lördag, juli 30, 2022

Italien möter Sverige i ett virkesmagasin i Kopparberg

Det är en imponerande kulturgärning som teamet bakom Opera på Skäret åstadkommer. Med passion, engagemang, envishet, klokskap och kompetens har man skapat en levande operamiljö som sträcker sig långt utanför Sveriges gränser. För många av de internationella sångarförmågor som sjunger här är detta en viktig språngbräda ut i en fortsatt karriär. Och många är de människor som fått uppleva opera "på riktigt" i en fantastisk miljö.

Och så var det då äntligen dags igen - det unika operahuset i Kopparberg vid sjön Ljusnarens strand startar om efter två år med inställda föreställningar. 

Dagens premiär var dock inte av Turandot som var tänkt att spelas 2020, och som sedan sköts till 2021, utan av Verdis opera Maskeradbalen. Detta är en opera som ursprungligen var tänkt att handla om mordet på Gustav III på en maskeradbal på gamla operan i Stockholm 1792. Men den italienska censuren ville annat, och den landade slutligen 1859 i mordet på en guvernör i Boston. På 50-talet gjordes en legendarisk uppsättning på Kungliga Operan i Stockholm, i en svensk översättning av Erik Lindegren, där man förlade operan till just mordet på Gustav III. Trots några historiska anomalier fick uppsättningen en enorm framgång, inte minst tack vare hur den såväl i text och kostym placerade operan i den gustavianska tiden. 

Skärets uppsättning är en intelligent kombination av den italienska texten, med vissa justeringar som refererar just till Gustav III, samt en del inspiration från gustavianskt mode. Till skillnad från Lindegren så går man tillbaka till originalversionen från 1858 och låter den ledande barytonrollen vara kungens verklige mördare Anckarström. (Eftersom detta inte är en opera som säger sig återge en historisk verklighet får man leva med omöjligheten att Anckarström är kungens bäste vän. Lindegren valde att kalla rollen greve Holberg, och Anckarström fick ta rollen som här spelas av greve Ribbing.) 


Rent konstnärligt har jag blandade känslor efter dagens premiär. Det finns lysande inslag som skulle platsa på vilken stor internationell operascen som helst, men det är också saker som inte riktigt fungerar. Ett av problemen är att uppsättningen saknar ett tydligt fokus. Operan i sig är laddad med dramatik och tragik som driver rollfigurerna framför sig. Det finns en hotande svärta i form av de sammansvurna. Och det finns stark kärlek och lojalitet. Men den här produktionen lyckas inte riktigt få det att bli bärande element. De sammansvurna blir aldrig riktigt farliga. Kärleken blir aldrig blodfylld. 
De gånger det verkligen bränner till är scenerna mellan Amelia och Anckarström - då mycket tack vare sångarnas inlevelse.

Amelia sjöngs av Kseniya Bakhritdinova-Kravchuk. För mig blev hon den stora upplevelsen. Hennes aria i tredje akten var djupt gripande. Hennes röst har en sällsynt skönhet. Den verkligen glimrar. Den har kraft och bärighet genom alla registren. Och hennes allra svagaste nyanser kan bara jämföras med de stora legenderna på världens operascener. 

Ankarström sjöngs av Valdis Jansons. Han har definitivt dramatik i rösten, men jag saknar nyanser. Han låter i stort sett likadant vad han än vill uttrycka. 

Gustav III sjöngs av Paolo Lardizzone. Han har en vackert klingande tenor åt det lyriska hållet. I början av föreställningen hade han problem att "hitta" sin röst, men mot slutet av första akten har det lossnat, och han blir bättre och bättre vokalt under hela föreställningen.

Oscar sjöngs av Giulia Bolcato. Hennes röst har den lätthet och precision som gör att hon med lätthet och stilkänsla kan leverera de virtuosa ariorna. 

Ulrica sjöngs av Siv Misund. Tyvärr upplever jag att hon forcerar vilket gör rösten ostadig.

Greve Ribbing sjöngs av Albin Ahl. Han har den där svärtan och klippet i rösten som en äkta bas ska ha. Honom ser jag gärna i större roller. 

