Schumann från olika håll

PianoVisions på Konstakademien 2018-12-09
Francisca Skoogh, piano

Storm: Unbekanntes Blatt aus Endenicher Zeit
Debussy: Images, bok 2
Olofsson: Play always as if in the presence of a master
Robert Schumann: Sonat nr 1 i fiss-moll, opus 11

Jag hörde Francisca Skoogh första gången då hon som 13-åring spelade Ravels G-durkonsert i Helsingsborgs konserthus. Det var med förväntan jag nu gick för att höra henne som vuxen musiker. Det skulle visa sig att hennes intellektuella nyfikenhet parad med pianistisk skicklighet skulle resultera i en konsert som gav mersmak.

Staffan Storms inledande verk bygger på två textavsnitt av Robert Schumann kopplade till hans sammanbrott och vistelse på mentalsjukhuset i Endenich. I verket finns också fragment av koralen "Wenn mein Stündlein vorhanden ist" som han harmoniserade under sin tid på sjukhuset.
Verket är i sin sin stil fragmentariskt och sökande. Koralen blir en slags stödpunkt.

Debussys andra bok av Images har delvis inflytande av östasiatiska bilder. Här är Debussy totalt impressionist - utan minsta tvekan. Han ger inte detaljerade beskrivningar, utan antyder och föreslår. Francisca Skoogh fångade det på ett utmärkt och lyhört sätt.

Kent Olofssons stycke blev för mig kvällens höjdpunkt. Det tar sin utgångspunkt i Schumanns sonat i fiss-moll, och det väver samman samtal, fraser, inspelad musik och musik i rummet på ett fascinerande och lekfullt sätt. Här finns det prövande, det sökande, det som skaver och musikerns egen närvaro.

Schumanns första pianosonat är skriven av en ung Robert som har blivit kär i den unga Clara. Verket är inspirerat av henne som person och av hennes musik.
Sonaten är mångskiftande, och man märker att det är en Robert på mycket gott humör som har skrivit den. Här finns det udda infall och en överraskande humor. Och naturligtvis slutar allt i dur - i triumf. Och visst fick Robert sin Clara till slut.
Francisca Skoogh vågade låta musiken ta plats, utan att försöka samla in alla infall och trådar i en enda smal korridor. Hon fick verket att klinga så intensivt som det sannolikt var tänkt att låta.

Massiv pianomusik och en Tjajkovskij som blev på allvar

Berwaldhallen (Stockholm) 2018-12-07
Sveriges Radios symfoniorkester
Dirigent: Gustavo Gimeno
Solist: Víkingur Ólafsson

Thorvaldsdottir: Dreaming
Bjarnason: Processions, konsert för piano och orkester
Tjajkovskij: Symfoni nr 6 h-moll op 74 "Pathétique"


Jag fick intrycket av en något reservbetonad orkester, möjligen en effekt av den nyligen avslutade turnén med en mängd konserter i stora delar av Europa. Men det visade sig att även med musiker som kanske inte är helt samspelta så kan det tända till och bli otroligt tajt och bra.

Kvällen inleddes med Anna Thorvaldsdottirs smått akvarelliska stycke Dreaming. Det var nästan synd att konserten började med det här stycket som förtjänar "uppvärmda" öron. Detta är musik som vågar vara långsam och sökande. Detta är musik som litar på såväl musiker som lyssnare. Det finns en försiktig skirhet i hela verket som orkester och dirigent tog vara på.

Jag gissar att de flesta var där för att höra kvällens solist, den unga och omskrivne isländske pianisten Víkingur Ólafsson. Han är utan tvekan en mycket begåvad pianist, något som märktes i de lyriska avsnitten. Men i de tyngre och massivare avsnitten blev det bara starkt. Pianot kändes överflödigt. Jag vill nog skylla på verket som inte riktigt hänger ihop. Efteråt hade jag känslan av "för mycket och för starkt". En slags besvikelse....

Tjajkovskijs sista symfoni kräver mycket av dirigent och orkester. Om man bara spelar den som det står så riskerar den att bli nästan som en parodi på sig själv. Men här blev det på allvar.
Den första satsen inleddes nästan lte försiktigt. Successivt förtätades såväl musik som framförande. Den andra satsen blev återhållen och nära i uttrycket. I den tredje satsen är det som om något händer med orkestern. Musiken blir på allvar. I takt med att satsen drivs mot klimax ökar närvaron, och man kan till och med se på orkesterns medlemmar att något håller på att hända. I en långsamma sista satsen är närvaron total. Orkestern spelar som ett enda instrument. Det är nästan fysiskt smärtsamt. Efter den utdöende sista frasen stannar tystnaden länge i Berwaldhallen. Och det är nog det finaste erkännande en orkester och dirigent kan få efter den symfonin.

