Musiker av högsta kvalitet

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-01-25

Sveriges Radios Symfoniorkester
Radiokören
Dirigent: Daniel Harding
Kormästare: Marc Korovitch
Solister: 
Isabelle Faust, violin
Ingrid Tobiasson, mezzosopran
Bernard Richter, tenor
Shenyang, basbaryton
Lars Johansson Brissman, bas

Schönberg: Violinkonsert
Schönberg: Friede auf Erden
Mendelssohn: Die erste Walpurgisnacht

Kvällens höjdpunkt var för ovanlighetens skull det första stycke som spelades - Schönbergs alltför sällan spelade violinkonsert. Man kan fundera över varför verket spelas så sällan. Är det den inte helt tillgängliga tolvtonstekniken? Eller verkets svårighetsnivå? Med kvällens konstellation försvann alla sådana funderingar. 
Isabelle Faust är en idealisk uttolkare av den naket exponerade solostämman. Hon behärskar varje nyans och uttryck, från den andlösa inledningen till den intensiva dramatiken senare i verket. Det är som om klangen kommer inifrån. Möjligen beror det intrycket på det fysiskt kontrollerade spelet som inte har några överdrivna manér. 
Daniel Harding och orkestern bjuder på ett lyhört och målmedvetet spel som perfekt matchar solisten. Här och var uppstår nästan lyrisk melodik. Det är glädjande att detta tillfälle spelades in för skivutgivning.

Körverket Friede auf Erden är så annorlunda jämfört med violinkonserten. Här är det harmonierna som är i fokus, kanske extra mycket i den här tolkningen. Radiokören klingar helt organiskt från djupaste basmuller till högsta sopranrenhet. Stycket blev som en bön med en återhållen innerlighet. 

Mendelssohns kantat om det första valborgsmässofirandet är ett verk som jag aldrig förut hört, eller ens hört talas om. Trots vackra arior och en del kördramatik så kommer jag nog knappast att lägga det i en spellista på Spotify. I sina bästa stunder påminner det om hans oratorium Elias. Kantaten skrevs i sin första version redan strax efter 1830 när Mendelssohn var drygt 20 år, medan Elias skrevs 15 år senare. 
Orkestersatsen är tämligen formelmässig, och effekten i flera av körsatserna är en smula platt. Dock är ariorna helt underbara, speciellt de för baryton. Den kinesiske basbarytonen Shenyang har en varm och flödande röst som flytande honung med ett bra bett. Det var också härligt att höra en av mina mezzofavoriter, Ingrid Tobiasson. (Hon var min första Amneris på 80-talet.) 

Daniel Harding och orkestern är som en enda sammanhållen organism. Varje accent och nyans är genomtänkt och relevant. Kvällens orkestersammansättning var helt idealisk - när SRSO spelar så här är de en internationell storhet. Och jag tror faktiskt att konsertmästare som Tomo Keller och Malin Broman spelar en viktig roll just för det resultatet. Malin Bromans inlevelse och glädje sätter en extra guldkant på den musikaliska upplevelsen.

Jag är en av de som är kritiska till Daniel Hardings begränsade repertoarval och oförmåga att spela svensk musik och att samarbeta med svenska solister. Men när han dirigerar musik i den klassiska romantiska och senromantiska huvudfåran så är han bland de allra bästa. 
Vid kvällens konsert dirigerade han sittande pga en bruten fot. Det ska han ha en extra eloge för. Allt för konsten!

Ett kök som litar på maten

Restaurang Ilse

Det finns en liten restaurangpärla i Vasastan (Stockholm), närmare bestämt på Kungstensgatan 9. Den heter Ilse, och jag har ätit några riktigt fina middagar där. Det är en restaurang med omtanke om såväl råvaror som vin. Det finns en viss fransk touch över maten, men den är tydligt förankrad i svenska råvaror.

Igår återöppnade den igen efter att ha varit stängt i två månader pga en vattenskada orsakad av läckage hos en granne. Och jag hängde på låset.

Kvällen bevisade tydligt att man inte tappat stilen under de två månaderna. Alltifrån det trevliga mottagandet, den uppmärksamma servicen, den avkopplade stämningen till den utmärkta maten och det perfekta vinvalet satt som en smäck.

Min kväll började med några kanapéer och ett glas bubbel. Lätta och delikata smaker som fick mina smaklökar att skrika "Mer!".

Som förrätt valde jag en liten råbiff med tryffel och parmesan. Råbiff är en utslagsgivande rätt. När den dränks i tillbehörens smaker så blir jag ledsen. Men här har köket låtit själva råbiffen vara i fokus. Köttet är perfekt i malning och konsistens. Tryffeln är där som en svag smekning.

Huvudrätten blev en risotto med karljohansvamp, kungsmussling och parmesan. Här kom det en generös och krämig tallrik där varje smak fick utrymme. Det är kanske inte den vackraste rätten att titta på, men mina smaklökar log saligt.
Till det blev det på kökets rekommendation en sagolikt god vit rioja. (Jag hade glömt hur gott en vit rioja kan vara till rätt sorts mat.)

Efter ett litet uppehåll så var det dags för efterrätten. (Detta är en restaurang där man kan sitta och läsa eller hamna i samtal med köket om man som jag sitter vid disken i direkt anslutning till köket.)
Det blev en mjölkchokladcréme med pistage och salt. Rena fina smaker som tillsammans med ett glas portvin avrundade kvällen på ett utmärkt sätt.