Greve Horn sjöngs av Zaza Gagua. Han blev tyvärr något anonym, och lyckades inte riktigt nå ut. 

Cristiano sjöngs av Marcus Bartoletti. Han har en mycket spännande röst som han vet att använda. Här finns såväl klang som rörlighet. Hans korta insats blev en definitivt ljuspunkt. 

Scenografin var "som vanligt" av Sven Östberg. Har har byggt en flexibel scenlösning som enkelt roteras för att kunna användas i olika scener. Tyvärr tas inte den flexibiliteten till vara i den här uppsättningen, utan scenlösningen blir mer av bakgrundsdekor. Jag tror att uppsättningen skulle ha gynnats av en mindre utrymmeskrävande scenografi som gett mer utrymme i scenens mitt. Med den här lösningen hamnar sångarna ofta ute på kanterna vilken inte bidrar till fokus. Dessutom upplevs det helt enkelt som gyttrigt på scen - något som inte hjälper till att skapa struktur i dramat och rollernas inbördes förhållanden.

Kevin Wyn-Jones ansvarar för ljusdesign. Ljuset är tyvärr en av uppsättningens svaga punkter. Det är ofta att det blir för mörkt helt enkelt. Dessutom är det mer än en gång som ljuset faller på något som inte är centralt i scenen, medan sångare som just då gör eller sjunger något viktigt är i mörker. 

Sigyn Stenquist och Caroline Romare har gjort fantasifulla kostymer som går från mättade jordfärger (Anckarström) via klara nyanser (Amelia och Gustav III) till färgsprakande fantasikreationer i alla regnbågens färger (kören). Hur lekfullt och kreative det än är så blir detta en distraktion som inte hjälper till att skapa fokus i uppsättningen. 

För regin svarar Skärets konstnärlige ledare Alexander Niclasson. Jag upplever att det skulle ha behövts en betydligt högre grad av personregi. Flera av sångarna vet helt enkelt inte vad de ska göra på scen eller hur de ska röra sig. Alltför ofta blev det stereotypiska gester (avvisande händer etc) av den typen som används när man försöker göra parodi på operasångare. Rörelser ska komma naturligt ur ett uttryck. Vet man inte var man ska göra av kropp eller händer så är det bättre att stå still - ett gammalt klassiskt råd till sångare (och skådespelare). 
Jag ställer mig också frågande till att separera Amelia och Gustav III i deras stora kärleksduett. Avståndet mellan dem funkar inte så bra ihop med musiken och vad de faktiskt sjunger. (Och vandringen på rampen känns som ett redan använt grepp från Don Carlos 2018.)

Dirigent för uppsättningen är Lorenzo Coladonato. Han gör ett kompetent arbete med stor lyhördhet för sångarna. Tyvärr blir det alltför ofta väl långsamt, och till och med blodfattigt. Varken lidelsen och svärtan får fullt genomslag. 
Svenska Kammarorkestern spelar som vanligt bländande bra. Den numerära balansen mellan stråkinstrument och blåsare gör att blåset får en mer framträdande roll vilket skapar en otroligt vacker och frilagd ljudbild - speciellt i de mer lyriska avsnitten.


Min samlade uppfattning är att detta är en uppsättning som är väl värd att ses. Tyvärr upplever jag att den spretar för mycket. Den skulle tjäna på att bestämma sig för om den är ett drama eller ett spektakel. Jag tror jag att den skulle må bra av en tajtare ram i form av regi, scenografi, kostym och ljus. Inte minst för en operapublik som kanske inte är så van eller insatt. 

Men redan nu ser jag fram emot nästa års produktion på Skäret - oavsett vad det än månde bli. 


torsdag, mars 17, 2022

En expressiv kväll

Konserthuset (Stockholm) 2022-03-17

Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: David Afkham
Solist: Vilde Frang, violin

Berg: Violinkonsert "Till minnet av en ängel"
Tarkiainen: The Ring of Fire and Love
Schumann: Symfoni nr 4


En minst sagt expressiv kväll - om än med olika infallsvinklar.