The Tao mixed tape concert

Solo recital at Berwaldhallen (Stockholm) 2018-11-29
Conrad Tao, piano

J S Bach: Chromatic fantasy and fugue BWV 903
Eckardt: Echoes’ White Weil
Wolfe: Compassion
Rachmaninov: Étude-Tableaux op 39:2
Beethoven: Piano sonata no 31 in A flat major op 110

Conrad Tao has become a regular and very popular guest at Berwaldhallen. This was actually his fifth visit since 2014, and his second visit this season. But it was his first visit giving a solo recital.
And what a solo recital! It was like a journey through life with intensity, complexity, despair, elegance, simplicity and much more.

I normally tend to prefer programs that have a clear theme, or where the connections are obvious. In this case I was not sure how there could be a line through Bach – Eckardt – Wolfe – Rachmaninov – Beethoven, but after the concert I realise that this was a program that opened new doors just by the way the different pieces interacted.

The initial piece – Bach’s Chromatic fantasy and fugue – was played from within. Conrad Tao has obviously spent a lot of time getting inside the music. This created a fresh and personal take on this music. It felt like it was created in that very moment. Parts of it felt almost improvised – as if you were sitting with old Bach playing around on the keyboard at the end of a long day.

Echoes' White Veil by American composer Jason Eckardt felt like a natural pairing with the Bach piece. It gave me the same feeling of balance between complexity and simplicity. It’s both eruptive and almost meditative. Conrad Tao’s way of letting the notes resonate before letting them die revealed why this piece requires a place in the standard repertoire for the instrument.
He played it with the same approach as he had in the Bach piece – that created an even stronger connection between the two pieces. I’m not a friend of labelling music or composers, but in this case I would make an exception and call it ”Bach today”.

Julia Wolfe is yet another fascinating contemporary American composer. Her piece Compassion is written after the 9/11 attack, and it’s tempting to hear a direct connection to this tragedy. But I think that this music is even bigger than that. At this concert this music pulled me into places of strong emotions connected to pictures in my mind of standing in a flow of things happening. It starts with the sound of a lonely bell. In the distance you hear signals (of warning or alarm?) calling. Slowly the chaos moves in, and I found myself standing in the middle of despair and uproar. But that passes, and after a while I’m standing there again, just hearing the lonely bell. A bell of sorrow or a bell of enduring life?
I’m not surprised if this muic will become an iconic piece for the instrument.

The Rachmaninov piece was played almost like an impressionistic meditation. It was absolutely needed after the Wolfe piece. Conrad Tao used subtle and delicate means to create colours and shades.

After a short break Conrad Tao came back for the final piece of the evening – and what a piece! Beethoven’s sonata no 31 in A flat major op 110 was written by a composer in bad health. It’s a very typical late Beethoven piece in the way that it’s not at all typical. It moves along new ways, still being based in tradition. (It’s like driving an old car along new roads.) For example the traditional third movement scherzo is here placed as second movement, something that is absolutely natural within the overall structure of the sonata. The first two movements are to be played in a rather simple and straight-forward way. Conrad Tao found just the right level, avoiding any tempting sentimentality or dramatic effect. In the final movement we got much more of the Beethoven drama. But this is not a drama of illness defeating man. Instead this is a burst of defying energy that for example is shown in the rising fourths in the finale first fugue. The rising fourths are almost reaching beyond, trying to expand the reach of the music itself. This new energy is also present in the increasing intensity in the second fugue.

As an encore he played Le jardin féerique from Ma mère l'Oye by Ravel. It is originally written for piano four hands, and even if Conrad Tao played it in an arrangement for two hands it still sounded as four hands. He brought out all the magic there is in this music in a very Ravelian way.

It takes quite a musician to make this music happen for real. Conrad Tao is that musician. His playing is absolutely true to his perception of the music. This open honesty creates a unique feeling of participation and an invitation to a shared experience between musician and audience.

Piano med glöd

PianoVisions på Konstakademien 2018-11-18
Alessandra Ammara, piano

Debussy: Préludes, bok 1
Scarlatti:
– Sonat i d-moll, K 32
– Sonat i F-dur, K 492
Rebora (1973): Shin
Albéniz: El albaicìn
Ravel: Gaspard de la Nuit

Här fick vi en pianist som greppade(!) Debussy och Ravel med den insikt, känslighet, temperament och tekniska skicklighet som krävs för att få musiken att sjunga.
Hon inledde med Debussys första bok med preludier, där ingår bl a mina favoriter Flickan med linhåret och Den sjunkna katedralen. Hon gav musiken ett naturligt flöde och en linje, istället för att enbart stanna upp i impressionistiska stillbilder. Hon gav utrymme för dramatik och lät musikens infall komma till tals. Det blev en intressant och mångskiftande Debussy!

I den första korta sonatan av Scarlatti gav hon prov på det genialiska i Scarlattis musik, nämligen hur musiken överelever även en mycket romantisk läsart. Hon spelade med ett dröjande och sjungande anslag med massor av rubati. En purist skulle förmodligen slita sitt hår, men musiken fick en ny dimension som jag verkligen uppskattade.
I den andra sonatan så lade hon sig närmare en mer "tidstypisk" tolkning där hon lät musikens rörelse bilda en stadig puls och struktur.

