From then to now - from there to here

Concerti (online) and New York City 2020-03-30
and Casa do Lindo

Conrad Tao, piano

J S Bach: Toccata no 1 F sharp minor BWV 910
Carter: Two Thoughts About the Piano
- I   Intermittences
- II Caténaires

J S Bach: Choral Prelude G major BWV 641 "Wenn wir in höchsten Nöten sein"
Tao: Improvisation
Debussy: Arabesque no 1


In these times of self isolation it's amazing to almost every night being able to hear many of the world's greatest musicians play concerts from their homes. From all over the world. 
Tonight I was lucky to hear the fabulous pianist, musician and composer Conrad Tao play a very intelligent program from his home on Manhattan.

The initial toccata by Bach has something profound in it's core. Even in the more withheld parts it has a steady pace. This is music that is never standing still, it is always pointing forward. Even leaning forward. 
Conrad Tao is the ideal pianist for it. He has the ability to create direction even when holding back. In the more outgoing parts he is not dwelling in the big sound. He uses it for moving on. In his hands the fugues are not fugues for their own sake, instead form is being an organic part of musical progression and expression. 

The two pieces of Elliot Carter are (according to me) central pieces in the music for piano through all ages. Conrad Tao is bringing out a multitude of sounds using his superb technical skills in combination with a deep understanding of what music is and can be. He is using all ways of pushing down a key - from the short and distinct to the soft and sensual. He creates soundscapes by using combinations of open strings and rapid pedal technique. He makes music in the release of keys. 
And Caténaire is a true virtuoso piece. One single line in full speed. And during that wild drive he is in full control - all the time.

The short choral prelude by Bach has been on several of his programs lately. And knowing that he never puts together a program without deep thinking we should take it seriously. The first vers of that hymn would in translation be: 
"When in the hour of utmost need
We know not where to look for aid,
When days and nights of anxious thought
Nor help nor counsel yet have brought..."
It's not unusual for Conrad Tao to pair it with pieces by Frederic Rzewski - music also with clear messages. Times of dire need. Times for change.
His approach to the prelude is not sentimental or introvert. It's played from within, but still open and not without hope. 

His improvisation picks up on a simple phrase before it gets more dense and intense. He fills it with sound and emotion. It's as if the "hour of utmost need" is singing through the piano. He builds bridges over to even more intensity. The piano is almost asking for reinforcements before he is letting it all end in a few very simplistic bars. 
This improvisation could very well be developed into a piano concerto. It has the idea as well as much of the material for that.

Conrad Tao is ending the concert with a piece by Debussy. This was one of the very first pieces he got to learn with the piano teacher he had for four of his early years, from when he was five years old. This Arabesque needs a pianist able to give a feeling of total freedom in tempo as well in sound through its fast shifting emotions. Conrad Tao is that pianist. 

And the music goes on.....

Berwaldhallen (Stockholm) 2020-03-27
och Casa do Lindo

Sveriges Radios Symfoniorkester
Radiokören
Dirigenter: Alan Gilbert och Folke Alin
Recitatör: Stina Ekblad

Stravinskij: Historien om en soldat
Britten: A.M.D.G. 
Brahms: Symfoni nr 1 c moll


Coronavirus. Förbud mot samlingar med mer än 50 människor. 
Rädsla. Oro. Avstånd. Ett samhälle som har stannat upp på många områden.
Berwaldhallen ställer inte in. De ställer om. Och musiker och sångare ställer upp.
Ändrade program. Ändrade medverkande. Koncentrerat repetitionsarbete.

Ikväll bjöd de på ett fullödigt program på allra högsta nivå inför en tom konsertsal - men tack vare radiosändning i P2 och livestreaming på Berwaldhallen Play nådde de oss vid köksbord, i TV-soffor, i läsfåtöljer eller var vi nu än befann oss.


Min beundran för Stina Ekblad är enorm. Hennes nyfikna närvaro i vad hon än tar sig an berör. Oavsett om det handlar om att spela Mor Aase på Dramaten, recitera Förklädd gud i någon kyrka eller ha en biroll som rättsläkare i en svensk TV-serie. Ikväll tog hon sig an samtliga roller i Stravinskijs virtuosa verk från det första världskriget. Hon samspelade med musikerna och skapade något intensivt levande. Tack!
Och musikerna.... Här kan vi definitivt tala om virtuoser. Det är nämligen vad som krävs av var och en av de sju musikerna i detta komplexa och komplicerade verk. Här skuttar taktarter och insatser hej vilt. Men allt satt som en smäck!

Radiokören ställde upp med halv besättning, dvs 16 sångare. I Brittens sånger i cykeln A.D.M.G. kom deras professionella precision till sin fulla rätt. När man sjunger på precist så lyfter den här skenbart enkla musiken och blir eterisk. Även om Britten drog tillbaka det här verket hösten 1939, strax efter utbrottet av andra världskriget, så vill jag påstå att det utmärkt väl placerar sig bland hans främsta verk. Om än inte helt typiskt för hans sätt att komponera. 

Brahms första symfoni har jag en smula komplicerad relation till. Faktiskt präglas hela min relation till Brahms musik av kluvenhet. Jag känner hans genialitet i pianokonserterna, pianoverken opus 116-119, andra och tredje symfonierna, det tyska rekviet. Men mycket av det övriga hittar inte in till mig. Så är det också med första symfonin. Visst ser jag behärskningen av formen. Visst hör jag hornens klang i sista satsen. Men ändå. Inte riktigt ända fram.
Dock känner jag igen en riktigt bra tolkning när jag hör en. En något mindre orkesternumerär klingade brett, precist och inspirerat under Alan Gilberts genommusikaliska ledning. Han formade konturer och klanger som tydligt följde symfonins utveckling från c-moll till jublande C-dur. Jag har ändå några invändningar kring detaljer. Varför dessa korthuggna betoningar av korta eller punkterade noter i första satsen? Det bryter flödet. Det blir aggressivt istället för betonat. Detta är tyvärr ett vanligt beteende i moderna tolkningar. Jag önskar att dirigenter och orkestrar ägnade mer tid åt toners avslut och att de lät tonerna klinga.

Jag är djupt tacksam för möjligheten att få höra förstklassig musik framförd på ett förstklassigt sätt att förstklassiga musiker och sångare. 

