1954 och 2014 - en vital legend

Konserthuset

Bach: Orkestersvit nr 2 h-moll
Beethoven: Pianokonsert nr 1 C-dur
Hindemith: Mathis der Maler

Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Herbert Blomstedt
Flöjt: Andreas Alin
Piano: Garrick Ohlsson



En legend är tillbaka. 1954 dirigerade Herbert Blomstedt det här programmet i samma sal med samma orkester. Nästan på dagen 60 år senare så dirigerar han det igen. OK, ingen i orkestern var med då, men salen är densamma. Och dirigenten!
I det fullsatta Konserthuset fanns många vars föräldrar inte ens var födda när den här konserten gavs första gången.  

I Bach-sviten fick vi möta en rejält reducerad orkester om 3-3-2-2-1 och cembalo.
Det var ett finstämt spel med gestik i fraserna. Lätt, lyhört, aktivt, engagerat. Fint flöde i solistens spel med viss frihet, främst i den avslutande Badinerien. Jag måste också nämna förstecellisten Johannes Rostamo vars spel var sublimt!

Tolkningen av Beethoven blev i sedvanlig Blomstedt-stil. Och då menar jag att det var otroligt bra. Det är inga revolutionerande eller nyskapande tolkningar Blomstedt ägnar sig åt. Men han går in i musikens kärna och vågar låta Beethoven tala. Det är stort!
Det fanns en omsorg om såväl  klang som frasering. Kontakten mellan dirigent och musiker var stark. 
Solisten fungerade utmärkt i Blomstedts läsning av Beethoven. Hans spel var rättframt och öppet. I de lyriska partierna blev det silvrigt finspunnet. 

Efter pausen lade Blomstedt bort partituren och tog fram dirigentpinnen. Och så bjöd han och orkestern på en intensiv och magnifik tolkning av Hindemiths Mathis der Maler. Han valde att måla med bred pensel och skapa täta färglager. Orkestern klingade som en enda kropp. Men ändå måste jag nämna bleckblåset som har en extremt viktig roll i det här verket. De glänste med klang, täthet och precision!

Stämningen i salen var elektrisk. Folk stod upp och ropade. Orkestern gav touche.
Och så tumlade vi ut med vetskapen om att vi upplevt stor musik ledd av en sann musikant.

En hel värld mellan svagaste pianissimo till starkaste fortissimo

Berwaldhallen

Mahler: Lieder eines fahrenden Gesellen
Mahler: Symfoni nr 7

Sveriges Radios symfoniorkester
Dirigent: Daniel Harding
Baryton: Christian Gerhaher


Jag har lärt mig att kombinationen Mahler, Radiosymfonikerna och Harding är liktydigt med högtidskväll. Addera sedan Gerhaher till detta...
Och alla högt ställda förväntningar infriades.

Gerhaher sjunger Mahler med en okonstlad självklarhet utan åthävor och manér. Han balanserar varje ord, fras och uttryck - men det blir aldrig utstuderat. Det är som om uttrycket föds i ögonblicket. an sjunger sångerna inifrån och ut. I det avseendet påminner han om stora Mahler-tolkare som Janet Baker och Dietrich Fischer-Dieskau. 
Det finns flera andra paralleller mellan just Fischer-Dieskau och Gerhaher - lieder, Mahler och det begränsade fokuset på opera. Men Gerhaher har en avsevärt "vackrare" röst än Fischer-Dieskau. Hans röst har en renhet och klang som är alldeles fri från slagg.
Tillsammans med Harding och en något(till numerären) reducerad orkester blev det finspunnet och innerligt i de svaga partierna. Och i utbrotten fanns en desperation som berörde.

Efter paus blev det dags för den sjunde symfonin. (Harding slår en sjua i Berwaldhallen?)
Detta är nog den mest "spretande" av alla Mahlers symfonier. Jag tycker inte att det ska vara en målsättning att hålla ihop den i ett tuktat uttryck. Istället ska den få spreta åt alla håll - den är en omfamning av livet och ska få låta så också.
Harding och Radiosymfonikerna bjöd på en tolkning i min smak. Man tog ut svängar, man glödde av intensitet, man spann de finaste intrikata vävar, man attackerade utan rädsla. Sådant kan bara ske med en orkester och en dirigent som till fullo litar på varandra. 
Jag skulle vilja lyfta fram några insatser ur orkestern. Först fagotternas ömsom skimrande, ömsom distinkta, spel. Och sedan konsertmästaren Malin Broman som spelar som om hela orkesterns liv stod på spel. Hennes närvaro är total! 

För övrigt undrar jag om det inte slogs ett rekord i fortissimo i finalen...

När glädjen verkligen låter

Berwaldhallen

Mozart: Flöjtkonsert nr 2 (D-dur) 
Chaminade: Concertino för flöjt och orkester
Mendelssohn: Symfoni nr 4

Sveriges Radios symfoniorkester
Dirigent: Jaime Martin 
Flöjt: Jaime Martin

Det är alldeles utmärkt att gå på konsert som varar lite över en timme en kväll mitt i veckan.

Och när programmet är så klassiskt fint så känns det ännu roligare.

Den största behållningen med den här konserten var att se spelglädjen och den ömsesidiga uppskattning mellan orkester och dirigent/solist. Något säger mig att man har haft väldigt kul tillsammans under repetitionerna.

