fredag, januari 31, 2020

Klang och energi - och ännu mer klang

Berwaldhallen (Stockholm) 2020-01-31

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Klaus Mäkelä
Solist: Pekka Kuusisto, violin

Lopez: Péru Negro
Bjarnason: Violinkonsert
Stravinskij: Petrusjka (version 1947)


Jag insåg att jag två dagar i sträck varit på konserter där inte ett enda verk skrivits före år 1900. Igår var det musik från 1909 och 1967. Idag var det från 2012, 2017 och 1911 (1947).
Inte en enda ton av Mozart, Beethoven, Brahms eller de andra "gamlingarna". 

Berwaldhallen är en konsertsal som skapar en varm och nära känsla. De röda stolarna, det ljusa träverket, närheten till podiet - allt är som gjort för att underlätta musikaliska möten. Och det blev det verkligen ikväll. Tack vare utomordentliga musiker med en tydlig vilja och en smittande glädje.

Det inledande verket av Jimmy Lopez blev för mig en av de där inte helt vanliga upplevelserna av hur musik kan gripa tag och svepa med. Under de 17-18 minuter som stycket varade kastade det mig mellan olika intryck och stämningar. Det var intrikata rytmer, kraftfulla melodier, varma klanger, uppfordrande rytmer som involverade varje instrument och instrumentgrupp i orkestern. (Jag måste nämna orkesterns kontrabasar - sällan har jag upplevt en kontrabasgrupp så totalt samklingande. Och deras energi och inlevelse var smittande!)
Och framför allt - massor av glädje och energi. Det kändes som en begränsning att behöva sitta still - hela min kropp ville upp och röra på sig. 
Detta är en tonsättare som jag kommer att hålla ett öra på i fortsättningen.

Bjarnasons violinkonsert var något helt annat än hans pianokonsert som jag hörde i Berwaldhallen för lite över ett år sedan. Här fanns inte de monumentala avsnitten och den närmast bulldozermässiga kraften. Här var det mer av klanger och utforskande. Pekka Kuusisto var den idealiske solisten. Hans intelligenta spel och förmåga att låta allt låta helt självklart bar i hög grad framförandet. Han var i elden i princip hela tiden, med undantag för en kortare episod där orkestern tog över. Och solostämman balanserade alltid på stupets kant i sin strävan att vidga perspektiven. Hisnande. 
Bjarnason verkar ha funderat mycket över begreppet klang. Han utforskar den knäppta strängens tonlängd. Han låter den knarrande klangen som uppstår när stråken avlägsnar från stallet få ett helt eget värde. Han blandar klanger och låter lyssnaren få tid på sig att lyssna in. Solistens flageoletter blir som en kalibrering av lyssnarens öra. 

Kvällens extranummer tror jag att många av oss som var i salen kommer att bära med oss länge. Kuusisto och orkesterns fantastiska konsertmästare Malin Broman fann varandra i två folkmusikstycken - en svensk bröllopsmarsch och finsk vals. De två musikernas glädje strålade ut i varje ton, i varje rörelse och i varje blick. Det kändes som att få vara med om något mycket privat - och väldigt viktigt.

Stravinskijs Petrusjka är orkesterverket av "balett-tonsättaren" som blev en balett. På sätt och vis är det skönt att det står för sig själv eftersom baletten inte är helt okontroversiell i de teman och karakteriseringar den presenterar.
Mäkelä gav en stark egen tolkning där han valde att avlägsna sig från det balettmässiga för att istället lyfta fram det modernistiska. Orkestern svarade upp med en tät klang även i de starkare avsnitten och precision i det intrikata samspelet. Blåsarna hade ett eldorado som de levererade med personlighet och våghalsighet. Jag vill också lyfta fram andrafiolerna. De får sällan något omnämnande, men orkestern har en otroligt bra andrafiolstämma som vågar ta plats när det krävs. Av och till sköt de klangblixtar upp genom orkesterklangen.