Alban Bergs violinkonsert är i sig ett gripande stycke musik. Det innehåller passager av stor intensitet, men också musik på gränsen till en tomhet bortom alla uttryck. Vilde Frang valde en skörhet som hon hela tiden gav en värme och en skönhet. Det blev aldrig överladdat eller påklistrat, utan hela tiden som en ton som kom inifrån. David Afkham gav henne optimalt utrymme för den tolkningen. 

Outi Tarkiainens stycke som uruppfördes av orkestern (utan publik) 2021 är också mycket uttrycksfullt, på gränsen till filmiskt. Det lider dock av en förutsägbarhet i figurer och hantering av instrument. Musiken är duktigt skriven, men inte mer. Jag hade velat höra mer av idéer och vilja att gå bortom det vanliga.

Robert Schumann har fått mycket kritik för att han inte kunde skriva för orkester och inte heller i det större formatet. Jag vill nog påstå att det beror på att han skrev annorlunda. Hans originalitet och stormande känslor krävde helt enkelt att han "gick bortom". Här finns inte det kontrollerat balanserade som hos Brahms - här finns bara Robert Schumann. 
David Afkham och Filharmonikerna tog vara på det. Här fick musiken klinga lika vilt och vackert som den är skriven. De valde att inte släta över eller be om ursäkt. Så vi fick en resa med många kast som kulminerade i den sista satsen. 



söndag, februari 27, 2022

Gammal musik sedd genom ett nytt glas

Engelbrektskyrkan (Stockholm) 2022-02-27


Christopher Hästbacka, piano

Glass: Glassworks (Opening)
Schubert: Impromptu op 90 nr 3
Glass: Etude nr 2
Schubert: Impromptu op 90 nr 4
Schumann: Fantasi op 17


Jag kan erkänna att jag gick på den här konserten för att höra Christopher Hästbacka spela Schumanns Fantasi op 17, det verk som utgjorde huvudnumret vid hans diplomkonsert för snart sex år sedan. (Jag skrev om den konserten här: https://pjonsson.blogspot.com/2016/05/pianomagi-la-hastbacka.html) Jag var nu nyfiken på att höra hur hans tolkning utvecklats under de här åren.
Men det var Glass och Schubert som kom att bli den stora upplevelsen vid den här konserten.

Glass och Schubert möts i den skenbart enkla och i de upprepande figurerna. Lika, men ändå olika. Där upprepningarna hos Glass skapar en nästan meditativ stillastående stämning finns det hos Schubert hela tiden en rörelse framåt. Där Glass är inåt är Schubert utåt. Men både rör sig i det lilla rummet. Båda sänker rösten. Båda bjuder in mig att lyssna. Nära.
Christopher Hästbacka är den idealiske pianisten för den här musiken. Hos honom finns inget behov av show, han litar helt på musiken. Med minimal gestik och totalt fokus ger han oss musiken. 
Hans sätt att spela Schubert får mig också att önska att han lierade sig med en riktigt bra sångare och gav sig på Schuberts sånger. 

Schumann gav mig en annan upplevelse än när jag hörde honom spela den första gången. 
Nu upplevde jag att musiken i den första satsen bar en slags sorg, nästan förtvivlan. 
Inledningen av andra satsen fick en nervös oro, och först mot slutet fick den triumferande marschen ta överhanden. (Jag vet inte hur mycket av oron i musiken som kom av den sekundkorta förvirring som jag märkte i spelet.)
Den sista satsen sjöng doloroso, med en återhållen smärta. Varje ton var perfekt balanserad.

onsdag, februari 23, 2022

Mycket energi - lite magi

Berwaldhallen (Stockholm) 2022-02-23

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Ariane Matiakh

Staern: Pippi lyfter hästen (uruppförande)
Ravel: Shéhérazade (ouverture de féerie)
Rimskij-Korsakov: Shéhérazade (symfonisk svit)


Den här konserten var inplanerad till våren 2021, men blev framflyttad till i år pga pandemin. 