Kammarmusikaliskt symfonispel

Berwaldhallen (Stockholm) 2020-03-20
och Casa do Lindo

Sveriges Radios Symfoniorkester
Konsertmästare: Malin Broman
Solist: Peter Mattei, baryton

Stenhammar: Florez och Blanzeflor
Mahler: Ging heut' Morgen über's Feld ur Lieder eines fahrenden Gesellen 
Beethoven: Symfoni nr 3 Ess-dur "Eroica"


Förbud mot evenemang med mer än 500 personer i syfte att begränsa spridningen av Covid-19. Inställda konserter överallt. Kultur-Sverige har tvärstoppat. Konsertlokaler, operahus, teatrar, museum. Inställt. Stängt. 
Musiker, sångare och skådespelare står utan jobb. Utan försörjning i många fall. 
Mitt i allt det här finns det såväl institutioner som enskilda som vägrar tystna, utan hittar nya vägar. En av dem är Berwaldhallen med sina ensembler - Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester. 
De hittar med ett par dagars varsel en sångare som är beredd att med noll framförhållning sjunga några sånger. De har ingen dirigent tillgänglig så då får väl konsertmästaren leda orkestern. Och så blir det en underbar konsert! Utan publik i salen, men med tusentals lyssnare via radio och webb.

Peter Mattei är som gjord för att sjunga just Stenhammar. Det finns en nobilitet i hans röst som lyfter och bär Stenhammars nobla musik. I Florez och Blanzeflor är det extra tydligt. Hans totala röstkontroll gör att han vågar vila i klangen.
Han är lika förnämlig i Mahlers gesällsånger, även om jag kanske saknar lite av svärtan som jag ändå känner finns i musiken och texten. Men jösses så fint det klingar!
Att han står vänd in mot orkestern skapar en helt speciell stämning. En kontakt. En gemenskap. Jag är tacksam för att vi som lyssnare får ta del av den.

I Beethoven får vi vara med om något väldigt speciellt. En orkester musicerar tillsammans utan omvägen via en dirigent. Jag kan både se och höra hur de lyssnar in varandra. Det är som om de spelar kammarmusik. Varje musiker tar ansvar. Varje musiker är extra medveten om vad som händer runt omkring. 
Det blir speciellt tydligt i inledningen till den andra satsens sorgmarch. Det krävs en orkester med stort självförtroende för att hitta den självklarheten i de inledande figurerna.
Det är kanske ingen banbrytande tolkning av Eroican- men det är MUSIK när den är som bäst! 
Leendena hos musikerna i sista satsen sa väldigt mycket. Den superba violastämman i orkestern är en bra temperaturmätare - de visar så tydligt sina känslor.
Jag måste nämna Malin Broman. Hon är inte bara en enastående violinist. Hon är en ledare i ordets djupaste betydelse.

Tack till Berwaldhallen och alla medverkande. Tack för att ni bjöd in oss alla till denna upplevelse. 

Valkyrian i coronatider

Kungliga Operan (Stockholm) 2020-03-14
och Casa do Lindo

Wagner: Die Walküre

Dirigent: Constantin Trinks
Kungliga Hovkapellet

Siegmund: Joachim Bäckström
Sieglinde: Elisabet Strid
Hunding: Lennart Forsén
Brünnhilde: Iréne Theorin
Wotan: Greer Grimsley
Fricka: Katarina Dalayman

Helmwige: Angela Rotondo
Gerhilde: Emma Vetter
Ortlinde: Sara Olsson
Waltraute: Tuija Knihtilä
Siegrune: Monika Mannerström Skog
Rossweise: Susann Végh
Grimgerde: Klementina Savnik
Schwertleite: Kristina Martling


All heder till Kungliga Operan som passar på att använda sin nya satsning Operan Play i ett läge när alla event med mer än 500 personer är förbjudna som ett sätt att begränsa spridningen av covid-19. De väljer att göra hela operan inför en tom salong. Och så får vi den rakt hem till oss i en livestream av hög kvalitet.
Vi får inte en komplett scenisk föreställning, utan ett konsertant framförande i kostym och visst agerande. Det intressanta är att det just i den här operan faktiskt fungerar. Så mycket av dramat ligger i musiken och i kontakten mellan rollfigurerna. 

Det här en uppsättning som snurrat några år nu. Den är en bra inramning för nya generationer Wagner-sångare att gjuta liv i gudar och människor.
En som verkligen lyckas är Joachim Bäckström. Jag vill påstå att han är vår näste store Wagner-tenor. Hans röst har bredden och klangen som krävs. Han kan expandera i fraserna. Han fångar dramat i sin röst, i alla dess schatteringar. Rösten blir aldrig pressad. Han är 100% sceniskt trovärdig även i detta konsertanta framförande. Han sjunger och agerar så att jag får gåshud.

Sieglinde är en vansklig roll som ytterst få sångerskor helt lyckas med. Den kräver ljus höjd, full klang i mellanregistret och ett bärigt djup. Elisabet Strid är utmärkt i de lyriska avsnitten, men dramatiskt är rollen aningen för stor för henne. Hennes i grunden vackra och välklingande röst blir i de dramatiska forceringarna wobblig, pressad och oskön. Rösten får en ihålig klang i det lägre mellanregistret. Höjden finns där skimrande och klar, men den skulle tjäna på att inte forceras. 

Dock sjunger hon sig in i rollen, och i tredje akten klingar hon betydligt bättre än i den första. I tredje aktens scen med Brünnhilde är hon magnifik i sitt dramatiska utspel.

Lennart Forsén i rollen som Hunding uppvisar en kantig röst som inte räcker till.

Rösten saknar flöde på djupet och den blir ordentligt oren på höjden. Det är synd att han används okritiskt till "alla" dramatiska basroller på Operan. 

Iréne Theorin bjuder på en högdramatisk röst i en av sina glansroller. Men rösten skevrar något i det högre registret när den sätts under tryck. Mellanregistret och det lägre registret är dock underbart rikt och fulltonigt. Och hon vet hur hon ska använda sin röst för dramatisk effekt! I tredje aktens uppgörelse med Wotan så är hon inget mindre än glimrande. Hon sjöng tårar i mina ögon.
(Tyvärr är jag inte helt överens med hennes dramatiska tolkning i andra akten, jag saknar den unga kvinnans öppna trotsighet. Hon blir mer av grälande mogen kvinna.)