Det har utvecklats en tydlig kontakt mellan Mäkelä och orkestern. Det märks på att han ger orkestern allt större frihet och på att orkesterns medlemmar i allt högre grad söker ögonkontakt med honom. Jag är beredd att påstå att han gör något som många stora och betydligt mer erfarna dirigenter har svårt att få till - han skapar en helt egen klang tillsammans med orkestern. Om jag får önska något så är det att han står mycket högt upp på listan den dagen Harding slutar.





torsdag, januari 30, 2020

Smärta, dramatik och lyrik

Konserthuset (Stockholm) 2020-01-30

Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Alan Gilbert
Solist: Inon Barnatan, piano

Pettersson: Symfoni nr 7
Rachmaninov: Pianokonsert nr 3, d-moll
Rachmaninov: Preludium giss-moll ur 13 preludier för piano op 32 (extranummer)


Ett fullsatt Konserthus fick en kväll med starka känslor – såväl från scenen som från publikplatserna. 
Orkester, solist och dirigent vågade låta musikens uttryck ta plats, och publikens gensvar var minst sagt entusiastiskt.

Allan Petterssons mest spelade och mest populära symfoni är den sjunde. Den har en speciell koppling till Filharmonikerna som tillsammans med Antal Dorati stod för uruppförandet 1968. Redan då blev verket en succé och det har sedan dess förekommit i många olika sammanhang.
Även om Pettersson värjde sig mot försöken att tolka in hans liv i musiken så går det inte att komma ifrån att många av hans verk känns väldigt nära hans livssituation som i hög grad präglades av kamp, smärta och en känsla av utanförskap. Alan Gilbert tog fasta på just den smärtan. De upprepade tonerna och fraserna i såväl blås som det låga stråket fick en ödesmättad rörelse som interfolierades med utbrott av förtvivlad smärta. Många upplever att det finns episoder (främst i det höga stråket) som bjuder på ljusglimtar och tröst, men i den här tolkningen blev de snarast tillfälliga lindringar i smärtans och tidens oundviklighet. Den ständigt närvarande smärtans ilande minnesbilder medan tiden obevekligt tickar vidare. Vetskapen om att smärtan aldrig försvinner förrän den slutliga befrielsen kommer.
Det blev en stark och smärtsam tolkning som kändes i salen efter att den sista tonen dött ut.


Rachmaninovs tredje pianokonsert är känd som extremt svårspelad. Den är inte enbart tekniskt utmanande för pianisten, utan den erbjuder svårhanterliga balansproblem mellan orkester och solist, framför allt i den tredje satsen. 
Dirigent och solist valde en tolkning som spände över ett brett spektrum av uttryck - från solistens känsliga filigransarbete till orkestern explosiva dramatiska attacker. Allt detta förenades av melodier i ständig rörelse och med tydlig "rysk" karaktär. 
Precisionen var total i orkestern. Barnatan gav allt i den extremt svårspelade kadensen, och han kramade varje uns ur den utan att förlora balansen för ett ögonblick. Och i de mer lyriska avsnitten var hans händer fjäderlätta. Det porlade lyckligt om hans spel.

Publiken blev alldeles vild efter slutackordet. Och vi fick ett extranummer där Barnatan gav oss allt av lyrisk uttrycksfullhet och lätthet. Det skimrade om hans spel.



lördag, januari 25, 2020

Bra...hms!

Berwaldhallen (Stockholm) 2020-01-25

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Daniel Harding
Solist: Victoria Eberle, violin

Bach: Sinfonia ur Kantat nr 42
Berg: Violinkonsert ("Till minnet av en ängel")
Brahms: Symfoni nr 3 F-dur

Det går att hitta kopplingar mellan dessa tre totalt olika verk tillkomna under totalt olika förutsättningar av totalt olika personligheter.
För det första så börjar alla efternamnen på B.
För det andra tillhör de alla tre det tyska språkområdet.
För det tredje tillkom alla tre verken på mycket kort tid. (Brahms skrev en hel symfoni på några månader, Berg skrev konserten på några veckor och Bach skrev "på löpande band" för att ha något klart till nästkommande söndag.)





Jag måste erkänna att jag blev överrumplad av orkesterns spel i den underbart vackra Bach-sinfonian. Föga hade jag anat att Harding och Radiosymfonikerna skulle hitta den spänstigheten och gestiken som jag normalt sett förknippar med ensembler specialiserade på barocken. Den reducerade orkestern (4/4/2/2/1+träblås) bjöd på frasering med riktning och en skön svängighet. En extra eloge till den smått solistiska fagotten och de kvicka andrafiolerna. Tempot var helt organiskt utan tillstymmelse till stress. 
En specialiserad barockensemble hade förmodligen gått för ett något snabbare tempo och en smula "råare" klang, men detta var ändå en pärla.

