söndag, november 24, 2019

Smör, grädde och socker

PianoVisions på Konstakademien 2019-11-24

Bengt-Åke Lundin, piano

Rachmaninov: 10 preludier opus 23
Schubert/Liszt: Tre sångtranskriprioner
- Auf dem Wasser zu singen
- Frühlingsglaube
- Erlkönig
Liszt: Benediction de Dieu dans la solitude
Donizetti/Liszt: Reminiscences de Lucia di Lammermoor


Detta var en virtuoskväll, programmet speglade två av de stora pianovirtuoserna - Liszt och Rachmaninov. Det krävs en äkta virtuos för att öra den musiken rättvisa, och Bengt-Åke Lundin är mycket nära den rollen. Dessutom laddar han musiken med en massa egen känsla och innebörd.
Dock går det inte att komma ifrån att det blir lite för mycket av det goda. Det blir som ett tjockt lager av smör med sockrad grädde på toppen.

I de tio preludierna opus 23 av Rachmaninov hottar Lundin varje styckes karaktär. Energin i nummer 2, det sjungande i nummer 4, det briljanta i nummer 7 och 8. Rachmaninov var ingen vän av tystnad, och Lundin förstärker det intrycket genom att nästan genomgående driva på såväl klang som fraser. Det blir liksom väldigt mycket ljud. Hela tiden.

I de tre transkriptionerna av Schubert-sånger är det uppenbart att Lundin ackompanjerat sångare i de här sångerna mer än en gång.
I "Auf dem Wasser" låter han pianot skildra det böljande vattnet samtidigt som han lyfter fram sångstämman med en rent vokal frasering.
I Frühlingsglaube blir hans spel enkelt och nära.
I Erlkönig går det över stock och sten - både i sången och i Lundins tolkning. Den aggressiva dramatiken saknar nyansering, här finns inget av de skrämmande kontrasterna i sången. Och fort går det - så fort att det blir mer än enstaka felslag.

I Liszts originalstycke Benediction driver Lundin på så att det innerliga missas. Det är väldigt mycket pedal och väldigt mycket ljud. Dock utesluter jag inte att det är i linje med tonsättarens intention att briljera med klangen inför de lättrörda damerna i 1800-talets salonger.

Även i parafrasen över Lucia di Lammermoor var det mycket kraft och klang. Mer än mycket faktiskt. Jag är tveksam till att det gjorde rättvisa åt musiken.

Jag gick ifrån konserten med intrycket av att även det imponerande virtuosa ibland kan bli lite väl mycket. Ungefär som när man försöker äta allt på ett maffigt julbord.


onsdag, november 20, 2019

Med hjärta och hjärna

Lieder på Konserthuset (Grünewaldsalen) 2019-11-20

Benjamin Appl, baryton
Magnus Svensson, piano

Kagel: Hebrew ur Der Turm zu Babel
Schumann (Robert): Sex dikter av Lenau och Requiem opus 90
Grieg: Sex sånger opus 48
Mahler:
- Aus! Aus!
- Zu Strassburg auf der Schanz'
revelge
- Nicht wiedersehen
Korngold: Liebesbriefchen
Kalman: Terezin-sång
Weber (Ilse): Ade, Kamerad!
Strauss (Adolf): Ich weiss bestimmt, ich werd' dich wiedersehen
Weber (Ilse):
- Ich wandre durch Theresienstadt
- Wiegala
Mahler: Urlicht
Strauss (Richard): Morgen (extranummer)


Den tyske barytonen Benjamin Appl ersatte den annonserade sopranen Dorothea Röschmann. Han har under flera år betraktats som "rising star", men den här kvällen visade han att han är en mogen konstnär - såväl tekniskt som emotionellt.
Det program som han och den utomordentligt begåvade "sångarpianisten" Magnus Svensson hade satt ihop präglades av både hjärta och hjärna. Och ett rejält mått av mod.

Kvällen började med Kagels gripande nakna sång för soloröst - utan piano. Att inleda med något så känsligt och direkt förmedla en känsla vittnar om en stor portion mod och en teknisk tillförsikt.

Sångerna av Robert Schumann är böland de mest komplexa i hans produktion. Appl och Svensson bottnade inte riktigt i dem. De blev en smula diffusa i sitt uttryck. Och detta var det enda avsnitt under kvällen där Appls röst inte riktigt fungerade. Det fanns en tydlig brytning i det övre mellanläget, och i det lägre mellanläget blev rösten pressad. Däremot hade rösten en fri och öppen klang på höjden och en generös och varm volym på djupet.