Mozarts underbara flöjtkonsert gjordes slankt och vårdat, men utan den precision och kvickhet i samspelet som behövs för att att den ska gå "from good to great". Det fanns en fördröjning i reaktionerna som upplevdes som osäkerhet. En förklaring kan vara att orkstern inte var helt bekväm att spela utan dirigent.

I Chaminades charmerande, men inte särskilt särpräglade, concertino ställdes inte samma krav på täta kontakt så den blev samspelsmässigt betydligt bättre.

Mendelssohns fjärde symfoni är speciell för mig. Den stormade in i mitt liv en kväll på 80-talet i Norrköping med Symfoniorkestern Norrköping och Franz Welser-Möst. Sedan dess har den för mig varit en återkommande upplevelse av virvlande glädje. Och Martin och Radiosymfonikerna satte just den känslan! Det fanns en obändig spelglädje som smittade av sig i hela salen. Det var precision och fraseringar som skapade en rörelse och energi. Jag måste speciellt lyfta fram träblåset som verkligen får jobba för lönen i den här symfonin. Och allra mest vill jag ställa mig upp och applådera oboestämman som spelade med kvicksilver i ansatsen.

Att gå vidare - tankar vid ett årsskifte

När ett år går över i ett annat så är det naturligt att se både bakåt och framåt. Nostalgi, rannsakan, utvärdering, planer, förhoppningar, drömmar....

2013 har varit ett år av förändring. Jag har tvingats hantera situationer jag hoppats att jag aldrig skulle behöva uppleva. Det har varit gråt, oro och förtvivlan.
Men jag har haft lyckan att vara omgiven av människor som velat mig väl - mitt i allt det svåra. Och det har burit mig igenom det värsta.
Ut många aspekter har det gått väldigt bra. Jag har mitt hem, mina djur, mina vänner, mitt arbete. För mig räcker det väldigt långt.

Det gångna får inte bli en belastning som försvårar att ta sig vidare. I stället får jag ta med mig de fina minnena och de goda erfarenheterna in i framtiden. Och förhoppningsvis står jag då bättre rustad att möta nya utmaningar.
Därför har jag bestämt mig för att hoppas på framtiden. Inga orealistiska fantasislott -  men högst jordnära och realistiska drömmar om tro, hopp och kärlek.

Vad 2014 kommer att föra med sig vet jag väldigt lite om. Men här är jag.
Välkommen 2014!

Hummel, vem är det?

Konserthuset

Berlioz: Les francs-juges, uvertyr 
Hummel: Pianokonsert a-moll
Brahms: Symfoni nr 4

Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Sakari Oramo 
Piano: Stephen Hough


Det fantastiska med musik är att man ibland kan bli underbart överraskad. Så skedde i Konserthuset torsdagen den 14 mars 2013.
Jag hade egentligen aldrig hört något av Hummel tidigare, möjligen med undantag en ev trumpetkonsert på någon skiva där den var kopplad med Haydns konsert. Så jag var helt oförberedd på den här upplevelsen. För en upplevelse var det!
Hummel var samtida med Beethoven och efterträdde Haydn som kapellmästare hos furst Esterhazy. Men den här konserten kändes som om den var skriven betydligt senare i musikhistorien. Här fanns Chopin, Mendelssohn, Schumann m fl. Såväl speltekniskt som klang- och melodimässigt pekar den tydligt framåt.
Stephen Hough var den perfekte pianisten för det här verkat. Han spelade med en självklarhet och en teknisk briljans som dock aldrig blev ett självändamål. Det fanns en tydlighet i hans spel som fungerade utomordentligt i de snabba infallen i musiken. Han gav en tolkning som tydligt lyfte fram humorn och den inneboende spelglädjen i musiken. I detta var Sakari Oramo och Filharmonikerna utmärkta ledsagare. Orkestern interagerade på ett förstklassigt sätt med solostämman; snabba inpass och flexibilitet.
Stephen Hough bjöd på Chopin som extranummer; där kom hans ytterst känsliga anslag och djupa musikaliska förståelse helt till sin rätt. Det var helt enkelt sublimt.

Tyvärr höll resten av kvällen inte samma höga kvalitet. Berlioz tidiga uvertyr var ett rent ut sagt tråkigt stycke som saknade vitalitet. Och dirigent och orkester lyckades inte dölja det; istället blev framförandet mest pompöst och uppblåst.
Inte heller Brahms fjärde symfoni blev någon genuin fullträff i händerna på Oramo och Filharmonikerna. Mycket av det skyller jag på Oramos tolkning som gick mer på massiv kraft än på gestaltning. Han drev orkestern hårt i att spela forte där ett mezzoforte hade varit mer korrekt, och att hålla minst fortissimo i forte-partierna. Detta var speciellt märkbart i yttersatserna. I de två mellansatserna fanns det tack och lov lite fler ansatser till detaljer. Jag vet att Brahms fyra ofta tolkas på det här sättet, men jag anser att man måste bryta sig ut ur den traditionen och istället läsa av musiken.
(Jag undrar också om Oramo måste visa att han kan alla instruments insatser eller om han kan lita på att Filharmonikernas musiker faktiskt är proffs?)

Jag kunde gå hem med ett leende på läpparna tack vare Stephen Hough och Johann Nepomuk Hummel - och det är bra!