Det tämligen nyskrivna stycket av Carla Rebora var för mig kvällens höjdpunkt. Ett kort och naket stycke som från början är skrivet för piano och sopran var extremt uttrycksfullt och nära i sitt tilltal. Musiken fick klinga i enskilda toner för att helt kort flamma upp i eruptiv dramatik. Och så tillbaka i det alldeles andlösa. Jag kom på mig själv med att min andning föll in i musikens andning - det är för mig ett tecken på riktigt bra musik.

El albaicin av Albeniz är vad jag skulle kalla ett genrestycke. Det målar en omisskännligt spansk bild, men är för mig inte särskilt intressant.

Ravels Gaspard de la Nuit är ett av mina favoritstycken för piano. Tyvärr få man sällan höra det spelas eftersom det är bland det svårare som skrivits för instrumentet. (Den avslutande satsen Scarbo lär medvetet ha skrivits av Ravel för att övertrumfa Balakirevs Islamey i svårighet.)
Ammara var mästerlig i sitt sätt att i Ondine lyfta fram de bärande melodiska elementen mot en bakgrund av snabbt upprepade toner och välbalanserade löpningar. I Le Gibet blev effekten av "klockklangen" otroligt suggestiv. I Scarbo fanns det dock en viss otydlighet i vissa avsnitt där hon valde att sudda ut enskilda toner för att skapa en mer diffus klangbild, jag hade gärna sett att de enskilda tonerna hade fått plats. Men det är en tolkningsfråga, och jag respekterar till fullo hennes tolkning.

Det här är en pianist som jag väldigt gärna hör igen.
En stor eloge till eldsjälarna bakom PianoVisions som bjuder på så här intressanta pianister.

Tredimensionell mat i avvägd balans

Restaurang NOI by Nobis 2018-11-10

Jag har bestämt mig för att inkludera mat i den här bloggen. Genom åren har jag haft många fina matupplevelser på restauranger som Såstaholm, Ebenist, Ilse m fl.
Kvällens besök på NOI by Nobis fick mig att ta beslutet att dela med mig av mina upplevelser även på det kulinariska området. Och kanske det slinker in något av mina egna matförsök....

Jag har gått i ett par månader och sett fram emot mitt besök på nyskapade NOI. Restaurangen ligger i källaren på Hotell Nobis vid Norrmalmstorg. Menyn är övervakad av hovtraktören Stefano Catenacci, något som borde borga för riktigt bra kvalitet i såväl komposition som utförande.
Här är det mycket som är helt rätt, men det finns fortfarande små störande vågdalar i såväl tanke som utförande.
På den mycket starka plussidan står en fantastiskt inbjudande och varm miljö, otroligt kunnig personal, omtanke om gästen, magnifika förrätter, förstklassigt vinurval och en spännande matnyfikenhet.
På minussidan står musik på för hög volym, ett slätstruket bröderbjudande och en (för kvällen) inte helt vällagad rödtunga.

Jag beställde till förrätt deras halva råbiff. Den placerar sig i absoluta toppen av mitt livs råbiffar. Mild, len, fyllig i smaken. Och med en surdegskrisp som skapar en extra dimension och lyfter rätten till hösta höjd. Det lite kraftigare spanska rödvinet var en fullträff till råbiffen.
Och så överraskade de med en extra förrätt - en bit lätthalstrad gulfenad tonfisk med friterad avokado, ingefärsdressing och syrad gurka. En rätt i perfekt balans mellan olika aspekter som perfekt förenades av den milt syrade gurkan.
På rekommendation valde jag till huvudrätt en helstekt rödtunga med crudité på polkabetor och fänkål, brynt smör med kapris, schalottenlök och potatispuré. Här brast det en aning i utförandet. En något övertillagad fisk där betorna och fänkålen saknade tillräcklig smakkaraktär för att skapa djup i rätten. Om fisken var övertillagad så hade smöret å andra sidan mått bra av att brynas en smula mer för att få fram den karakteristiska smaken. Min vinet till var perfekt - själva hade jag inte kommit på att servera en chenin blanc. Det matchade verkligen både smöret, fänkålen och kaprisen.
Efterrätterna blev en trestegare mot absolut lycka. Den lilla chokladtryffeln var perfekt i sin enkelhet och rika chokladsmak. Sedan överraskade köket igen med att dyka upp med ett litet experiment - en brownieglass som var helt barnsligt god. Och när de ändå var på gång kom de med nästa experiment - en glass på getost. Här fick jag något saligt i blicken, det är bland det godaste jag någonsin ätit i dessertväg. Jag är också imponerad över den unga Sauternes de plockade fram - den hade söta toner som inte tog över, och den hade kvar massor av friskhet.

Detta var en helt underbar kväll. Jag vet att mina ord om huvudrätten kan verka hårda, men det kan bero på att jag är väldigt kräsen.
En sak är säker - jag kommer att komma tillbaka!