Benjamin Staerns verk är tillägnat Greta Thunberg som representant för alla unga starka tjejer i världen. Musiken är full av infall och impulser i en spännande instrumentering . I sin iver att upptäcka snubblar den nästan på sig själv. Och den energi som är verkets styrka är också dess svaghet - det blir för mycket. Ingen av de korta episoder som verket består av får en chans att göra ett avtryck, än mindre utveckla sig. För mig skulle det här verket kunna vara skattkistan ur vilket tonsättaren hämtar idéer för ett längre verk som skapar struktur och utveckling.

Ravel tog de sig Matiakh an korrekt - inte mer. Den gnista som behövs för den här musiken saknades helt enkelt. Det blev rustikt, och utan den nödvändiga magin. Och den här kvällen var det tydligt hur förstaviolinstämman är orkesterns svaga punkt.

Rimskij-Korsakov spelades tämligen rakt av - och det tål den musiken betydligt bättre än Ravel. Men det saknades nyanser och det kändes som "just another day at work". Först mot slutet blev det mer laddat. Dock fick vi briljanta insatser av valthorn, fagott, cello och den för kvällen inlånade konsertmästaren från Kungliga Filharmonikerna. 


fredag, februari 18, 2022

Festkväll för Harding med bra drag

Berwaldhallen (Stockholm) 2022-02-18


Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Daniel Harding
Solist: Håkan Björkman, trombon

Alfvén: En skärgårdssägen
Sandström: Trombonkonsert (uruppförande)
Strauss: Also sprach Zarathustra


Festkväll för att fira Daniel Hardings 15 år som chefdirigent för Radiosymfonikerna. Och då får vi något så ovanligt (med honom på pulten) som TVÅ svenska verk - varav ett är ett uruppförande. Det är i sig något att fira, tycker jag.

Alfvén tondikt har jag nog aldrig hört bättre framförd. Här fanns allt - stillhet, dyningar, glitter, dramatik och åter stillhet. Orkestern spelade med en tät och varm klang och allt kändes så helt rätt. Det klingade som en målning av Zorn ser ut.
Nu vill jag att Harding tar sig an Alfvéns fjärde symfoni!

Kvällens höjdpunkt blev den postumt uruppförda trombonkonserten av Sven-David Sandström. Detta var ett verk som helt och fullt drabbade mig. 
Den enkelt hymnartade inledningen satte stämningen. Även när solisten tvingades upp smärtsamt högt i registret fanns det varmt innerliga anslaget kvar. Så kom episoder då den stilla ytan rördes av oroliga vindar och strömmar. Men bara för en kort stund innan det stadigt varma återkom. Och kanske det fanns ett slags vemod i den stillheten?
Gång på gång återkom oron, bara för att snart tas över av det tryggt lugna. 
Jag kan inte låta bli om det här verket på något sätt skildrar Sandströms sista tid med sjukdomen? Stunder av smärta, men i botten vilar ändå en trosviss trygghet i något som till slut är det som segrar.
Det är inte ofta jag blir så djupt berörd av ett nytt verk. Måtte detta spelas ofta!

Strauss så ofta spelade tondikt har några takter som är ikoniska, men resten av verket har nog de flesta missat. Det är ett virtuosstycke för orkester där varje musiker måste vara på topp. Ikväll fick vi höra en fullödig tolkning från en totalt briljant orkester - inte en sekunds tvekan på någon enda stol. Exaktheten gav kraft och spänst utan att det behövde bli överdrivet. Musikens alla extrema uttryck fångades på pricken av dirigent och orkester. I de svagare nyanserna var klangen helt enkelt luxuös. 

En kväll som denna är jag glad att Harding och Radiosymfonikerna fortsätter ytterligare år tillsammans.


onsdag, februari 09, 2022

Utan restriktioner!

Berwaldhallen (Stockholm) 2022-02-09


Sveriges Radios Symfoniorkester
Konsertmästare: Malin Broman
Solist: Jonathan Biss, piano

Mozart: Uvertyr till Figaros bröllop
Shaw: Watermark (pianokonsert)
Beethoven: Pianokonsert nr 3 c-moll


Idag upphävdes restriktionerna som begränsat publikens närvaro i konsertsalar och i liknande sammanhang!  En dag att fira!