Greer Grimsley är en av de sångare som är synonym med en roll - i detta fall Wotan. Hans röst har en sonor klang med en rikedom i det lägre registret. Dock frigör sig inte rösten på höjden, utan börjar istället svaja. Och tyvärr låter han som en typisk Wagner-baryton – rösten flödar inte, utan den stannar liksom i käkpartiet. Det blir mer prat än sång. Får mig att tänka på uttrycket ”Bayreuth-hosta”. Dramatiskt tar jag honom på fullt allvar - han ÄR Wotan. Hans oförmåga att knyta an på ett medmänskligt plan är tydlig. Först i "Der Augen leuchtendes Paar" visar han en glimt av att knyta an - här rämnar han. Till den kanske vackraste musik som Wagner skrivit. 

En av föreställningens absoluta höjdpunkter är Katarina Dalayman som Wotans prövade hustru Fricka. Hennes röst har en underbart varm klang. Det lägre registret är fullt och rikt. Jag får aldrig känslan av att hon anstränger sig. Hennes tolkning är dessutom otroligt intelligent rakt igenom. 

Gänget av valkyrior (ingen nämnd - ingen glömd) bjuder på sina olika röstklanger på ett attraktivt sätt. Men orkesterns redan något långsamma tempo i tredje aktens inledning dras ner rejält när valkyriorna tar ton. Dirigenten och orkestern får helt enkelt sakta in för att anpassa sig valkyriornas svårigheter att snabbt ta sig mellan de olika tonerna. Här hade jag gärna sett ett snabbare "fotarbete".

Kungliga Hovkapellet gör det de ska göra i en som vanligt habil insats. Den riktigt breda klangen infinner sig inte, det kan delvis bero på att den här musiken skulle tjäna på en något större numerär. I tillägg brister det i precision och samklang av och till.

Constantin Trinks gör ett bra jobb, men han får det inte att brinna i orkestern. Det blir korrekt, inte mer.

Kanske det mest fantastiska ändå var tystnaden efter sluttonen. Det var magiskt. Med Brünnhilde liggande kvar på scenen. Vackert. Gripande. 

Opera at its very best - from Met to Tibble

Metropolitan (New York) 2020-02-29
and Tibble Theater

Händel: Agrippina

Production: Sir David McVicar
Set and costume designer: John Macfarlane
Lighting designer: Paule Constable
Choreographer: Andrew George

Conductor: Harry Bicket
Orchestra and Chorus of the Metropolitan Opera

Joyce DiDonato (Agrippina)
Kate Lindsey (Nerone)
Brenda Rae (Poppea)
Iestyn Davies (Ottone)
Duncan Rock (Pallante)
Nicholas Tamagna (Narciso)
Matthew Rose (Claudio)



Händel was only 24 yo when he composed this opera for the carnival season 1709/1710 in Venice. Of course his style and sense for drama developed over the next 50 years, but already here so much of it is already in place. The treatment of the orchestra might not be as elaborate as in his later works, but his sense of melody and his understanding of drama is definitely spot on. The libretto by Cardinal Vincenzo Grimani sure helps, it's probably the best text Händel ever got to work with.
One intersting thing with the opera is that it doesn't really have a main character, even if Agrippina is much of a motor in the drama. But often the drama moves away from her and she is left behind. 
This is not an opera where the bad are all bad and the good are all good. OK, Ottone might be a truly good character and Agrippina hasn't much of good in her, but the overall impression of the opera is that everyone is manipulating and lying to get what they themselves want. This makes the opera truly relevant in today's political landscape.

Sirt David McVicar was once again showing his genious. I saw his Glyndebourne production of Händel's Giolio Cesare in Egitto, and I was struck by his way of mixing realism in emotions with formalised aesthetics - everything coming out of the music. He is using much of that also in Agrippina. It is as if he is always starting with the music. Emotions, gestures and dramatic action are always fully in line with what is happening in the music. He manages to get that difficult balance between individual artistic freedom and ritualised form. My impression is that the rehearsal period has been quite challenging for the singers. He is not satisfied with the singers just to sing and act within a fixed frame, he has made them find their own way of portraying his vision. This requires intelligent singers - and here he got them.

The singers in this production are all through absolute top level - everyone is credible. 
Duncan Rock and Nicholas Tamagna created comedy in their oily characters. Tamagna has a very attractive countertenor that adds to the experience.
Matthew Rose might not have the most interesting character in this opera, and in this production he was used mainly for comic effect as an awkward seducer or a self-centered golf player. But his voice had a warm and round tone that came very well to use especially in the beautiful aria "Vieni, o cara".
Iestyn Davies was for me "the odd character" in this production. He has a beautiful countertenor voice with an almost instrumental sound, but compared with the other singers it came out as slightly lacking character. His acting was also a bit restricted and uncomfortable. 
Brenda Rae was a new experience for me. She was not only a great actor, but her soprano had a superb clarity and focus, especially in the higher register. In the "bar scene" she was nothing less than superb - both as an actor and as a singer.
Kate Lindsey added vitality and drame every time she was on stage. Her acting was very much based in her body. Her way of moving made her stand out against the rest, and that made Nero into a character that even if he isn't running much of the business in this opera, he would probabaly be able to create some nasty drama in a potential sequel. (For example like burning down Rome or killing his mother.) Her voice had a flexibility that was mesmerising in it's snake-like moves through depair, frustration and pure lust.
Joyce DiDonato is one of the most interesting singers of today through her intelligent and fully dedicated approach to any role. The sly and manipulating Agrippina felt as if it was written for her. I could see some of the typical JDiDo movements in her portrayal of Agrippina, so parts of that character seemed to be coming from herself. Her voice was a few times a bit strained in the higher register, but she used it with intelligence and vocal precision to express every possible emotion. In her second act aria "Pensieri, voi mi tormentate" she created one of the most intense operatic moments I have ever experienced. In that moment she was Agrippina.

Harry Bicket is a conductor specialised on this period. It was amazing to hear him tranform the Met orchestra into a baroque orchestra. The orchestral playing was vital, tight, dramatic - and totally Händel. I need to give the celli/bassi a special mentioning - they were creating much of the drama. The orchestra as a whole interacted perfectly with the singers. I never felt any rush or sluggishness. 

The set decor and costumes by John Macfarlane were extremely efficient. They supported the acting and the characterisation. Sometimes a rather "naked" stage like this can leave the singers abandoned, but in a production like this it worked perfectly. The moveable "tombs" added flexibility and unity through the whole opera. The throne with it's stairs was used in a very efficient way. Instead of just being a "nice symbol" it became a pivotal point for the whole opera. When Nero at the end climbed the stairs it became the long awaited plot peak.