Bergs violinkonsert är en av de där ikoniska konserterna för instrumentet som inte låter som en "vanlig" violinkonsert. (Den delar den platsen med Sibelius konsert.)
Victoria Eberle spelade den inifrån. Här fanns inga överdrifter eller uppvisningar, bara en rak och ärlig tolkning. Och hon gjorde det med en helt slaggfri ton som kan växla mellan andlöshet och total intensitet. 
Precisionen i samspelet med orkestern var total. Varje musiker i orkestern var totalt med i spelet. Ingen halvspelade. Harding frilade varje stämma, här försvann inget in i stämflätningens komplexitet. 
Allt var under total kontroll. Och kanske ligger häri orsaken till att tolkningen inte berör? Det saknades den sårbarhet och den smärta som för musiken till bristningens gräns. Bergs musik behöver det.

Brahms är en kompositör som jag har återupptäckt på sistone. Under många år hade jag lagt honom åt sidan som "ointressant" - han kommer ju inte med något nytt eller unikt. Men tack vare några moderna inspelningar av hans musik som har tagit sig bakom de breda penseldragens täckande förbannelse har jag upptäckt en högst personlig tonsättare som fyller givna former med starkt personligt innehåll. 
Harding och Radiosymfonikerna bjöd på en av de starkaste tolkningar jag hört av tredje symfonin. Ibland talar man om symfonin som en "glad" symfoni, men det jag upplevde var en tolkning som betonade det dramatiska, det oroligt pockande  och det vemodiga. Alla dynamiska intentioner togs tillvara på ett helt organiskt sätt. Klangen var tät och full i varje nyans. Inte ens i de starkaste nyanserna blev klangen forcerad. Jag fick känslan att man kunde ha dragit på lite till - om man hade velat.
Orkestern klingade rikt och fullt med total precision. De reagerade lyhört på Hardings minsta signal. Hardings dirigering har under åren med Radiosymfonikerna utvecklats mot större ekonomi. Det är som ett samförstånd byggt upp mellan orkester och dirigent. Det blev mycket tydligt ikväll.
Mellansatserna spelades med en precision som gjorde dem ovanligt berörande. I den sista satsen låter Brahms sitt "agitato" mötas av en ömsint värme. Det hade Harding och orkestern lyssnat in - det gav en underbar känsla av lycka över att ha varit med om en mycket speciell upplevelse.




fredag, januari 17, 2020

Rätt låt vann

Berwaldhallen (Stockholm) 2020-01-17
Solistpriset 2019

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Tobias Ringborg 
Solister: 
- Pontus Carron (piano)
- Laura Michelin, flöjt
- Kristina Winiarski, cello

Beethoven: Pianokonsert nr 5 Ess-dur
Nielsen: Flöjtkonsert
Dvorak: Cellokonsert h-moll
Berwald: Sinfonie singulière, sats 3 (final)

Hur ofta får man höra tre av sina favoritverk framföras vid en och samma konsert? Det får man inte missa! Det var nog fler än jag som tänkte så eftersom det var en välfylld Berwaldhallen som med entusiasm gav de tre finalisterna i Solistpriset en varm atmosfär.
Ja, så var de bara tre. Från början är det flera hundra som genom Kungliga Musikaliska Akademin olika stipendieansökningar har haft möjlighet att kvalificera sig. Tretton av dem gick vidare till en uttagningsgenomgång, och tre av dem gick till kvällens final. Och som "vanligt" hampade det sig så att det var en pianist, en blåsare och en stråkmusiker som gjorde upp.

