Att vara politiskt korrekt har skiftat betydelse

Lars Berge skriver en mycket träffsäker kolumn i SvD 2010-11-30 - http://www.svd.se/opinion/kolumnister/larsberge/varlden-ar-full-av-arga-vita-man_5753053.svd.
Temat är arga vita män, politiskt korrekthet och vad som kommer sedan.

Jag har inte så mycket att tillägga egentligen, hans slutsatser är i hög grad mina egna.

Ett avsnitt ur kolumnen:
"Världen är full av arga vita män. De flockas i kommentarsfälten på internet, ursinniga för att det är så lågt i tak och att ingen törs säga sanningen. Är det något som får dem att brusa upp ordentligt så är det politisk korrekthet."

Politisk korrekhet? Idag håller det på att bli politiskt INkorrekt att stå upp för människors lika värde, rättvisa, medmänsklighet och solidaritet.
Jag har för avsikt att fortsätta med den inkorrektheten...

Aftonbladet och Expressen - tidningar utan etisk kompass

Jag noterar att både Expressen och Aftonbladet har valt att publicera namn och bild på en man som är häktad på sannolika skäl, misstänkt för mord och mordförsök. Det gäller alltså den s.k. Malmöskytten.
Inte nog med att man publicerar namn och bild, man skriver också i linje med att han är skyldig.

Detta är fullständigt totalt hårresande oacceptabelt! I ett rättssamhälle är man oskyldig till att motsatsen är bevisad. Och detta är ett fall där förundersökningen inte är slutförd och rättegång inte inletts.
Jag förväntar mig att både Expressen och Aftonbladet får någon form av mycket kännbar reaktion från rättssystemet. Allt annat skulle vara ytterst anmärkningsvärt.

Inte nog med att de här blaskorna har trampat över när det gäller reglerna för ett rättssamhälle, de har också försvårat polisens och domstolens arbete. Vittnesutsagor får ett mindre värde efter att bilden publicerats.

Tidningarnas försvar i sti med att det skulle vara "i allmänhetens intresse" är urusla. De enda intressen de tillfredsställer är hyenornas och de egna aktieägarnas. Alla andra ursäkter är och förblir patetiska.

Orsak och verkan - att hitta syndabockar

I en debattartikel i SvD (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/extremism-behover-bekampas-lokalt_5639921.svd) skriver Anders Knape och Birgitta Ohlsson om ungdomars attityder och ytterlighetsrörelser.

Ett avsnitt som skrämmer mig lite extra är:
"Det är med viss oro vi har tagit del av den färska studie av svenska gymnasieungdomars tolerans som Forum för levande historia presenterade den första november. Studien är utförd på 154 skolor och synliggör attityder mot judar, romer, muslimer, homosexuella och invandrare generellt. Det finns en kärna av omkring 20 procent av de unga som uttrycker tydligt intoleranta attityder, det handlar framför allt om pojkar från socioekonomiskt marginaliserade hem. När det gäller judar, romer och muslimer är hälften av ungdomarna osäkra på sina åsikter. Gruppen som har ambivalenta attityder är mycket stor vilket kan komma att bli problematiskt. Det är tydligt att behovet av att arbetet med grundläggande värderingar i skolan inte får underskattas."


Det som jag upplever som en nyckelmening är att de som framför allt uttrycker de tydligt intoleranta attityderna är pojkar från socioekonomiskt marginaliserade hem.
Detta ger mig en otäck känsla av en liknande situation för ca 80 år sedan. I ett Tyskland hårt drabbat av arbetslöshet och en känsla av utanförskap hos växande delar av befolkningen växte det fram en alltmer högljudd rörelse där man sökte förklaringar till sin till synes hopplösa situation. Förklaringen fann man i argumentation som fördes fram av vissa mer gynnade grupper som gav judarna skulden. Dessa grupper hade inte fått någon betydelse om inte klangbotten hade funnits i de "socioekonomiskt marginaliserade" grupperna.