Overall this was one of those opera evenings where everything is working together to make you sit straight up and ask yourself "what is she thinking" or "what is going to happen now".
And it gave me two new voices that I will keep an ear on - Kate Lindsey and Brenda Rae.

Ett lyckopiller

Kungliga Operan (Stockholm) 2020-02-07

Kungliga Hovkapellet
Kungliga Operans kör
Regi: Ole Anders Tandberg
Scenografi och ljus: Markus Granqvist
Kostym och mask: Lena Lindgren
Dirigent: Stefan Klingele

Bernstein: Candide


Tre härliga timmar av absurda infall, briljant musik, spelglädje och skönsång.
Kungliga Operan har en riktig lyckträff i och med den här uppsättningen. Här sitter allt som en smäck!

Candide är ingen enkel operett (eller opera/musikal) att sätta upp. Hela handlingen är egentligen bara en rad av revynummer med en mycket tunn tråd. Det enda de har gemensamt är en otroligt intelligent och sofistikerad kritik av mänskliga vidrigheter med en extra spark mot 50-talets dubbelmoral i USA. 
Ole Anders Tandbergs försök att bygga in kritik mot en svensk samtid blev dock tämligen malplacerade. Men hans vilda fantasi och förkärlek för galna påhitt kom här till sin fulla rätt. Han har gett sångarna stor frihet - och den tog de de definitivt vara på. Deras spelglädje gick rakt ut i salongen.
Det går inte att kommentera den här uppsättningen utan att säga något om kostymerna. Lena Lindgrens galna och fantasifulla kostymer spelade en avgörande roll i föreställningen. De skapade både dramatik och lekfullhet. På samma sätt var Markus Granqvists effektiva scenlösningar helt enkelt genialiska.

Stefan Klingele ledde Hovkapellet med energi och följsamhet. Han tillsatte det nödvändiga bubblet i Bernsteins musik, samtidigt som han vågade vila i de sublima melodierna. Att Hovkapellet ibland brast i detaljerna är en mycket liten notering i marginalen.
Operakören hade en höjdarkväll i en mängd olika skepnader. De inte bara klingade utmärkt, de gav sina scener en myllrande mångfald av påhitt i miniagerande. Samma gäller dansarna.

Sångsolisterna var genomgående förstklassiga. 
Klas Hedlund visade sig vara en komisk talang av oanade mått. Och hans tenor klingade smidigt - har faktiskt inte hört honom så bra tidigare.
Jon Erik Elebys kraftfulla bas var lika stadig som vanligt - han är en av Kungliga Operans verkliga tillgångar.
Matilda Paulsson gjorde en rolig figur med bett i stämman.
Miriam Treichl var lite av föreställningens primus motor i sin roll som Old Lady. Hon bjöd på superb vokal klang och en komisk förmåga som jag sällan fått uppleva på en operascen. Mer av henne på Kungliga Operan!
Jeremy Carpenter var som en intelligent kameleont både i agerande och vokal klang.  
Joel Annmo hade den perfekta rösten för Candide. Han klingade mjukt och fritt, och han gav Candide det perfekta oskyldiga uttrycket.
Jag hoppas ändå att ingen tycker illa vara om jag utnämner Elin Rombo till "Kvällens Röst". Det hon åstadkom med sin röst var inget mindre än fantastiskt. I "Glitter and be gay" fick hon chansen att ta ut svängarna - och som hon gjorde det! Varenda ton satt perfekt - även den utmanande höjden.

Det här är något så ovanligt som en föreställning jag skulle kunna se flera gånger. Varje scen innehåller så mycket att det hela tiden finns något nytt att upptäcka. 

En onödig Traviata

Kungliga Operan (Stockholm) 2020-02-05

Kungliga Hovkapellet
Kungliga Operans kör
Regi: Ellen Lamm
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Dirigent: Domingo Hindoyan

Verdi: La Traviata


La Traviata är en av de mest spelade operorna i alla världens operahus, det är en äkta klassiker. Verdi skrev den som ett kammardrama där fokus ligger på rösten. Hela operans dramatik sker i rösterna. Om inte rösterna bär så bär inte dramat. 

Den här uppsättningen saknar tyvärr helt relevans. Bärande roller har inte den vokala förmågan som behövs. Regi och/eller agerande räcker inte till för att bära dramat och uppsättningen i sig känns som en budgetlösning utan bärande tanke.

Egentligen har uppsättningen bara tre fördelar - en utmärkt Bror Magnus Tödenes i rollen som Alfredo, en tätt klingande operakör och de dramatiska avsnitten för Hovkapellet. Tyvärr räckte det inte för att rädda föreställningen.

Ett av skälen till att jag snabbt som ögat bokade biljett till den här produktionen var Ida Falk Winland i rollen som Violetta. Hon har inte bara en utmärkt röst, hon är också en intelligent sångerska. Så jag hade stora förhoppningar. Men den här kvällen upplevde jag tyvärr inget av det.
Vokalt var det som att rollen låg på tok för högt för henne. Rösten blev pressad och oskön i klangen så snart hon rörde sig över mellanregistret. Det var som om hon fick anstränga sig extra. Och rollens traditionella briljanta höjdtoner valde hon bort. Jag har en misstanke om att hon kan ha varit indisponerad helt enkelt. Såväl röst som agerande gav intryck av att hon inte var helt bekväm.

Karl-Magnus Fredriksson är en annan sångare som jag var mycket nyfiken på. Utifrån vad jag har hört av honom tidigare så borde han vara idealisk i rollen som Giorgio Germont. Men tyvärr.... Rollen är en träig roll, men inte så träig. Vokalt uppvisade han ytterst lite nyansering i uttrycket - bekymrad, medkännande och förtvivlad lät precis likadant.
Även sceniskt var uttrycken mycket begränsade. Dock hade han hittat något otåligt i sina små gester som han använde effektivt i den stora scenen med Violetta.

Bror Magnus Tödenes är en ung norsk tenor med en härlig lyrisk klang, och inte helt utan dramatisk hetta. Han har en andningsteknik som tillåter honom att skapa långa expansiva linjer. Hans övertonsrika klang gjorde att han inte behöver sjunga starkt för att höras, inte ens i ensemblescenerna. Att han inte behövde pressa gjorde att hans röst fick en rörlighet som gav en rytmisk precision som samspelade perfekt med orkestern. I båda hans arior spelar just den rytmiska precisionen en mycket viktig roll. Och han fick till det i total kontroll.
Sceniskt är rollen som Alfredo Germont en av de mer hopplösa, men han gjorde det mesta av situationen. Det är inte sångarens fel att operan i sig alltid får mig att undra vad Violetta egentligen ser i Alfredo...

