torsdag, mars 14, 2013

Hummel, vem är det?

Konserthuset

Berlioz: Les francs-juges, uvertyr 
Hummel: Pianokonsert a-moll
Brahms: Symfoni nr 4

Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Sakari Oramo 
Piano: Stephen Hough


Det fantastiska med musik är att man ibland kan bli underbart överraskad. Så skedde i Konserthuset torsdagen den 14 mars 2013.
Jag hade egentligen aldrig hört något av Hummel tidigare, möjligen med undantag en ev trumpetkonsert på någon skiva där den var kopplad med Haydns konsert. Så jag var helt oförberedd på den här upplevelsen. För en upplevelse var det!
Hummel var samtida med Beethoven och efterträdde Haydn som kapellmästare hos furst Esterhazy. Men den här konserten kändes som om den var skriven betydligt senare i musikhistorien. Här fanns Chopin, Mendelssohn, Schumann m fl. Såväl speltekniskt som klang- och melodimässigt pekar den tydligt framåt.
Stephen Hough var den perfekte pianisten för det här verkat. Han spelade med en självklarhet och en teknisk briljans som dock aldrig blev ett självändamål. Det fanns en tydlighet i hans spel som fungerade utomordentligt i de snabba infallen i musiken. Han gav en tolkning som tydligt lyfte fram humorn och den inneboende spelglädjen i musiken. I detta var Sakari Oramo och Filharmonikerna utmärkta ledsagare. Orkestern interagerade på ett förstklassigt sätt med solostämman; snabba inpass och flexibilitet.
Stephen Hough bjöd på Chopin som extranummer; där kom hans ytterst känsliga anslag och djupa musikaliska förståelse helt till sin rätt. Det var helt enkelt sublimt.

Tyvärr höll resten av kvällen inte samma höga kvalitet. Berlioz tidiga uvertyr var ett rent ut sagt tråkigt stycke som saknade vitalitet. Och dirigent och orkester lyckades inte dölja det; istället blev framförandet mest pompöst och uppblåst.
Inte heller Brahms fjärde symfoni blev någon genuin fullträff i händerna på Oramo och Filharmonikerna. Mycket av det skyller jag på Oramos tolkning som gick mer på massiv kraft än på gestaltning. Han drev orkestern hårt i att spela forte där ett mezzoforte hade varit mer korrekt, och att hålla minst fortissimo i forte-partierna. Detta var speciellt märkbart i yttersatserna. I de två mellansatserna fanns det tack och lov lite fler ansatser till detaljer. Jag vet att Brahms fyra ofta tolkas på det här sättet, men jag anser att man måste bryta sig ut ur den traditionen och istället läsa av musiken.
(Jag undrar också om Oramo måste visa att han kan alla instruments insatser eller om han kan lita på att Filharmonikernas musiker faktiskt är proffs?)

Jag kunde gå hem med ett leende på läpparna tack vare Stephen Hough och Johann Nepomuk Hummel - och det är bra!

fredag, mars 08, 2013

En ny upplevelse

Berwaldhallen

Kraus: Symphonie funebre
Mahler: Symfoni nr 5

Radiosymfonikerna
Dirigent: Daniel Harding

Först - vad var den nya upplevelsen? Jo, det var att uppleva en konsert i Berwaldhallen från körläktaren. Och den upplevelsen kommer jag att upprepa. Både visuellt och akustiskt var andra radens körläktare helt utmärkt.

Kvällen inleddes med att Radiosymfonikerna med en något mindre besättning gav en mycket återhållen och varm tolkning av bisättningsmusiken vid Gustaf III:s begravning. Några små precisionsmalörer får mig att tro att verket inte fått riktigt full repetitionstid. en å andra sidan var klangen homogen och plastisk, ett tecken på att orkestern är ett samspelt instrument som villigt följer sin chefsdirigents intentioner.

Efter paus kom kvällens huvudnummer - Mahlers femte symfoni. Detta är ett verk som innehåller ett helt universum - kraft, innerlighet, desperation, glädje, längtan, triumf. Ibland tendera musiken att spränga sina egna ramar. Kraven på teknisk precision är enormt höga, inte minst i de olika soloinsatserna. Att få detta att bli en organisk helhet är något som de flesta orkestrar och dirigenter går bet på.
Men Daniel Harding och Radiosymfonikerna lyckades med råge. De levererade en mycket tät tolkning som "satt som en smäck". Samspelet och det tekniska utförandet ligger hos orkestern på en sådan nivå att fokus kan ligga på att musicera. Det finns en kontakt mellan såväl dirigent och orkester som mellan orkesterns medlemmar som gör att orkestern upplevs som ett enda stort instrument. Med bara en blick eller en minimal rörelse kan Harding skapa en enda stor våg i orkestern. Som publik känner man att det finns en enorm glädje i musicerandet.
Stråkkroppen är tät och samstämd; skarvarna mellan violinstämmorna, altfiolerna, celli och kontrabasar är i det närmaste obefintliga.
Träblåset är kanske inte orkesterns starkaste sida, men det är virtuost och följsamt.
Blecket håller världsklass både vad gäller individuella insatser och samspel.
Slagverket håller absolut högsta nivå.

Om jag ska hitta någon liten invändning så skulle det vara att jag gärna skulle låta adagiettot få vila i sig själv lite mer. Nu tog man ett tempo åt det lite snabbare hållet och jag skulle gärna ha sett att man hade låtit satsen komma en bit längre innan man började "uttrycka".  
Men det är en marginell invändning. Hardings tolkning var alltigenom konsekvent och befann sig på just den slaka lina mellan genialitet och banalitet där Mahler ska vara.
Vi ska vara glada så länge vi får behålla denne världsdirigent som ledare för Radiosymfonikerna.