För snart två år sedan slog pandemin till och konsertsalarna stängdes för publik. Den 20 mars genomförde Radiosymfonikerna med mycket kort varsel och ändrat program en konsert helt utan publik, men som sändes direkt på Berwaldhallen Play. (Jag skrev om den här: https://pjonsson.blogspot.com/2020/03/kammarmusikalisk-symfonispel.html)
Det är som en tanke att den första konserten efter alla inställda och begränsade konserter också leds av orkesterns superba konsertmästare Malin Broman, och att den innehöll ett verk av Beethoven med siffran 3. (För två år sedan en symfoni, och nu en pianokonsert.)

Och liksom för två år sedan fick vi uppleva en orkester som musicerar tillsammans i ordets djupaste betydelse. Kontakten mellan musikerna var total, och impulserna förmedlades nästan som om musikerna var mentalt sammankopplade.

I uvertyren till Figaros bröllop fick vi massor av kraft och energi. Att verket är smått revolutionärt känns i uvertyren, här är det inget pudrat minsann! Det var precision och samspel. Min enda invändning är att några av träblåsarinsatserna jagades fram för snabbt så att de inte fick den nödvändiga pregnansen.

Shaws pianokonsert är skriven för kvällens solist, och utgår från Beethovens tredje pianokonsert. Den innehåller t o m citat från Beethovens konsert. 
Verket präglades av en tydlighet och en nästan genomskinlig lätthet, delvis kontrasterad med varma klangmattor. Ibland sökte sig orkestern och pianot fram i rörelser och ackord som om den utforskade det som konserten på sitt sätt kommenterar. 
Biss och orkestern gjorde detta till kvällens höjdpunkt genom sitt totala samspel och verkets inneboende kvaliteter.

Den tredje pianokonsert är ett av mina favoritverk av Ludwig. Den är rotad i det som var före, t ex Mozart, men pekar ändå tydligt framåt mot vad han ska göra av formen i de två kommande konserterna för instrumentet. (För att inte tala om sonaterna.)
Samspelet mellan orkester och solist var klockrent, det blev kammarmusikaliskt.
Biss visade redan i första anslaget att han tänkt in hammarklaver eller andra tidigare pianotyper. Anslagen var tydligt separerade, dock utan att han tappade linjen. Det fanns en mjukhet även i starkare nyanser, det blev aldrig hårt eller grovt. Han använde pedalen mycket försiktigt. Musiken löpte fritt och lätt. Drillarna var superbt exakta. Det var alltigenom tekniskt suveränt. Men ändå var det som att det inte blev mer. Det kom inte till den punkt där musiken och musicerandet berörde mig personligen.

Kvällen blev ett fint firande av en tillvaro bortom pandemins restriktioner. Med förhoppning om många fler konserter med fullsatta konserthallar!


fredag, januari 28, 2022

Intensitet!!!

Berwaldhallen (Stockholm) 2022-01-28


Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Jukka-Pekka Saraste
Solist: Truls Mörk, violoncell

Dvorak: Konsert för violoncell h-moll
Nielsen: Symfoni nr 5


Att para ihop de här två verken visar på tilltro till hur mycket publikens hjärtan tål av intensitet. Och det blev mycket riktigt en kväll med "bakoversveis" som en norrman skulle ha uttryckt det.

Mörk gav Dvoraks konsert en täthet och vibrerande intensitet som gick utanpå det mesta jag har hört av tolkningar. Uttolkare som Rostropovitj och Helmersson kändes svala i jämförelse. 
Han verkade brinna av en vilja att nå fram - att övertyga oss i publiken. I den första satsen blev det på gränsen till aggressivt ibland. Och orkestern var helt med på noterna(!), inte minst briljerade valthornen. 
I den andra satsen drog Mörk ut på fraserna tills de nästan brast. Det ledde någon gång till små slitningar med dirigent och orkester, men det var lätt att överse med i denna högst personliga och superromantiska tolkning. 
Den tredje satsen bjöd på precisionsspel de luxe. Alla spelade som om livet stod på spel. Här fanns spänst och nerv. Varje ton och varje insats satt som en smäck.  Kontakten i avsnittet av samspel mellan solocellon och konsertmästarsolot var sublim. 
Totalt sett var detta mer än magnifikt - det var en personlig tolkning med hjärtat på rätt plats.
Och att se musikerna le när de spelar säger något.