Övriga roller är tämligen små, så jag har överseende med att det fanns en del vokala begränsningar.

Operakören imponerar på mig varje gång jag hör dem. Klangen var ikväll tät, flexibel och precis.
Även Hovkapellet hade sina fina stunder, speciellt i de tätare dramatiska avsnitten. I de lyriska avsnitten, t ex förspelet, blev klangen en aning spretig.
Domingo Hindoyan var en intressant dirigent som på ett naturligt sätt byggde upp dramatiska stegringar utan att det blev forcerat. Hans val av tempi var genomgående naturliga. Han andades med sångarna.

Det kanske största problemet är avsaknaden av idé med produktionen och regin. Det var som om Ellen Lamm inte ville berätta något viktigt. Hon hade valt några scenlösningar som kanske var intressanta på papperet, men de föll platt på scenen. Den avgörande orsaken är att idéerna inte varken bär eller inordnar sig i en större tanke som når över scenkanten. Ingen av rollfigurerna får någon utveckling i regin, trots att dramat och musiken indikerar att Giorgio ska komma till insikt om sin hårdhet och att Violetta ska omfamna kärleken. Men inget av det skildras på scenen. Möjligen försökte Ida Falk Winland att åstadkomma någon slags utveckling, men regin övergav henne.
Magdalena Åbergs scenografi hjälpte heller inte till. Den roterbara anatomiska teatern fick ingen annan funktion än att hjälpa till att projicera ljudet ut i salongen. Och andra aktens tomma scen med ett bord och ett par stolar kräver regi och vokal förmåga som tyvärr inte var på plats ikväll.

Summa summarum - Traviata är en utomordentligt svår opera att sätta upp. Jag kan beundra ett ärligt försök, men den här uppsättningen kändes inte ens som ett ordentligt försök.

En upplevelse och en upptäckt

PianoVisions på Konstakademien 2019-02-02

Jean-Marc Luisada, piano

Mozart: Sonat i A-dur, K. 331
Schumann: Davidsbündlertänze, opus 6
Schubert: Sonat nr 21 i B-dur, D 960


Jean-Marc Luisada var en pianist jag aldrig hade hört talas om förrän han dök upp på PianoVisions program. Efter den här kvällen är han en pianist jag aldrig kommer att glömma. Hans tekniska behärskning och hans djupa musikaliska förståelse skapade en av de där riktigt magiska kvällarna. Det var som om han identifierade sig med varje ton i musiken - i en total närvaro och behärskning. Varje anslag och varje skiftning var i perfekt balans. Varje dynamisk förändring var totalt organisk, den kom från musiken själv. Hans vänsterhand var ett underverk i distinkt tydlighet och samtidigt lätt som en smekning. Det var som om han inte slog an tonerna, utan bara släppte dem fria.

Den här sonaten (K 331) av Mozart var det första stycke av Mozart som jag hörde, möjligen i konkurrens med symfoni nr 40. (Jag tror faktiskt att jag hörde den i någon populärversion.) Sedan dess har jag haft en klar uppfattning hur jag vill att den ska spelas.
Ikväll fick jag uppleva en tolkning som mötte min idealbild och som tog den ytterligare ett stycke. Luisada arbetade med ett snabbt och fjäderlätt anslag. Hans frasering gav musiken riktning. Det fanns en lekfullhet i varje variation i den första satsen. Hans sätt att spela gav mig en känsla av hur Wolfgang själv en gång improviserat fram de här variationerna, och sedan tyckt att det var så bra så att han beslöt sig för att skriva ner det.
Den andra satsen fick en naturlig rörelse, den tilläts aldrig att bli sentimental. I den tredje satsen bröt han ackorden i vänsterhanden på ett sätt som gav precis den där energiinjektionen i fraserna som jag upplever som idealisk.

Schumanns svit av stycken har mycket av tidens romantiska känslosamhet. Här är det smärtsamt lidande, salig längtan och himlastormande lycka. Och fantastisk musik av en ung man som nyss hade förlovat sig med kvinnan han älskade över allt annat. Jag fascineras av att Robert framstår som en fullfjädrad tonsättare redan i ett så tidigt opus.
Luisadas spel tog fram hela den paletten av känslor. Passion och drömmande. Florestan och Eusebio. (F och E var Roberts två alter ego, och de förekommer omväxlande i det här verket.)
Hans pedalteknik var enastående, och skapade just den rätta drömska blandningen av klanger i Eusebio-styckena. I Florestans "Ungeduldig" svämmade nästan pianot över av känslor och uttryck. Endast en första klassens pianist kan vara så trygg i sin spel så att han/hon vågar gasa på så rejält i kurvorna. 

Schuberts allra sista pianosonat, och ett av hans allra sista stycken över huvud taget. Den skrevs under våren/sommaren 1828 - hans sista år. Han var allvarligt sjuk, och mot slutet av sommaren hade han besökt en läkare och förmodligen fått veta att han har kort tid kvar. 1828 var också året för hans största publika framgång - konserten i mars som inbragte både erkännande och en rejäl summa pengar.
Under lång tid stod hans pianosonater inte så högt i kurs, men efterhand har de fått en allt större betydelse. Under de senaste decennierna så har de fått en plats bredvid Beethovens sena sonater, åtminstone bland pianister. Det hade Schubert gillat, hans beundran för Beethoven var enorm.
För mig har Schuberts sena sonater varit ett låst rum, jag har inte lyckats hitta ett förhållningssätt till dem. Men ikväll öppnade Luisada den dörren för mig.
Inledningen var mjuk som en smekning. Den låga drillen i vänsterhanden var ett varmt muller. Sidotemat blev självklart sångbart på ett nästan folkvisemässigt naivt sätt. Han laddade musiken med så mycket värme och kärlek att jag tyckte mig känna en tråd direkt till Franz. Inte minst i smärtan i slutet av första satsen.
Andra satsen fick färg tack vare hans känsliga anslag och superba pedalteknik. Han vågade vila i satsens nästan drömmande stämning.
Tredje satsens scherzo fick i Luisadas händer en slags uppblossande upprymd flyktighet över sig. Den virvlade fram - och tog slut.
I den fjärde satsen är det tydligt hur viktig den sångbara melodin var för Schubert. Det är svårt att förstå att den här musiken är skriven av en dödsmärkt man med några månader kvar att leva. Luisada spelade det till synes utan att snegla på den döende Franz, här var det livet som skildrades. Den här musiken i den här tolkningen handlade om livet!