Nu är vi i en liknande situation - även i Sverige. Vi ser hur ensträngade instrument helt plötsligt hörs väldigt tydligt. Det är tidigare ytterlighetsgrupper som kammat sig (dålig liknelse) och fått på sig en kostym som nu får gensvar för sina halvsanningar, fördomar och verklighetsförvridningar hos grupper som känner sig utanför.
Detta sker både till höger och till vänster, även om det just nu är högersidan som lyckats bäst.

Varför kan vi inte lära oss av historiens misstag?

Vi behöver den utlandsfödda arbetskraften - något SD inte har fattat

Dagens artikel i SvD (http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/hur-utlandsfodda-ska-fa-anstallning-vet-ingen_5619987.svd) visar med demografiska fakta att Sverige kommer att ha ett stort och akut behov av arbetskrafttillskott framöver. Om vi inte löser det så kommer Sverige inte att klara av åtaganden inom vård, skola, äldreomsorg mm. Sverige kommer heller inte att kunna hålla exportindustrin i en konkurrenskraftig position vilket leder till utarmning och fattigdom. Vi kommer att bli en fattigstuga som "tronar på minnen av fornstora dar". Men som inte har någon framtid.
Vi har helt enkelt inte den befolkningsstruktur som behövs för Sveriges framtid om vi enbart tittar på den Sverigefödda befolkningen. Detta är fakta - inget subjektivt tyckande.

Vi måste alltså, som artikeln har som huvudpunkt, se till att den utlandsfödda delen av Sveriges befolkning kommer i arbete. DET är utmaningen som vi inte har lyckats med i den utsträckning som är nödvändig. Att det är möjligt visar skillnaderna mellan olika kommuner. Och det är DÄR fokus bör ligga.

I det här sammanhanget säger SD att invandringen måste minska. SD vill inte ens underlätta för invandrare att få arbete, utan de vill vidta åtgärder mot motsatt effekt. Det är en fullständigt livsfarlig  väg att gå om vi vill värna om Sveriges framtid.

Kränktheten

Jag förundras över människors förmåga att känna sig kränkta/mobbade, det är som om det blivit den nya folksjukdomen.
Det är begrepp som tas till när folk inte får som de vill eller när någon stoppas från att mobba/kränka andra.
(Jag talar inte om den verkliga mobbing/kränkthet som förekommer, där offren för det mesta lider i tysthet.)

Jag har nyligen noterat förekomsten när SD:s partiledare är "mobbad" eftersom han inte är välkommen på Nobelfesten. Samma sak från samma håll när Stockholms biskop Eva Brunne i en predikan tagit avstånd från främlingsfientlighet med utgångspunkt i Bibeln. Då är SD mobbade/kränkta. (Att sedan SD med förkärlek ägnar sig åt att sparka på andra - såväl invandrare som meningsmotståndare - är en sak som de gärna glömmer bort i sammanhanget.)

Jag har sett samma typ av resonemang från en grupp människor vars verksamhet lades ner av huvudmannen, främst av ekonomiska skäl. Då skrek de i media att de var "kränkta" på ett personligt plan av beslutsfattarna. De framställde de som fattat beslutet som alltigenom onda och endast ute efter att manifestera sin makt.
Men det som saken handlade om var ett (svårt) beslut att lägga ner en verksamhet som man inte längre hade pengar att driva.

Ett annat exempel är de inom vården som vägrar medverka i aborter eftersom det skulle "kränka" deras personliga övertygelse.


I allt detta ser jag en gemensam nämnare - de som känner sig kränkta är de som uppfattar att andra är till för dem, inte att de är till för andra. De utgår från sitt eget perspektiv och klarar inte av att se saker i ett större sammanhang.
Mest tydligt är det i fallet med de inom vården som vägrar delta i aborter. Är vården till för att de ska förverkliga sig själva, eller är vården (och de själva i sin yrkesroll) till för patienterna?
Det är en egocentrerad världsbild som får allt mer genomslag.

Vi måste tillbaka till JFK:s klassiska fråga: "...ask not what your country can do for you; ask what you can do for your country."

Och vi måste inse att genom att använda begreppet mobbing/kränkthet i fel situationer så gör vi de verkligt mobbade och kränkta ännu mer osynliga.