Griegs sex sånger har ett helt annat uttryck, och det verkade passa båda två mycket bättre. De fann varandra i ett lyriskt och lekfullt samspel. I Ein Traum var det som om kvällen slog ut i blom. Här bjöd de på fullödig sång och absolut följsamt och sångbart pianospel.

I de tre sångerna av Mahler fångade de det typiskt "mahlerska", det aningen skruvade och absurda. De målade upp dramatiska scener, bl a genom Appls förmåga att färga vokalerna. Dessutom måste jag nämna Svenssons formidabla spel i Revelge, den utmaningen hanterade han med kraft och precision.

De resterande sångerna hade en koppling till Theresienstadt (Terezin) - nazisternas koncentrationsläger som de använde som ett slags falskt skyltfönster. Men som var och förblev en station på väg till döden.
Anne Sofie von Otter och Christian Gerhaher har tillsammans med pianisterna Bengt Forsberg och Gerold Huber tolkat de här sångerna på en smått legendarisk inspelning. Appl och Svensson gjorde dem till sina egna. Det är stort.
I sången med musik av Kalman (ursprungligen från operetten Grevinnan Maritza) uppstår en paradox som griper tag - det till synes glättiga i skuggan av lidandet och döden. Sångerna av Ilse Weber gör Appl och Svensson med en okonstlad enkelhet som går rakt in i hjärtat. I Ade, Kamerad öppnas en kanal rakt in i förtvivlans nödvändiga behärskning. I sången Ich wandre durch Theresienstedt är längtan intensivt påtaglig. I sådana ögonblick blir musik relevant - den skapar ett fönster till en ny insikt. I Adolf Strauss sång om återseende vacklar jag mellan om det är en besvärjelse inför det oundvikliga eller om det är en verklig förhoppning. Appl/Svensson ger inte svaret - de ställer frågan. Appls röst är helt idealisk i de här sångerna, han vågar skala av den och låter den med ytterst små medel skapa stor effekt med utgångspunkt i orden.

Att avsluta det ordinarie programmet med Mahlers Urlicht är inget mindre än genialiskt. Dess rop om människans nöd och smärta, med längtan efter något bättre sammanfattar de föregående sångerna på ett självklart sätt. Texten använde Mahler även i sin andra symfoni - Uppståndelsen. Den kopplingen ger en extra djup symbolik åt sången och dess placering i programmet. Appl sjunger den som inifrån och skapar en andlöshet och total koncentration. Svenssons pianospel sjunger med Appl.

Efter ett sådant program känns det instinktivt fel med ett extranummer. Men Appl och Svensson hade tänkt längre än så. De kom tillbaka och gav oss Richard Strauss magiskt vackra sång Morgen. Dess inledande rad "Och imorgon ska solen skina igen, och på stigen jag ska vandra ska vi lyckliga åter förenas..." bröt fram med en total närvaro och renhet som gav oss hopp.

Det här var en av de konserterna då det egentligen känns fel att tala om teknisk behärskning. Det var en konsert som kommunicerade. Det var två intelligenta musiker som ville säga något viktigt. Och de lyckades.



fredag, november 15, 2019

Överreklamerat och omtumlande

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-11-15

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Cristian Măcelaru
Solist: Truls Mørk, cello

Borisova-Ollas: Oh Giselle, Remember Me… (cellokonsert, uruppförande)
Sjostakovitj: Symfoni nr 11 g-moll "Året 1905"


Victoria Borisova-Ollas spelas ofta i Berwaldhallen. Jag har hört flera av hennes orkesterverk, både där och annorstädes. Det jag slås av är att hennes musik alltid låter likadant. Det är en massa idéer och effekter som i sig är tekniskt intressanta, men hon lyckas aldrig riktigt förena dem i en struktur eller ett bärande flöde. 
Samma sak med hennes nya cellokonsert. Verket visar på en mångfald av ljud, men spretar åt alla håll vilket gör att jag som lyssnare tappar intresset. Enda räddningen är Truls Mørks formidabla behärskning av sitt instrument.
Jag tror att Sveriges Radio behöver ompröva sin relation till Borisova-Ollas för att istället släppa fram fler unga spännande tonsättare.