Och det blev extranummer - två riktigt långa extranummer, båda av Chopin.
En nocturne som jag tyvärr inte kunde identifiera (skäms!) som spelades med ett osentimentalt och framåtblickande förhållningssätt. Här var det tydligt hur avancerad Chopin faktiskt var för sin tid i sin behandling av pianot. Luisada fortsatte visa sin suveräna förmåga att balansera toner mot varandra med en delikat känslighet. Återigen - hans vänsterhand!
Ett scherzo (nummer 2 i b-moll opus 31) med sina karakteristiska uppåtgående snabba rörelser. Detta är ett gediget virtuosnummer som Luisada behärskade till absolut perfektion. Han tog fullt ut till vara på såväl dramatik som dynamik. Hans händer var blixtsnabba och ytterligt känsliga. Jag har sällan hört detta stycke spelas så totalt som ikväll.

Jag är otroligt lycklig och tacksam över att jag fick uppleva den här konserten.

Klang och energi - och ännu mer klang

Berwaldhallen (Stockholm) 2020-01-31

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Klaus Mäkelä
Solist: Pekka Kuusisto, violin

Lopez: Péru Negro
Bjarnason: Violinkonsert
Stravinskij: Petrusjka (version 1947)


Jag insåg att jag två dagar i sträck varit på konserter där inte ett enda verk skrivits före år 1900. Igår var det musik från 1909 och 1967. Idag var det från 2012, 2017 och 1911 (1947).
Inte en enda ton av Mozart, Beethoven, Brahms eller de andra "gamlingarna". 

Berwaldhallen är en konsertsal som skapar en varm och nära känsla. De röda stolarna, det ljusa träverket, närheten till podiet - allt är som gjort för att underlätta musikaliska möten. Och det blev det verkligen ikväll. Tack vare utomordentliga musiker med en tydlig vilja och en smittande glädje.

Det inledande verket av Jimmy Lopez blev för mig en av de där inte helt vanliga upplevelserna av hur musik kan gripa tag och svepa med. Under de 17-18 minuter som stycket varade kastade det mig mellan olika intryck och stämningar. Det var intrikata rytmer, kraftfulla melodier, varma klanger, uppfordrande rytmer som involverade varje instrument och instrumentgrupp i orkestern. (Jag måste nämna orkesterns kontrabasar - sällan har jag upplevt en kontrabasgrupp så totalt samklingande. Och deras energi och inlevelse var smittande!)
Och framför allt - massor av glädje och energi. Det kändes som en begränsning att behöva sitta still - hela min kropp ville upp och röra på sig. 
Detta är en tonsättare som jag kommer att hålla ett öra på i fortsättningen.

Bjarnasons violinkonsert var något helt annat än hans pianokonsert som jag hörde i Berwaldhallen för lite över ett år sedan. Här fanns inte de monumentala avsnitten och den närmast bulldozermässiga kraften. Här var det mer av klanger och utforskande. Pekka Kuusisto var den idealiske solisten. Hans intelligenta spel och förmåga att låta allt låta helt självklart bar i hög grad framförandet. Han var i elden i princip hela tiden, med undantag för en kortare episod där orkestern tog över. Och solostämman balanserade alltid på stupets kant i sin strävan att vidga perspektiven. Hisnande. 
Bjarnason verkar ha funderat mycket över begreppet klang. Han utforskar den knäppta strängens tonlängd. Han låter den knarrande klangen som uppstår när stråken avlägsnar från stallet få ett helt eget värde. Han blandar klanger och låter lyssnaren få tid på sig att lyssna in. Solistens flageoletter blir som en kalibrering av lyssnarens öra. 

Kvällens extranummer tror jag att många av oss som var i salen kommer att bära med oss länge. Kuusisto och orkesterns fantastiska konsertmästare Malin Broman fann varandra i två folkmusikstycken - en svensk bröllopsmarsch och finsk vals. De två musikernas glädje strålade ut i varje ton, i varje rörelse och i varje blick. Det kändes som att få vara med om något mycket privat - och väldigt viktigt.

Stravinskijs Petrusjka är orkesterverket av "balett-tonsättaren" som blev en balett. På sätt och vis är det skönt att det står för sig själv eftersom baletten inte är helt okontroversiell i de teman och karakteriseringar den presenterar.
Mäkelä gav en stark egen tolkning där han valde att avlägsna sig från det balettmässiga för att istället lyfta fram det modernistiska. Orkestern svarade upp med en tät klang även i de starkare avsnitten och precision i det intrikata samspelet. Blåsarna hade ett eldorado som de levererade med personlighet och våghalsighet. Jag vill också lyfta fram andrafiolerna. De får sällan något omnämnande, men orkestern har en otroligt bra andrafiolstämma som vågar ta plats när det krävs. Av och till sköt de klangblixtar upp genom orkesterklangen.

Det har utvecklats en tydlig kontakt mellan Mäkelä och orkestern. Det märks på att han ger orkestern allt större frihet och på att orkesterns medlemmar i allt högre grad söker ögonkontakt med honom. Jag är beredd att påstå att han gör något som många stora och betydligt mer erfarna dirigenter har svårt att få till - han skapar en helt egen klang tillsammans med orkestern. Om jag får önska något så är det att han står mycket högt upp på listan den dagen Harding slutar.

Smärta, dramatik och lyrik

Konserthuset (Stockholm) 2020-01-30

Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Alan Gilbert
Solist: Inon Barnatan, piano

Pettersson: Symfoni nr 7
Rachmaninov: Pianokonsert nr 3, d-moll
Rachmaninov: Preludium giss-moll ur 13 preludier för piano op 32 (extranummer)


Ett fullsatt Konserthus fick en kväll med starka känslor – såväl från scenen som från publikplatserna. 
Orkester, solist och dirigent vågade låta musikens uttryck ta plats, och publikens gensvar var minst sagt entusiastiskt.

