En spretig Falstaff – från toppklass till skolteater

I lördags (22 maj) såg jag Verdis Falstaff på Kungliga Operan i Stockholm. En underbar försommardag, innan föreställningen hade vi strosat runt i centrum och ätit glass. Förutsättningarna var alltså de bästa för kvällen. Dessutom hade vi riktigt bra platser längst bak på parkett.

Falstaff är Verdis sista opera och ett genuint mästerverk. Det finns ett sprudlande flöde av musik som är fullt av karakterisering och karaktär. En del invänder att Verdi i Falstaff aldrig fullt ut landar i en melodi, men det är lite av verkets natur. Istället för att stycka upp flödet i avgränsade nummer så flyter större delen av operan fram som livet självt. (Egentligen är det bara 3-4 avsnitt som kan sägas vara avgränsade arior.)
I Falstaff visar Verdi sitt mästerskap i hanteringen av orkestern. I de flesta av hans operor har orkestern en ackompanjerande funktion, men i några av hans senare verk har orkestern en helt egen roll – den kanske förnämsta i just Falstaff.

Hur hanterade då Stockholmsoperan denna utmaning. Mitt svar är: ömsom vin, ömsom vatten.

Vatten:

• En scenografi som inte tillförde verket någon väsentlig dimension, utan snarare fungerade enbart som utfyllning.
• Sista aktens upptåg i parken känns regimässigt urvattnade och oinspirerade.
• Jesper Taube som är en lysande sångare i t ex Rossini-roller saknade den vokala bärighet som krävs för Ford.

Vin:

• Hovkapellet, under ledning av Pier Giorgio Morandi, spelade med nerv och stuns. Morandi är verkligen en tillgång för Operan.
• Susann Végh bjöd på en underbar stämma som Meg Page, tyvärr lite undanskymd i den här uppsättningen.
• Jonas Degerfeldt imponerade som Fenton med en underbar klang och bärighet. Han bar igenom även i de större ensemblescenerna.
• Carl Johan Falkman ägde scenen som Falstaff. Han har en enastående röst med klang på djupet och naturlig bärighet i höjden. Han gestaltar med sin röst. Han är även en förstklassig skådespelare på scenen, Han rör sig med en naturlighet och spelar med naturliga reaktioner som skapar en stark närvaro. (Men tyvärr räckte inte ens hans förmåga till att rädda den sista aktens parkscen.)
  

Totalintryck:
En kväll då jag drogs in i pjäsen och till och med ”glömde” musiken ibland. Och så är det när det fungerar i en bra opera – då är musiken en integrerad del av helheten.
Och den mycket mänskliga rolltolkningen av Sir John Falstaff som Loa Falkman bjöd på kommer att stanna kvar i mitt minne. Det var stor gestaltningskonst som gick bortom vokalt välljud.

Extremt väder eller?

I media möts vi dagligen av ord som "trafikkaos" och "extremvinter". Människor, myndigheter och företag står handfallna och kan inte fatta varför inget fungerar.

Låt mig göra några små reflektioner....

A. Ja, det är en vinter med mycket snö som legat ovanligt länge pga obrutna perioder med minusgrader. Men är det extremt? Knappast.

B. Människor (dock inte alla) verkar en smula bortskämda. Allt ska fungera som en ljum sommardag med lätta vindar annars är det "skandal".

C. Företag och myndigheter har kraftigt underdimensionerat sig till och med för en vanlig svensk vinter. Byggnader byggs inte för att tåla ett snötäcke, skottning utförs inte, spårväxlar är inte anpassade för normal vinter etc. Orsakerna är främst två som jag ser det:
1. Strävan efter kostnadsbesparingar har gjort att man inte ansett sig ha råd att vara förberedd på vinter, utan man hoppas på "det bästa".
2. Urvattningen av kunskap i samband med planering och upphandling gör att man inte ställt rätt krav och alltså fått något som inte kommer att fungera.

D. Och på toppen av detta har vi media som älskar att frossa och dra på med krigsrubriker.


Alltså, lite mer distans, lite mer planering, lite mer tanke - då blir den här vinterna makalöst vacker.

Människor i en bild

Idag har snön yrt ner och vinden har blåst kall och hård. Som gjort för att sitta inne med en bra bok.
Jag har suttit en stund med "Sthlms liv" av Jeppe Wikström och Nisse Larsson. I boken har de samlat bilder från Stockholm under huvudsakligen 40-talet fram till 60-talet. Det visar en stad som inte längre finns. Det är idyller och en enkelhet som idag är svår att finna. Barn som leker i en plaskdamm på Karlaplan, en hantverkare som äter matsäck vid en vackert stensatt kajkant, barn som åker kälke i Gamla stan, publik i alla åldrar på en friluftsteater.
Det är ögonblicksbilder av en tillvaro som innebar nya möjligheter med bättre bostäder, mer fritid, impulser utifrån etc. Självklart fanns det problem och misär, menhoppet om morgondagen fanns där.

Men det är inte det som slår mig mest med bilderna. Det som tar tag i mig är människorna, speciellt i de bilder där de inte är medvetna om att de är med på bild. Jag får en förnimmelse av deras liv genom ett fruset ögonblick. Det är som om deras tankar kan nå mig genom alla år sedan bilderna togs. De tänker i stort sett samma grundläggande tankar som jag. De kunde ha varit jag. Vi är alla delaktiga i samma flöde av tid.

En del av världen

I förra veckan dödades två svenska soldater i Afghanistan.
Mina reflektioner handlar om reaktionerna i Sverige efteråt. Det har rests krav på att Sverige ska ta hem sina fredsbevarande styrkor i Afghanistan. För mig är skälen till det högst tveksamma.

Sverige kan inte isolera sig och säga att var och en får sköta sig själv. Vi har ett ansvar att bidra till fred och stabilitet i världen på de sätt vi kan. Faktum är att de svenska styrkorna ökar säkerheten i området och att deras närvaro bidragit till att något som i alla fall liknar demokratiska val har kunnat genomföras.
Det handlar om en praktisk form av internationell solidaritet.

Det är också viktigt att lyfta fram att de svenska soldater som åker till Afghanistan gör det helt frivilligt. De väljer att göra en uppoffring och ta risker för något som de tror på. Det gör dem till hjältar. De som sitter i Sverige och kastar skit utan att själva offra det minsta borde skämmas.


Det är tragiskt att människor dödas - oavsett anledning och sammanhang...

Ett 2010 av hopp - tack!

Så här några dagar in i det nya året konstaterar jag att jag ser fram emot 2010 med spänning och nyfikenhet.
Mitt i alla förändringar som är på gång så är jag positiv och hoppfull.

Jag känner mig starkare än någonsin. En stor del av den styrkan består i paradoxen att jag vet att jag inte behöver vara stark, det finns människor runt omkring mig när jag behöver det.
Det finns så många jag har att tacka. Ni vet vilka ni är. Tack!