Kyla

I morse så kände jag kylan när jag skulle gå upp och hämta morgontidningen. Det är första gången i år jag verkligen känner hur kylan biter. Alltså inte bara hur det är kallt, utan hur kylan griper tag om hela kroppen. Och det var bara ca 12 minusgrader.

Och inte var det någon morgontidning där. Har slutat förvänta mig en tidning. 2-3 gånger i veckan så kommer tidningen först senare på förmiddagen. Jag har skrivit till deras kundservice, och de meddelar att antingen så är budet sjukt eller så har ett annat bud blivit sjukt så att det budet som kör ut min tidning måste ta ett annat område innan. Eller så är det förseningar hos tryckeriet.
Det här började för några månader sedan. Innan dess fungerade det perfekt. Som mest var det någon enstaka försening i månaden. Lite störande när man vill kunna gå igonom nyheterna till morgonkaffet.
De kan göra hur många tidningar som helst och prata om värdet av det tryckta ordet, men om det inte når mottagaren så är det värdelöst. Och kanske det är så att vi som inte bor i en stor stad, vi räknas inte som viktiga för tidningen? Det är en känsla man får när man ser vilket nyhets- och artikelmaterial de väljer att ha med. Ungt, trendy och urbant.

Blue and white

This is a really blue and white day.
Sun is shining from a bright blue winter sky. It's a blue transparent colour that only can be seen in winter. A colour that is somwhat lacking some colour, but has its own fullness.
The white is coming from the snow. Last week we got at least 5-10 cm, and yesterday we got almost as much. The temperature has been below zero all the time so the snow hasn't lost its light and soft look.
Quite beautiful I must say. If it weren't for all the clothes that is needed and the problems in the traffic this would be fantastic!

Ofrivillig vilodag

Jaha, det här blev en dag hemma i soffan. Så var det inte tänkt, men omständigheterna ville något annat.
Var ovanligt sliten när jag kom hem från Hamburg igår. Vaknade i morse och kände mig helt slut. Gick ut i badrummet. Ja, och så minns jag inte mycket mer förrän jag vaknade till på golvet mellan tvättmaskinen och elementet. Svimmade, helt enkelt. Hade tur och slog mig inte så illa. Blev bara några skråmor i pannan och ett brännsår (från elementet) på ena axeln. Men jag var helt borta. Tog mig ut till soffan medan Jonas röjde upp på badrummet. Svetten rann i strömmar och världen snurrade i ett obehagligt töcken. Det tog nästan 30 minuter innan jag hade hittat tillbaka till verkligheten igen.

Har alltså legat hemma idag. Växlat mellan halvvaken och sömn.
Troligen var det hela en kombination av utsliten, trött och något jag ätit.

En grå dag i Hamburg

Tidigt morgonflyg – 06:20. Taxi beställd till 05:15. Väckning - 04:00. Huvva….
Men inte sjutton vaknade jag, eller så vaknade jag och stängde av klockan. Troligen det senare faktiskt. Men jag vaknade garanterat när taxichauffören ringde lite efter 05:15 för att kolla om jag var på gång. Det blev en mycket snabbtur inom duschen innan jag hoppade i kläderna. Otroligt nog var jag på flygplatsen 05:55. Fast utan frukost i magen.

Landade i Hamburg 09:30 efter att ha bytt plan i Köpenhamn. Möttes av ett grått, avlövat och regnigt nordtyskt ”landskap”.
Knallade ut för att ställa mig och vänta på shuttle-bussen till hotellet. Väntade. Och väntade. Ingen buss. Bara småkall vind och regn snett in från sidan. Lyckades nästan bli irriterad innan jag styrde undan den känslan.

Tidig lunch och sedan igång med mötet.

Hur hanterar man motgångar?

En del människor tar varje motgång som en personlig förolämpning. De rustar sig till strid för att kämpa mot den oförrätt de anser sig utsatta för. Och detta gör de oavsett om det är en försenad buss eller att de inte blivit valda till kommunfullmäktige.

Och så finns det de som bara ger upp och blir antingen förtvivlade eller apatiska. De tycker att allt är omöjligt eftersom de ändå aldrig lyckas med något. Ibland får jag en känsla av att de söker bekräftelse på att de är misslyckade som människor? De klamrar sig fast vid motgångar, men klarar/vill inte se det som är bra.

Andra tar situationen som den är och försöker finna en lösning eller en annan väg. Det är väldigt ambitiöst och det är nog så vi alla vill vara.
Men ibland så måste man kombinera lite av varje. Vissa motgångar får man bara acceptera och helt enkelt lägga bakom sig. Man kan inte ha energi att göra något ut av varje sak som går emot. Istället får man fokusera på det som verkligen är viktigt.
För, som min mor brukade säga, vad gör det om hundra år?