Och jag som trodde att jag inte gillade modern balett...

Så har jag varit på Kungliga Operan i Stockholm igen för att se balett - modern balett till och med.
Det var faktiskt mitt förra operabesök då jag såg baletten Messias som gav mersmak. (Läs min recension här på bloggen.) Jag har ju alltid trott att jag inte tycker om modern balett, men så upptäckte jag att jag faktiskt gillar det!

Den här gången såg jag två baletter - Altro Canto och SYNC.

Altro Canto är skapad av Jean-Christophe Maillot till 1600-talsmusik av Monteverdi, Barini och Kapsberger.
Det är en abstrakt balett som har både en sakral känsla och en lekfullhet i rörelserna. Musiken avspeglas i dansarnas rörelser med vad som ibland känns som om det lekts fram men sedan förts in i en fast struktur. Det är gripande vackert på ett sätt som inte behöver förstås, utan bara upplevas. Dansarna har en enorm närvaro i varje sekund.

SYNC är skapad av Nils Christe till modern musik av Ludovico Einaudi. Här är det kraftfullt, utagerande, kontrastrikt och nästan lite poserande av och till. Men det är hela tiden medryckande och "breathtaking".
Utan att kunna baletteknik så fick jag en stark känsla av total teknisk behärskning av varje dansare.
Den invändning jag har mot baletten är att den ibland blir lite för poserande, koreografen har förälskat sig i en viss rörelse eller pose utan att kritiskt granska dess reslation till helheten. Och delar av baletten fungerar som en "nummerrevy" där sammanhanget går förlorat.

Men låt mig säga så här - när de här baletterna kommer tillbaka på Operan så tänker jag se dem igen. Så bra var de!
Den föreställning jag såg (25/3) var den sista i den här omgången, men man har beslutat att ta upp den igen pga publiktrycket.

Ett litet smakprov: Altro Canto och SYNC

Att känna en katastrof

Jag läser och hör i princip varje dag om olika katastrofer och tragedier i världen. Oftast tänker jag "Så hemskt!" och går vidare. Ibland får jag en starkare känsla och jag tar till mig mer, kanske söker mer information. Och några gånger träffar det rakt in i hjärtat.

Jag har funderat över vad som gör att rapporteringar gör olika intryck och når olika djupt i mig. På ett intellektuellt plan kan jag förstå "80 000 döda", "explosion i kärnkraftverk" etc. Men det är inte det som får det att hugga till i hjärtat. Det sker istället de gånger då katastroferna får ett vardagsperspektiv, då det stiger fram människor eller situationer som jag på något sätt kan relatera till.

Igår morse (lördag 12 mars) satte jag mig med SvD vid köksbordet. På förstasidan hade de en stor bild av hur tsunamin är på väg in över Natori i Japan. I bilden kan man se en inhägnad plan med en A-formad konstruktion i gult och blått, en gul tunnelanordning och några låga "höjdhoppshinder". Det är en agilityplan. Agility är en sport där hundar tar sig fram på tid på en bana med olika hinder. Det är en kul och fartfylld sport som bygger på kontakt, följsamhet och framför allt glädje.
Jag kan ana hur människor i närheten kommit till den här planen med sina hundar och tränat, umgåtts och skrattat tillsammans. Hur man tillsammans byggt och skött den. Hur mycket glädje och hopp som funnits där.
Inom loppet av några sekunder så kommer den planen att vara bortsköljd av vågen.

Den bilden träffade mig rakt i hjärtat och plötsligt blev den ofattbara katastrofen i Japan verklig för mig. Hur glädje vänds i förtvivlan. Hur människors liv inom loppet av några sekunder för alltid förändras. Hur hopp och liv sköljs bort.

Messias - som en dans

Jag har genom åren spelat Händels Messias 7 gånger och sjungit den 2 gånger. Jag har studerat partituret i olika omgångar. I tillägg till det har jag hört verket ett otal antal gånger i olika versioner. Men efter idag kommer jag inte att kunna höra den igen utan att minnesbilderna från dagens balettföreställning på Kungliga Operan spelas upp för mitt inre.

Jag var inte riktigt säker på vad jag hade att vänta mig inför föreställningen. För det första är jag ingen balettkännare. För det andra kunde jag inte fatta hur man skulle berätta en historia baserat på Händels musik.
Men ett par sekunder efter att ridån gått upp hade jag glömt alla sådana tankar. Jag drogs rakt in i upplevelsen. Och när ridån gick ner efter 1 timme och 20 minuter kändes det bara som ett andetag senare.