Först ut var Pontus Carron i Beethovens sista pianokonsert. Jag har alltid förundrats över att Beethoven inte skrev fler pianokonserter under sina sista 18 år, alltså inte en enda pianokonsert under det som brukar kallas hans "sena" period. Kan det vara så att det var hans hörsel som gjorde att hans misslyckade försök att själv framföra konserten (hans sista offentliga framträdande) som också fick honom att välja bort pianokonserten som form? Svårt att svara på eftersom han skrev så otroligt många stora verk efter 1809 - även pianosonater.
Konserten är typisk för Beethovens mellersta period, den som ofta bjuder på storslagen och monumental (inte sällan heroisk) musik. Här finns uppfordrande melodier och kraftfullt orkesterspel. Men också melodiöst lyriska avsnitt. Kanske ligger häri något av många framföranden av den här konserten - det blir för mycket när det blir mycket. Det kraftfulla överbetonas ofta på bekostnad av linje och flöde.
Tyvärr valde Tobias Ringborg den kraftfullare vägen, medan Pontus Carron lutade sig mer mot en mer transparent och delvis kammarmusikalisk tolkning. Konsekvensen blev att pianot inte fick möjlighet att leda och Carron fick inte sätta sin prägel på verket. Jag hade gärna velat höra honom spela det med en mer lyhörd dirigent. I de lyriska avsnitten skimrade hans toner, och precisionen i drillar och löpningar var utmärkt. I de kraftfullare partierna blev det däremot en smula kantigt, men jag lägger inte det på pianisten. Pontus Carron är en musiker som jag kommer att hålla öronen öppna efter. Jag har en stark känsla av att han är en alldeles glimrande kammarmusiker.

Kvällens första och andra solist har en del kopplingar. Pontus Carron skulle som liten spela flöjt (som sin far Tobias), men så blev det piano istället. Laura Míchelin har studerat flöjtspel för just Tobias Carron. (Dessutom - första gången jag hörde Nielsens flöjtkonsert var det med Tobias Carron som solist - någon gång i mitten av 80-talet.)

Laura Michelin hade gjort det utmärkta valet att spela Nielsens flöjtkonsert - ett av de allra bästa verken för instrumentet. Nielsen ville själv betona instrumentets lyriskt pastorala karaktär, men jag vill nog påstå att verket har mer än det i sig. Och det verkade det som om Laura Michelin också tyckte. Hon kastade sig rakt in i musiken, och redan efter ett par takter insåg jag att jag fick vara med om något alldeles speciellt. Här fanns energin, spelglädjen, fraseringen, klangen, musikaliteten och en klar vilja till en egen tolkning. Detta var allt annat än en teknisk utmärkt uppspelning - det var en mogen tolkning. Hon vågade variera tonen i alla register utifrån en vilja till uttryck. Hon vågade attackera djärvt i vissa fraser, medan hon lät andra fraser sträcka sig som spunnet silver. Konserten ställer höga krav på samspel med orkestern, och det satt som en smäck. Michelin skapade en kammarmusikalisk känsla i samspel med klarinett, fagott och viola. Orkestern kände också att något hända, det var leenden och en energi som strålade ut från dess medlemmar. Inte så konstigt - med en sådan solist kan man inte undgå att dras med.
Jag tror att Laura Michelin är ett av våra nya stora namn i musikvärlden. (Eller som kvällens utmärkte presentatör Erik Blix så fiffigt uttryckte det - mer än en stjärna i Michelin-guiden.)

Efter paus var det så dags för ett verk som har en alldeles speciell betydelse i mitt liv. Den andra skiva som jag någonsin köpte var just en inspelning av Dvoraks cellokonsert - i den legendariska inspelningen med Rostropovitj, Karajan och Berlinfilharmonikerna. Dvorak sägs ha älskat den sångbara i cellon, det kan man förstå eftersom verket är fullt av underbara melodier för inte bara cellon. (Kanske en av de vackraste melodier han någonsin skrivit ligger hos valthornet i den andra satsen.)
Kristina Winiarski tog vara på just det sångbara. Hon lät sitt instrument sjunga i varje läge. Hennes ton var inte den djupt gyllenröda, utan mer den ljust silverskimrande blå, men den bar långt. Inledningsvis gav hon intryck av att vara något spänd - tonen blev något instängd och begränsad. Men efterhand spelade hon in sig i klangen, och i sista satsen bröt ljuset fram på allvar. Det fanns massor av spänst i hennes spel. Den tekniska precisionen var där - jag kunde bara uppfatta en enda snedspelad ton. (NB! Jag satt inte och lyssnade efter felspel.) Det jag saknade i hennes framförande var ett personligt förhållningssätt. Nu blev det ganska mycket "som det står", utan att hon laddade det med egen vilja och känsla. Jag saknade t ex variation i rörligheten i de olika avsnitten i andra satsen. Det är just en av utmaningarna med det här verket - det behöver massor av personlighet. Jag tror att Winiarski har det - det kommer hon att visa med tiden.