Sjostakovitj är en omdebatterad tonsättare. En del tycker sig höra en epigon - andra ett geni. Min inställning är att han är synnerligen variabel. Men oavsett vad han skriver så finns det en personlig vilja bakom. Han har utan tvekan ett program, även när han till synes skriver utan program.
Men hans elfte symfoni har helt klart ett program. Och musiken förmedlar det programmet tveklöst och drabbande. Här finns det ödsligt väntande, det enträget pockande, den vulkaniska vreden, det sjungande vemodet och kampens inte helt okomplicerade triumf. 
Radiosymfonikerna och Măcelaru spelade musiken inifrån. Här fanns inget effektsökeri eller publikfrieri. Här fanns musiker som ville förmedla en tonsättares intentioner. Det skapade musik som drabbade.
Jag är djupt imponerad av dirigentens chosefria agerande på pulten. Och jag måste nämna några musiker i orkestern som i det kollektiva arbetet ändå stack ut - förstaoboen, förstatrumpeten, violastämman, cellons första pult, tredje och fjärde pult i förstaviolinerna samt förstapulten i kontrabasarna. I sin inlevelse och behärskning förstärkte de min konsertupplevelse.


fredag, november 01, 2019

3 x Stravinskij

Kungliga Operan (Stockholm) 2019-11-01

Kungliga Hovkapellet
Kungliga Operans kör
Kungliga Baletten
Koreograf: Angelin Preljocaj, George Balanchine, Maurice Béjart
Dirigent: Stefan Solyom 

Stravinskij: Les Noces
Stravinskij: Agon
Stravinskij: Våroffer


När Kungliga Operan gör något bra så är det riktigt bra. Detta var en av de kvällarna. Vi fick en av de stora banbrytande tonsättarna i tre olika verk, vi fick tre olika koreografiska infallsvinklar och vi fick musiker och dansare i toppform samt en dirigent som definitivt visste vad han gjorde.

Det finns två tonsättare som kanske främst förknippas med sina verk för baletten, det är Tjajkovskij och det är Stravinskij. Tjajkovskij kanske inte förnyar, men han ger sin balettmusik full konstnärlig relevans. Ett tecken på det är att hans musik mycket väl kan stå för sig själv i form av sviter ur baletter som Nötknäpparen, Törnrosa och Svansjön. 
Det sistnämnda gäller även för Stravinskij vars balettmusik fungerar lika bra på konsertscenen som på dansscenen. Skillnaden mellan de två är att Stravinskij hela tiden bryter ny mark. Det får till konsekvens att hans musik kan låta väldigt olika. Detta märktes tydligt i kvällens tre verk som såväl i struktur som tonspråk representerade olika sidor och stilar av Igor - 1923, 1957 och 1913. Detta förstärktes av koreografin som tog fasta på olika element.

I den inledande baletten Les Noces fick vi en delvis berättande balett. Vi befann oss i en definierad situation där dansarna fick leka med de element som fanns i situationen. Koreografin utgår från parrelationen - man och kvinna. Endast i korta stunder agerar de olika könen i egna kollektiv. Men spänningen finns i kontakten - oavsett om den är attraherande eller konfliktfylld.
Utmärkta insatser av slagverkare och kör med solister.

För mig kom Agon att bli kvällens höjdpunkt. Förutom att musiken blev en ny uppenbarelse för mig så fanns här en lustfylld koreografi som nådde över rampen. Det element jag starkast upplevde vad balansen. Såväl enskilt som i samspel skapades en balans och kontroll, och som därför blev extra spännande när den mycket medvetet sattes ur spel i korta ögonblick. Dansarna var genomgående superba!

Våroffer är en klassiker. Det kan vara svårt att för oss idag förstå hur den kunde upplevas så chockerande vid uruppförandet i Paris 1913. Det blir extra svårt med en koreografi som avlägsnat sig från det vilda och drabbande, och mer tar fasta på det celebrerande. Något offer finns inte, förutom i musiken. Jag hade hellre sett en koreografi som vågat fånga även de mer primitiva elementen.
Den musikaliska tolkningen väjde dock inte för det primitiva. Dirigent och orkester utnyttjade hela spelplanen från skimrande lyriskt till hamrande intensivt. Det var nästan som om det kokade vildare och hetare i orkesterdiket än på scenen. Dirigenten Stefan Solyom skapade såväl precision i detaljerna som de långa linjerna. En extra eloge till träblåsarna.