Allan Petterssons mest spelade och mest populära symfoni är den sjunde. Den har en speciell koppling till Filharmonikerna som tillsammans med Antal Dorati stod för uruppförandet 1968. Redan då blev verket en succé och det har sedan dess förekommit i många olika sammanhang.
Även om Pettersson värjde sig mot försöken att tolka in hans liv i musiken så går det inte att komma ifrån att många av hans verk känns väldigt nära hans livssituation som i hög grad präglades av kamp, smärta och en känsla av utanförskap. Alan Gilbert tog fasta på just den smärtan. De upprepade tonerna och fraserna i såväl blås som det låga stråket fick en ödesmättad rörelse som interfolierades med utbrott av förtvivlad smärta. Många upplever att det finns episoder (främst i det höga stråket) som bjuder på ljusglimtar och tröst, men i den här tolkningen blev de snarast tillfälliga lindringar i smärtans och tidens oundviklighet. Den ständigt närvarande smärtans ilande minnesbilder medan tiden obevekligt tickar vidare. Vetskapen om att smärtan aldrig försvinner förrän den slutliga befrielsen kommer.
Det blev en stark och smärtsam tolkning som kändes i salen efter att den sista tonen dött ut.


Rachmaninovs tredje pianokonsert är känd som extremt svårspelad. Den är inte enbart tekniskt utmanande för pianisten, utan den erbjuder svårhanterliga balansproblem mellan orkester och solist, framför allt i den tredje satsen. 
Dirigent och solist valde en tolkning som spände över ett brett spektrum av uttryck - från solistens känsliga filigransarbete till orkestern explosiva dramatiska attacker. Allt detta förenades av melodier i ständig rörelse och med tydlig "rysk" karaktär. 
Precisionen var total i orkestern. Barnatan gav allt i den extremt svårspelade kadensen, och han kramade varje uns ur den utan att förlora balansen för ett ögonblick. Och i de mer lyriska avsnitten var hans händer fjäderlätta. Det porlade lyckligt om hans spel.

Publiken blev alldeles vild efter slutackordet. Och vi fick ett extranummer där Barnatan gav oss allt av lyrisk uttrycksfullhet och lätthet. Det skimrade om hans spel.

Bra...hms!

Berwaldhallen (Stockholm) 2020-01-25

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Daniel Harding
Solist: Victoria Eberle, violin

Bach: Sinfonia ur Kantat nr 42
Berg: Violinkonsert ("Till minnet av en ängel")
Brahms: Symfoni nr 3 F-dur

Det går att hitta kopplingar mellan dessa tre totalt olika verk tillkomna under totalt olika förutsättningar av totalt olika personligheter.
För det första så börjar alla efternamnen på B.
För det andra tillhör de alla tre det tyska språkområdet.
För det tredje tillkom alla tre verken på mycket kort tid. (Brahms skrev en hel symfoni på några månader, Berg skrev konserten på några veckor och Bach skrev "på löpande band" för att ha något klart till nästkommande söndag.)

Jag måste erkänna att jag blev överrumplad av orkesterns spel i den underbart vackra Bach-sinfonian. Föga hade jag anat att Harding och Radiosymfonikerna skulle hitta den spänstigheten och gestiken som jag normalt sett förknippar med ensembler specialiserade på barocken. Den reducerade orkestern (4/4/2/2/1+träblås) bjöd på frasering med riktning och en skön svängighet. En extra eloge till den smått solistiska fagotten och de kvicka andrafiolerna. Tempot var helt organiskt utan tillstymmelse till stress. 

En specialiserad barockensemble hade förmodligen gått för ett något snabbare tempo och en smula "råare" klang, men detta var ändå en pärla.

Bergs violinkonsert är en av de där ikoniska konserterna för instrumentet som inte låter som en "vanlig" violinkonsert. (Den delar den platsen med Sibelius konsert.)

Victoria Eberle spelade den inifrån. Här fanns inga överdrifter eller uppvisningar, bara en rak och ärlig tolkning. Och hon gjorde det med en helt slaggfri ton som kan växla mellan andlöshet och total intensitet. 

Precisionen i samspelet med orkestern var total. Varje musiker i orkestern var totalt med i spelet. Ingen halvspelade. Harding frilade varje stämma, här försvann inget in i stämflätningens komplexitet. 

Allt var under total kontroll. Och kanske ligger häri orsaken till att tolkningen inte berör? Det saknades den sårbarhet och den smärta som för musiken till bristningens gräns. Bergs musik behöver det.

Brahms är en kompositör som jag har återupptäckt på sistone. Under många år hade jag lagt honom åt sidan som "ointressant" - han kommer ju inte med något nytt eller unikt. Men tack vare några moderna inspelningar av hans musik som har tagit sig bakom de breda penseldragens täckande förbannelse har jag upptäckt en högst personlig tonsättare som fyller givna former med starkt personligt innehåll. 

Harding och Radiosymfonikerna bjöd på en av de starkaste tolkningar jag hört av tredje symfonin. Ibland talar man om symfonin som en "glad" symfoni, men det jag upplevde var en tolkning som betonade det dramatiska, det oroligt pockande  och det vemodiga. Alla dynamiska intentioner togs tillvara på ett helt organiskt sätt. Klangen var tät och full i varje nyans. Inte ens i de starkaste nyanserna blev klangen forcerad. Jag fick känslan att man kunde ha dragit på lite till - om man hade velat.

Orkestern klingade rikt och fullt med total precision. De reagerade lyhört på Hardings minsta signal. Hardings dirigering har under åren med Radiosymfonikerna utvecklats mot större ekonomi. Det är som ett samförstånd byggt upp mellan orkester och dirigent. Det blev mycket tydligt ikväll.

Mellansatserna spelades med en precision som gjorde dem ovanligt berörande. I den sista satsen låter Brahms sitt "agitato" mötas av en ömsint värme. Det hade Harding och orkestern lyssnat in - det gav en underbar känsla av lycka över att ha varit med om en mycket speciell upplevelse.

Rätt låt vann

Berwaldhallen (Stockholm) 2020-01-17
Solistpriset 2019

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Tobias Ringborg 
Solister: 
- Pontus Carron (piano)
- Laura Michelin, flöjt
- Kristina Winiarski, cello

Beethoven: Pianokonsert nr 5 Ess-dur
Nielsen: Flöjtkonsert
Dvorak: Cellokonsert h-moll
Berwald: Sinfonie singulière, sats 3 (final)

Hur ofta får man höra tre av sina favoritverk framföras vid en och samma konsert? Det får man inte missa! Det var nog fler än jag som tänkte så eftersom det var en välfylld Berwaldhallen som med entusiasm gav de tre finalisterna i Solistpriset en varm atmosfär.
Ja, så var de bara tre. Från början är det flera hundra som genom Kungliga Musikaliska Akademin olika stipendieansökningar har haft möjlighet att kvalificera sig. Tretton av dem gick vidare till en uttagningsgenomgång, och tre av dem gick till kvällens final. Och som "vanligt" hampade det sig så att det var en pianist, en blåsare och en stråkmusiker som gjorde upp.