Nielsens femte symfoni är ett intrikat verk som kräver en tydlig idé från dirigentens sida. Den tanken fanns helt klart där ikväll. Saraste visste vad han ville, och orkestern svarade upp helt och fullt. Med sparsmakade gester och decennier av erfarenhet överfördes det noggranna repetitionsarbetet till en helgjuten och övertygande tolkning. 
Den första satsen kan lätt bli rapsodisk, men Saraste höll ihop det med hjälp av organiska övergångar. När orkestern stundtals möts i gemensamt melodisk avsnitt sjunger de med en enda röst - med hornen på toppen. Trots att virveltrumma och bleckblås försöker spräcka det hela så tar stråket hem matchen med en enkel halvtonshöjning. Eller vad säger trumman i fjärran? Och är klarinetten klagande eller längtande?
Den andra satsen tar avspark mitt i ett storstadslarm. Vi hör individuella glimtar av vardaglig verklighet. Det lyriska avsnittet fungerar som en mellansats i satsen. Den följande kraftfulla breddningen påminner om tidigare Nielsen-symfonier. Innan vi åter landar i storstadens larm.
Detta var ett av de sällsynta tillfällen då allt samverkade - musik, dirigent, orkester - och publik. En kväll som bars av en känsla av att ha mött musikens kärna.



torsdag, januari 20, 2022

Idel Lidholm eller 3 x nästan 100 som blir 100

Berwaldhallen (Stockholm) 2022-01-20


Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Herbert Blomstedt
Solist: Johan Ullén, piano

Lidholm: Toccata e Canto
Lidholm: Ritornell
Lidholm: Poesis
Lidholm: Kontaktion (hymn för orkester)


Förra året fyllde kvällens tonsättare 100 år. Och kvällens dirigent var 94 år. Yngst var orkestern med sina 57 år på nacken. (Möjligen skulle man med lite god vilja sträcka sig till att säga att den placerar sig i mitten om man går tillbaka till dess förlaga från 1925.)
Så man skulle kunna kalla kvällens konsert för "nästan hundra", även om framförandet var helt hundra. 

På många sätt kom det att bli en alldeles speciell kväll - en exposé över nästan 100 år som förenade tonsättare, dirigent och orkester med sin publik. Känslan i Berwaldhallen var att ta på - så intensivt och tätt blev mötet.

Toccata och Canto från 1944 är ett lekfullt och ömsint verk av en ung tonsättare som fortfarande försöker hitta sin form. Det är imponerande med vilken ekonomi han hanterar materialet och hur han går in i en konversation med bestämda musikaliska argument. Det finns drag av en svensk vemodig sommarkväll, men utan att bli jolmigt. Den kontrasterande mellandelen bryter av innan vi är åter i skirheten.

Ritornell från 1955 är något helt annat. Här utforskar Lidholm tolvtonstekniken, men såklart på sitt alldeles egna sätt. Klangpunkterna förenas ibland i block som skapar en strukturell överbyggnad. Allt i total balans.

Poesis från 1963 uruppfördes 1964 av kvällens dirigent - här känns historiens vingslag. En pianokonsert - men ändå inte. Från de inledande impulserna från sandpapper nr 5 går vi igenom ett stycke som egentligen inte har en enda melodi i traditionell mening. Kan man tala om "variationer på en rytm"? Ett verk som griper tag i lyssnaren.

Kontakion från 1978 är en klagosång som skapar fantastiska klanger i kombinationen av instrument. Ett alltigenom genialiskt och djupt berörande verk. Ödesmättande.  

Vad ska jag säga om framförandet? Om övriga (tonsättare, dirigent och orkester) nästan är hundra så var framförandet helt hundra. Varje musiker gav sitt bästa. Allt smälte samman till en nästan mytisk enhet som var värdig denna historiska konsert.
Detta var en konsert som kommer att gå till historien!