Gammal musik sedd genom ett nytt glas

Engelbrektskyrkan (Stockholm) 2022-02-27

Christopher Hästbacka, piano

Glass: Glassworks (Opening)

Schubert: Impromptu op 90 nr 3

Glass: Etude nr 2

Schubert: Impromptu op 90 nr 4

Schumann: Fantasi op 17

Jag kan erkänna att jag gick på den här konserten för att höra Christopher Hästbacka spela Schumanns Fantasi op 17, det verk som utgjorde huvudnumret vid hans diplomkonsert för snart sex år sedan. (Jag skrev om den konserten här: https://pjonsson.blogspot.com/2016/05/pianomagi-la-hastbacka.html) Jag var nu nyfiken på att höra hur hans tolkning utvecklats under de här åren.

Men det var Glass och Schubert som kom att bli den stora upplevelsen vid den här konserten.

Glass och Schubert möts i den skenbart enkla och i de upprepande figurerna. Lika, men ändå olika. Där upprepningarna hos Glass skapar en nästan meditativ stillastående stämning finns det hos Schubert hela tiden en rörelse framåt. Där Glass är inåt är Schubert utåt. Men både rör sig i det lilla rummet. Båda sänker rösten. Båda bjuder in mig att lyssna. Nära.

Christopher Hästbacka är den idealiske pianisten för den här musiken. Hos honom finns inget behov av show, han litar helt på musiken. Med minimal gestik och totalt fokus ger han oss musiken. 

Hans sätt att spela Schubert får mig också att önska att han lierade sig med en riktigt bra sångare och gav sig på Schuberts sånger. 

Schumann gav mig en annan upplevelse än när jag hörde honom spela den första gången. 

Nu upplevde jag att musiken i den första satsen bar en slags sorg, nästan förtvivlan. 

Inledningen av andra satsen fick en nervös oro, och först mot slutet fick den triumferande marschen ta överhanden. (Jag vet inte hur mycket av oron i musiken som kom av den sekundkorta förvirring som jag märkte i spelet.)

Den sista satsen sjöng doloroso, med en återhållen smärta. Varje ton var perfekt balanserad.

Mycket energi - lite magi

Berwaldhallen (Stockholm) 2022-02-23

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Ariane Matiakh

Staern: Pippi lyfter hästen (uruppförande)
Ravel: Shéhérazade (ouverture de féerie)
Rimskij-Korsakov: Shéhérazade (symfonisk svit)


Den här konserten var inplanerad till våren 2021, men blev framflyttad till i år pga pandemin. 

Benjamin Staerns verk är tillägnat Greta Thunberg som representant för alla unga starka tjejer i världen. Musiken är full av infall och impulser i en spännande instrumentering . I sin iver att upptäcka snubblar den nästan på sig själv. Och den energi som är verkets styrka är också dess svaghet - det blir för mycket. Ingen av de korta episoder som verket består av får en chans att göra ett avtryck, än mindre utveckla sig. För mig skulle det här verket kunna vara skattkistan ur vilket tonsättaren hämtar idéer för ett längre verk som skapar struktur och utveckling.

Ravel tog de sig Matiakh an korrekt - inte mer. Den gnista som behövs för den här musiken saknades helt enkelt. Det blev rustikt, och utan den nödvändiga magin. Och den här kvällen var det tydligt hur förstaviolinstämman är orkesterns svaga punkt.

Rimskij-Korsakov spelades tämligen rakt av - och det tål den musiken betydligt bättre än Ravel. Men det saknades nyanser och det kändes som "just another day at work". Först mot slutet blev det mer laddat. Dock fick vi briljanta insatser av valthorn, fagott, cello och den för kvällen inlånade konsertmästaren från Kungliga Filharmonikerna. 

Festkväll för Harding med bra drag

Berwaldhallen (Stockholm) 2022-02-18

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Daniel Harding
Solist: Håkan Björkman, trombon

Alfvén: En skärgårdssägen

Sandström: Trombonkonsert (uruppförande)

Strauss: Also sprach Zarathustra


Festkväll för att fira Daniel Hardings 15 år som chefdirigent för Radiosymfonikerna. Och då får vi något så ovanligt (med honom på pulten) som TVÅ svenska verk - varav ett är ett uruppförande. Det är i sig något att fira, tycker jag.

Alfvén tondikt har jag nog aldrig hört bättre framförd. Här fanns allt - stillhet, dyningar, glitter, dramatik och åter stillhet. Orkestern spelade med en tät och varm klang och allt kändes så helt rätt. Det klingade som en målning av Zorn ser ut.

Nu vill jag att Harding tar sig an Alfvéns fjärde symfoni!

Kvällens höjdpunkt blev den postumt uruppförda trombonkonserten av Sven-David Sandström. Detta var ett verk som helt och fullt drabbade mig. 