Först ut var Pontus Carron i Beethovens sista pianokonsert. Jag har alltid förundrats över att Beethoven inte skrev fler pianokonserter under sina sista 18 år, alltså inte en enda pianokonsert under det som brukar kallas hans "sena" period. Kan det vara så att det var hans hörsel som gjorde att hans misslyckade försök att själv framföra konserten (hans sista offentliga framträdande) som också fick honom att välja bort pianokonserten som form? Svårt att svara på eftersom han skrev så otroligt många stora verk efter 1809 - även pianosonater.
Konserten är typisk för Beethovens mellersta period, den som ofta bjuder på storslagen och monumental (inte sällan heroisk) musik. Här finns uppfordrande melodier och kraftfullt orkesterspel. Men också melodiöst lyriska avsnitt. Kanske ligger häri något av många framföranden av den här konserten - det blir för mycket när det blir mycket. Det kraftfulla överbetonas ofta på bekostnad av linje och flöde.
Tyvärr valde Tobias Ringborg den kraftfullare vägen, medan Pontus Carron lutade sig mer mot en mer transparent och delvis kammarmusikalisk tolkning. Konsekvensen blev att pianot inte fick möjlighet att leda och Carron fick inte sätta sin prägel på verket. Jag hade gärna velat höra honom spela det med en mer lyhörd dirigent. I de lyriska avsnitten skimrade hans toner, och precisionen i drillar och löpningar var utmärkt. I de kraftfullare partierna blev det däremot en smula kantigt, men jag lägger inte det på pianisten. Pontus Carron är en musiker som jag kommer att hålla öronen öppna efter. Jag har en stark känsla av att han är en alldeles glimrande kammarmusiker.

Kvällens första och andra solist har en del kopplingar. Pontus Carron skulle som liten spela flöjt (som sin far Tobias), men så blev det piano istället. Laura Míchelin har studerat flöjtspel för just Tobias Carron. (Dessutom - första gången jag hörde Nielsens flöjtkonsert var det med Tobias Carron som solist - någon gång i mitten av 80-talet.)

Laura Michelin hade gjort det utmärkta valet att spela Nielsens flöjtkonsert - ett av de allra bästa verken för instrumentet. Nielsen ville själv betona instrumentets lyriskt pastorala karaktär, men jag vill nog påstå att verket har mer än det i sig. Och det verkade det som om Laura Michelin också tyckte. Hon kastade sig rakt in i musiken, och redan efter ett par takter insåg jag att jag fick vara med om något alldeles speciellt. Här fanns energin, spelglädjen, fraseringen, klangen, musikaliteten och en klar vilja till en egen tolkning. Detta var allt annat än en teknisk utmärkt uppspelning - det var en mogen tolkning. Hon vågade variera tonen i alla register utifrån en vilja till uttryck. Hon vågade attackera djärvt i vissa fraser, medan hon lät andra fraser sträcka sig som spunnet silver. Konserten ställer höga krav på samspel med orkestern, och det satt som en smäck. Michelin skapade en kammarmusikalisk känsla i samspel med klarinett, fagott och viola. Orkestern kände också att något hända, det var leenden och en energi som strålade ut från dess medlemmar. Inte så konstigt - med en sådan solist kan man inte undgå att dras med.
Jag tror att Laura Michelin är ett av våra nya stora namn i musikvärlden. (Eller som kvällens utmärkte presentatör Erik Blix så fiffigt uttryckte det - mer än en stjärna i Michelin-guiden.)

Efter paus var det så dags för ett verk som har en alldeles speciell betydelse i mitt liv. Den andra skiva som jag någonsin köpte var just en inspelning av Dvoraks cellokonsert - i den legendariska inspelningen med Rostropovitj, Karajan och Berlinfilharmonikerna. Dvorak sägs ha älskat den sångbara i cellon, det kan man förstå eftersom verket är fullt av underbara melodier för inte bara cellon. (Kanske en av de vackraste melodier han någonsin skrivit ligger hos valthornet i den andra satsen.)
Kristina Winiarski tog vara på just det sångbara. Hon lät sitt instrument sjunga i varje läge. Hennes ton var inte den djupt gyllenröda, utan mer den ljust silverskimrande blå, men den bar långt. Inledningsvis gav hon intryck av att vara något spänd - tonen blev något instängd och begränsad. Men efterhand spelade hon in sig i klangen, och i sista satsen bröt ljuset fram på allvar. Det fanns massor av spänst i hennes spel. Den tekniska precisionen var där - jag kunde bara uppfatta en enda snedspelad ton. (NB! Jag satt inte och lyssnade efter felspel.) Det jag saknade i hennes framförande var ett personligt förhållningssätt. Nu blev det ganska mycket "som det står", utan att hon laddade det med egen vilja och känsla. Jag saknade t ex variation i rörligheten i de olika avsnitten i andra satsen. Det är just en av utmaningarna med det här verket - det behöver massor av personlighet. Jag tror att Winiarski har det - det kommer hon att visa med tiden.

Så var det dags för juryn att sammanträda - ett "paradisiskt juryhelvete" som Erik Blix uttryckte det.
Under tiden fick vi den tredje satsen (finalen) ur Berwalds sällan spelade Sinfonie singulière. I mina öron kanske inte ett av musikhistoriens största verk, men när det spelas som här har det definitivt en plats på menyn. Tobias Ringborg fick det att spraka om orkestern. Här togs dramatik och accenter till vara. Det glödde om orkestern.

Juryns besked: Laura Michelin är vinnare av Solistpriset 2019!
Och jag har lätt att instämma med juryns motivering:
"Laura Michelin har en alldeles sällsynt förmåga att fånga publiken med sitt utsökta artisteri. Med en djupt rotad musikalitet och ett utomordentligt hantverk lyfter hon musiken till högsta internationella nivå. Vi har fått uppleva en makalös kombination av briljant teknik, stor utstrålning och smittande spelglädje. Vi ser fram emot att följa vår vinnare under en lång och lysande karriär."
Smittande spelglädje var ordet.
Och så vill jag citera en dam på samma bänkrad: "Hennes toner kom som pärlor ur hennes mun."