Så var det dags för juryn att sammanträda - ett "paradisiskt juryhelvete" som Erik Blix uttryckte det.
Under tiden fick vi den tredje satsen (finalen) ur Berwalds sällan spelade Sinfonie singulière. I mina öron kanske inte ett av musikhistoriens största verk, men när det spelas som här har det definitivt en plats på menyn. Tobias Ringborg fick det att spraka om orkestern. Här togs dramatik och accenter till vara. Det glödde om orkestern.

Juryns besked: Laura Michelin är vinnare av Solistpriset 2019!
Och jag har lätt att instämma med juryns motivering:
"Laura Michelin har en alldeles sällsynt förmåga att fånga publiken med sitt utsökta artisteri. Med en djupt rotad musikalitet och ett utomordentligt hantverk lyfter hon musiken till högsta internationella nivå. Vi har fått uppleva en makalös kombination av briljant teknik, stor utstrålning och smittande spelglädje. Vi ser fram emot att följa vår vinnare under en lång och lysande karriär."
Smittande spelglädje var ordet.
Och så vill jag citera en dam på samma bänkrad: "Hennes toner kom som pärlor ur hennes mun."




lördag, januari 11, 2020

Met i Vallentuna

Metropolitan (New York) 2020-01-11
and Vallentuna Theater

Berg: Wozzeck

Orchestra and Chorus of the Metropolitan Opera
Conductor: Yannick Nézet-Séguin 
Soloists: 
- Elza van den Heever (Marie)
- Tamara Mumford (Margret)
- Christopher Ventris (The Drum Major)
- Gerhard Siegel (The Captain)
- Andrew Staples (Andres)
- Peter Mattei (Wozzeck)
- Christian Van Horn (The Doctor)


I think that this is one of the most difficult operas to stage. First of all Büchner's story was never completed, it's just a number of sketches. It's strange mix of dream/realism, symbolism, decay and anxiety. Berg was attracted to that mix, especielly in the light of the first world war. And his musical style suited the material more than well. He could use all the elements in the text to stretch all his musical ambitions.

This opera also needs a clear focus on the drama. So much is happening in the music and in the text that everything else risks to draw attention from the core of the drama. That is the problem with this production. The ideas of the director tend to get more attention than the drama itself. The stage solution is working, but the dominant and changing projections are diminishing the drama.

Another problem in this production is that some characters are not dangerously sharp enough. That is most obvious with The Captain that is more of a "funny character".
The singing is overall top level. And that says a lot because this opera is really tricky for every singer. Either it's really high or really low. Or it's loaded with emotions requiring the singer to sound "ugly". Or the singing has to be very soft and tender.
Elza van den Heever has a marvelloys voice, capable of doing anything. Unfortunately she is slightly awkward in her acting, causing it hard to believe that she can be that pivotal in the events that lead up to death.
Peter Mattei is the ideal Wozzeck. I have been rather critical of his singing based on that he always sounds the same - a rich sounding voice placed very high in the body. But here he dares to let the drama and the need for expression design his voice. And he creates magic when doing that due to his superb control of his vocal means. He is also fully credible on stage - his movements and tics are totally in character.
Let me also mention Christian Van Horn as the Doctor. In the scene with Wozzeck in the first act he is plain scary!

My biggest take-away from this night is the superb orchestra playing under Yannick Nézet-Séguin. Together they create a dramatic feeling that is carrying the whole opera. They comment, they chase, they despair, they cry, they scream, they mock. I can honestly say that I have never heard this score played more true than this.

I saw this at the Vallentuna Theatre, a small theatre hall in my small home town. The whole idea with broadcasting opera performances live is great. But never again I will see it from here. The sound system was absolutely awful. The sound came out flat and at a very low volume.