Solvärmen dallrar inte kring holmar och skär precis

Termometern säger att det är nästan 19 grader. Solen skiner från en klarblå himmel.
Men är det varmt? Nope....

Jag satte mig ute på terrassen, med hundarna ute i gräset i trädgården, på eftermiddagen. Det var helt OK i solen. Riktigt skönt faktiskt.
Men när solen försvann bakom taket så blev det helt plötsligt KALLT. Fötterna övergick snabbt till att kännas som isklumpar.
Hundarna visade tydligt vad de tyckte om en husse som "tvingade" dem att vara ute under arktiska förhållanden. (Jag räddade mitt liv genom att släppa in dem.)

Men själv tänker jag inte ge upp. Jag SKA sitta ute! Har till och med hämtat ett glas vin för att verkligen visa vad jag tycker och tänker.
(Alltså, förra året satt vi ute och åt middag på verandan redan 5 maj!)

Istället för elektronisk fotboja

Jag måste ha begått någon allvarlig synd eller ett grovt brott. Som straff har min rörelsefrihet blivit kraftigt begränsad. Min mage har nämligen försett mig med en "elektronisk fotboja". Ja, så himla elektronisk är den väl inte, den är mer "biologisk". På ett sjukt sätt.
Jag är MAGSJUK.
Jupps, jag var svintrött i söndags kväll. Då trodde jag att det berodde på något för lite sömn mellan lördag och söndag, inget värre än att en god natts sömn skulle reparera det. I måndags var jag definitivt seg, men åkte naturligtvis till jobbet. På kvällen bröt det ut. Sedan dess vågar jag inte avlägsna mig mer än 15 meter från toaletten.
Igår sov jag i omgångar, men hade sjutton så ont.
Håller mig hemma även idag, för jag misstänker att morgonens energi kommer att ta slut fortare än kvickt....

Över halva Europa - meningslöst

Igår (Valborgsmässoafton) hade jag planerat att vara ledig. Men så dök det upp en sak på jobbet som var VIKTIG. Jag behövde vara med på ett möte - i Zürich.
Tack och lov fanns det flyg så att jag kunde resa ner över dagen, även om det innebar att jag var tvungen att gå upp klockan fyra för att hinna med planet 6:40.

Mötet handlade om omfattande förändringar inom företaget. Det kommer att prägla vår vardag under det närmaste året.
Vi har inne ett konsultföretag som ska hjälpa oss driva processen. De har redan varit ute en första sväng och samlat in information.
Men när mötet startade så visade det sig att de inte sammanställt den information de redan har fått så det var som att börja om från början.
De hade heller inte skissat upp någon plan för hur vi konkret ska nå fram till ett förslag på organisation och processer. De hade inga "verktyg" för hur vi skulle analysera information och generera ett förslag. De hade inte skissat på några möjliga scenarion.
Och vi betalar en massa pengar till dem för att de ska göra just det!!!???
Så vi fick själva göra en snabb uppsummering av situationen, fixa till några enkla analyshjälpmedel och generera olika scenarion. Det vill säga att vi egentligen inte kom någonstans. (Om två veckor ska vi ha ett förslag klart.....)

Jag fick uppbåda alla mina krafter för att inte bara resa mig och gå därifrån. Det var inte helt lätt att paketera ihop frustrationen och de negativa tankarna så att jag kunde lägga dem åt sidan, men man får inte låta sig dras in i en negativ tankespiral.

När mötet var klart vid sex-tiden var det bara att åka ut till flygplatsen igen. Och 19:35 gick planet hemåt. Vid halv elva gick jag över tröskeln hemma.

30 april 2007 - dagen som inte var.

Återfunnen

Vi har nu varit tillbaka i Sverige i ca 10 månader.
En av de mest fascinerande sakerna har varit återknytandet av gamla bekantskaper, och en del nya bekantskaper med koppling till det förflutna.

För några månader sedan trillade det in ett mail från en kompis som jag inte har haft kontakt med sedan mitten av 80-talet. Vi musicerade och festade en hel del ihop på den tiden. han hörde av sig bl a för att lämna tillbaka några noter som han hade lånat.
För ett par dagar sedan kom det ett SMS från en lumparpolare som jag heller inte haft kontakt med sedan mitten av 80-talet.
Jag har också fått kontakt med den tjejen i vars kök vår Lisa föddes för snart 11 år sedan, och jag har fått kontakt med den tjejen som hade Lisas mamma på hennes ålders höst.
Och i höstas så snubblade jag på tåget över den tjejen som äger Iors farfars kullsyster.

Visst är sådant häftigt? Och i alla fallen (utom i ett) har kontakten möjliggjorts av nätet. Sökmotorer, telefonkataloger mm.

Hela vägen hit

Jag har nu med största sannolikhet levt mer än halva mitt liv.
Många saker har hänt på vägen - bra och dåliga. Allt det har jag med mig i min ryggsäck. Det händer väl någon gång att ryggsäcken känns tung, men för det mesta ger ryggsäckens tyngd mig en stabilitet och ett stöd. Och det finns ofta erfarenheter som jag kna plocka fram ur säcken och använda i olika situationer.
Visst finns det saker som jag helst inte skulle ha velat ha i ryggsäcken, men de är där och jag kan inget göra åt det. Så då får jag lära mig att leva med det. Kanske gör det mig till en klokare och bättre människa?

Men det finns något som gör att jag acceptera allt som skett. Det är att allt som hänt på något sätt har fört mig till det största i mitt liv - kärleken. Och jag skulle inte vilja vara utan något av det mindre bra som har hänt mig om det hade inneburit att jag inte mött Jonas.
Han har gett allt en mening.