Den enkelt hymnartade inledningen satte stämningen. Även när solisten tvingades upp smärtsamt högt i registret fanns det varmt innerliga anslaget kvar. Så kom episoder då den stilla ytan rördes av oroliga vindar och strömmar. Men bara för en kort stund innan det stadigt varma återkom. Och kanske det fanns ett slags vemod i den stillheten?

Gång på gång återkom oron, bara för att snart tas över av det tryggt lugna. 

Jag kan inte låta bli om det här verket på något sätt skildrar Sandströms sista tid med sjukdomen? Stunder av smärta, men i botten vilar ändå en trosviss trygghet i något som till slut är det som segrar.

Det är inte ofta jag blir så djupt berörd av ett nytt verk. Måtte detta spelas ofta!

Strauss så ofta spelade tondikt har några takter som är ikoniska, men resten av verket har nog de flesta missat. Det är ett virtuosstycke för orkester där varje musiker måste vara på topp. Ikväll fick vi höra en fullödig tolkning från en totalt briljant orkester - inte en sekunds tvekan på någon enda stol. Exaktheten gav kraft och spänst utan att det behövde bli överdrivet. Musikens alla extrema uttryck fångades på pricken av dirigent och orkester. I de svagare nyanserna var klangen helt enkelt luxuös. 

En kväll som denna är jag glad att Harding och Radiosymfonikerna fortsätter ytterligare år tillsammans.

Utan restriktioner!

Berwaldhallen (Stockholm) 2022-02-09

Sveriges Radios Symfoniorkester
Konsertmästare: Malin Broman
Solist: Jonathan Biss, piano

Mozart: Uvertyr till Figaros bröllop
Shaw: Watermark (pianokonsert)
Beethoven: Pianokonsert nr 3 c-moll


Idag upphävdes restriktionerna som begränsat publikens närvaro i konsertsalar och i liknande sammanhang!  En dag att fira!

För snart två år sedan slog pandemin till och konsertsalarna stängdes för publik. Den 20 mars genomförde Radiosymfonikerna med mycket kort varsel och ändrat program en konsert helt utan publik, men som sändes direkt på Berwaldhallen Play. (Jag skrev om den här: https://pjonsson.blogspot.com/2020/03/kammarmusikalisk-symfonispel.html)

Det är som en tanke att den första konserten efter alla inställda och begränsade konserter också leds av orkesterns superba konsertmästare Malin Broman, och att den innehöll ett verk av Beethoven med siffran 3. (För två år sedan en symfoni, och nu en pianokonsert.)

Och liksom för två år sedan fick vi uppleva en orkester som musicerar tillsammans i ordets djupaste betydelse. Kontakten mellan musikerna var total, och impulserna förmedlades nästan som om musikerna var mentalt sammankopplade.

I uvertyren till Figaros bröllop fick vi massor av kraft och energi. Att verket är smått revolutionärt känns i uvertyren, här är det inget pudrat minsann! Det var precision och samspel. Min enda invändning är att några av träblåsarinsatserna jagades fram för snabbt så att de inte fick den nödvändiga pregnansen.

Shaws pianokonsert är skriven för kvällens solist, och utgår från Beethovens tredje pianokonsert. Den innehåller t o m citat från Beethovens konsert. 

Verket präglades av en tydlighet och en nästan genomskinlig lätthet, delvis kontrasterad med varma klangmattor. Ibland sökte sig orkestern och pianot fram i rörelser och ackord som om den utforskade det som konserten på sitt sätt kommenterar. 

Biss och orkestern gjorde detta till kvällens höjdpunkt genom sitt totala samspel och verkets inneboende kvaliteter.

Den tredje pianokonsert är ett av mina favoritverk av Ludwig. Den är rotad i det som var före, t ex Mozart, men pekar ändå tydligt framåt mot vad han ska göra av formen i de två kommande konserterna för instrumentet. (För att inte tala om sonaterna.)

Samspelet mellan orkester och solist var klockrent, det blev kammarmusikaliskt.

Biss visade redan i första anslaget att han tänkt in hammarklaver eller andra tidigare pianotyper. Anslagen var tydligt separerade, dock utan att han tappade linjen. Det fanns en mjukhet även i starkare nyanser, det blev aldrig hårt eller grovt. Han använde pedalen mycket försiktigt. Musiken löpte fritt och lätt. Drillarna var superbt exakta. Det var alltigenom tekniskt suveränt. Men ändå var det som att det inte blev mer. Det kom inte till den punkt där musiken och musicerandet berörde mig personligen.

Kvällen blev ett fint firande av en tillvaro bortom pandemins restriktioner. Med förhoppning om många fler konserter med fullsatta konserthallar!