Koreografin av Mauricio Wainrot var magisk. Han utnyttjade formationer med de 22 dansarna utan att det blev stelt eller förutsägbart. I en formation kunde plötsligt en dansare bryta mönstret och något nytt uppstod. En rörelse kunde röra sig mellan dansarna, utvecklas och bli till något helt nytt. Det var som om alla dansare var förenade av osynliga kommunikationslänkar.
Ofta uppstod rent geometriska figurer av enskilda kroppar eller grupper av kroppar. Kropparna fungerade ibland till och med som rekvisita.
Rörelserna bröts ibland ner i sina beståndsdelar i ett långsamt tempo som lät varje detalj komma till sin fulla rätt.

I några avsnitt blev uttrycket smärtsamt vackert som t ex i "But who may abide" eller i "For behold darkness shall cover the earth". I den sistnämnda interagerade tre manliga dansare med en intensiv och gripande känsla. I "Thy rebuke" fick jag en vision av hur Kristus tas ner från korset. (Men det var också den enda gången som jag upplevde koreografin som konkret.) I körsatsen "He trusted in God" var det som om dansarna illustrerade själva partituret och stämmornas rörelser.
Men ofta var dansens rörelser som egna stämmor som inte speglade musiken utan istället samspelade med den som helt nya stämmor. Och den klang som uppstod var himmelsk!
I den avslutande Halleluja-kören fick jag en känsla som jag tror är mitt svar på vad den här baletten vill uttrycka - en trotsig kraft som hämtas ur gemenskapen.

Varenda dansare glänste i samspel, rörelsekontroll och uttryck.
Sångsolisterna var genomgående mycket bra, med ett stort extra plus för alten Susanna Sundberg.
Hovkapellet spelade polerat och med en vacker klang speciellt i de svaga nyanserna.
Dirigenten Rossen Milanov valde en tämligen traditionell tolkning av musiken. Han hade inte hämtat mycket från moderna "tidstrogna" läsarter. Tempi var överlag tämligen långsamma, men det gav å andra sidan koreografin fantastiska möjligheter.

Detta är en föreställning som jag verkligen rekommenderar alla att se. Man behöver inte kunna något om vare sig musik eller dans, man kan bara låta intrycken ta över.


Läs mer om föreställningen: Messias på Operans hemsida
Se en film från föreställningen: Messias på Youtube

SD ljuger och förfalskar

SD anklagar andra för att inte våga säga sanningen och att ducka för verkligheten. Samtidigt som man själva gör allt man kan för att sanningen om sig själva.
Inte ens när de ställs inför rena fakta klarar de av att säga som det är. Hur ska ett sådant parti kunna kräva respekt och hur ska man kunna ta deras argumentation på allvar?

Till alla som stöder eller försvarar SD - öppna ögonen!

Läs mer: SD ljuger om sin historia

Andrea Chenier - en ny bekantskap

Jag var på Stockholmoperan igår och stiftade en helt ny bekantskap - operan Andrea Chenier av Giordano. Jag har faktiskt aldrig vare sig hört eller sett den här operan förut.

Efter att ha sett den förstår jag varför den inte spelas så ofta. Även om historien bjuder på en del intressanta scener så är dramatiken övervägande platt och musiken känns mest som yta.

Dirigenten Pier Giorgio Morandi visade sig återigen vara en superb uttolkare av italiensk musik. Han laddade musiken med allt som kunde önskas av kraft, känsla och precision. Inte alls hans eller Hovkapellets fel att  musiken inte höll.

Lars Cleveman sjöng titelrollen. Han är tyvärr den ende tenoren på Stockholmsoperan som kan tilldelas verismoroller. Ändå saknar han alldeles för mycket. Hans låga register bär inte, hans svaga nyanser har ingen klang, hans översta höjd är skrikig. Men får han ta i för fullt i ett bekvämt övre register så imponerar han genom sin rena kraft. Men det räcker inte för en sådan här roll, även om många i publiken uppskattade honom.
Angela Rotondo som Madeleine var enbart skrikig. Och hennes trovärdighet i spelet var mycket nära noll.
Övriga sångare lyckades tyvärr inte heller de. Alldeles för mycket "talsång" utan linjer och flöde. Detta är faktiskt inte Wagner.

Men det fanns ett undantag - och ett lysande sådant. Ola Eliasson var storartad som Gérard! Efter en något blek första akt så lade han publiken totalt för sina fötter i andra akten genom en vokal och dramatisk lysande prestation. Det är den enda intressanta rollen i operan eftersom det är den enda som genomgår någon form av förändring, och Eliasson gav verkligen allt i den. Han bjöd på både magnifik sång och lysande teater.

Jag måste också nämna scenografin av Hartmut Schörghofer. Den gyllene ramen som inramade scenen användes på ett fascinerande sätt i alla akterna. Det var inte bara en "kul grej", utan något som verkligen tillförde något i själva dramat. Den användes dessutom som rumsavskiljare, trappa mm.


Kanske det bästa med kvällen var middagen med goda vänner på Pong innan föreställningen då jag upptäckte dumplings...