjuk?
En som däremot glänste i sin lilla roll var Klas Hedlund som Malcolm. Hans röst ringde härligt uppfordrande och klart. (Och jag som hade trott att han stannade vid Bach och Mozart.)
John Erik Eleby gör återigen en viktig rollprestation i sin lilla roll. Den basen är det svärta i!

Och så Pier Giorgio Morandi. Hans förståelse av Verdi är klockren. Han leder Hovkapellet med en detaljskärpa och en nerv som får musiken att glöda. Och Hovkapellet ska också ha sin beskärda del av rosor. De har det som krävs.


För att summera:
En uppsättning som måste ses. Sällan har ett så helgjutet koncept presenterats på Kungliga Operans scen.
Extra rosor till scenografen Sampo Pyhälä, ljussättaren Linus Fellbom, kostymansvarig Marja Uusitalo och regissören Vilppu Kiljunen.



Och jag kan inte låta bli att tänka på Palestina-Israel i fjärde aktens första scen.
Här är en engelsk översättning av körens "O Patria oppressa".

Oppressed land of ours! You cannot have
the sweet name of mother
now that you have become a tomb
for your sons.
From orphans, from those who mourne,
some for husbands, some for children,
at each new dawn a cry goes up
to outrage heaven.
To that cry heaven replies
as if moved to pity,
oppressed land, it would
proclaim your grief for ever.
The bell tolls constantly for death
but no-one is so bold
as to shed a vain tear
for the suffering and dying.
Oppressed land of ours!
My homeland, oh, my homeland!