Det är välgörande med en restaurang som litar på maten. Köket vågar låta råvarorna få utrymme, utan att krångla till det eller överarbeta det. Omtanken om gästernas smaklökar avspeglas även i vinrekommendationerna.

Hit går man för att äta riktigt god mat utan krusiduller i en trevlig miljö.

Schumann från olika håll

PianoVisions på Konstakademien 2018-12-09
Francisca Skoogh, piano

Storm: Unbekanntes Blatt aus Endenicher Zeit
Debussy: Images, bok 2
Olofsson: Play always as if in the presence of a master
Robert Schumann: Sonat nr 1 i fiss-moll, opus 11

Jag hörde Francisca Skoogh första gången då hon som 13-åring spelade Ravels G-durkonsert i Helsingsborgs konserthus. Det var med förväntan jag nu gick för att höra henne som vuxen musiker. Det skulle visa sig att hennes intellektuella nyfikenhet parad med pianistisk skicklighet skulle resultera i en konsert som gav mersmak.

Staffan Storms inledande verk bygger på två textavsnitt av Robert Schumann kopplade till hans sammanbrott och vistelse på mentalsjukhuset i Endenich. I verket finns också fragment av koralen "Wenn mein Stündlein vorhanden ist" som han harmoniserade under sin tid på sjukhuset.
Verket är i sin sin stil fragmentariskt och sökande. Koralen blir en slags stödpunkt.

Debussys andra bok av Images har delvis inflytande av östasiatiska bilder. Här är Debussy totalt impressionist - utan minsta tvekan. Han ger inte detaljerade beskrivningar, utan antyder och föreslår. Francisca Skoogh fångade det på ett utmärkt och lyhört sätt.

Kent Olofssons stycke blev för mig kvällens höjdpunkt. Det tar sin utgångspunkt i Schumanns sonat i fiss-moll, och det väver samman samtal, fraser, inspelad musik och musik i rummet på ett fascinerande och lekfullt sätt. Här finns det prövande, det sökande, det som skaver och musikerns egen närvaro.

Schumanns första pianosonat är skriven av en ung Robert som har blivit kär i den unga Clara. Verket är inspirerat av henne som person och av hennes musik.
Sonaten är mångskiftande, och man märker att det är en Robert på mycket gott humör som har skrivit den. Här finns det udda infall och en överraskande humor. Och naturligtvis slutar allt i dur - i triumf. Och visst fick Robert sin Clara till slut.
Francisca Skoogh vågade låta musiken ta plats, utan att försöka samla in alla infall och trådar i en enda smal korridor. Hon fick verket att klinga så intensivt som det sannolikt var tänkt att låta.

Massiv pianomusik och en Tjajkovskij som blev på allvar

Berwaldhallen (Stockholm) 2018-12-07
Sveriges Radios symfoniorkester
Dirigent: Gustavo Gimeno
Solist: Víkingur Ólafsson

Thorvaldsdottir: Dreaming
Bjarnason: Processions, konsert för piano och orkester
Tjajkovskij: Symfoni nr 6 h-moll op 74 "Pathétique"


Jag fick intrycket av en något reservbetonad orkester, möjligen en effekt av den nyligen avslutade turnén med en mängd konserter i stora delar av Europa. Men det visade sig att även med musiker som kanske inte är helt samspelta så kan det tända till och bli otroligt tajt och bra.

Kvällen inleddes med Anna Thorvaldsdottirs smått akvarelliska stycke Dreaming. Det var nästan synd att konserten började med det här stycket som förtjänar "uppvärmda" öron. Detta är musik som vågar vara långsam och sökande. Detta är musik som litar på såväl musiker som lyssnare. Det finns en försiktig skirhet i hela verket som orkester och dirigent tog vara på.

Jag gissar att de flesta var där för att höra kvällens solist, den unga och omskrivne isländske pianisten Víkingur Ólafsson. Han är utan tvekan en mycket begåvad pianist, något som märktes i de lyriska avsnitten. Men i de tyngre och massivare avsnitten blev det bara starkt. Pianot kändes överflödigt. Jag vill nog skylla på verket som inte riktigt hänger ihop. Efteråt hade jag känslan av "för mycket och för starkt". En slags besvikelse....

Tjajkovskijs sista symfoni kräver mycket av dirigent och orkester. Om man bara spelar den som det står så riskerar den att bli nästan som en parodi på sig själv. Men här blev det på allvar.
Den första satsen inleddes nästan lte försiktigt. Successivt förtätades såväl musik som framförande. Den andra satsen blev återhållen och nära i uttrycket. I den tredje satsen är det som om något händer med orkestern. Musiken blir på allvar. I takt med att satsen drivs mot klimax ökar närvaron, och man kan till och med se på orkesterns medlemmar att något håller på att hända. I en långsamma sista satsen är närvaron total. Orkestern spelar som ett enda instrument. Det är nästan fysiskt smärtsamt. Efter den utdöende sista frasen stannar tystnaden länge i Berwaldhallen. Och det är nog det finaste erkännande en orkester och dirigent kan få efter den symfonin.

The Tao mixed tape concert

Solo recital at Berwaldhallen (Stockholm) 2018-11-29
Conrad Tao, piano

J S Bach: Chromatic fantasy and fugue BWV 903
Eckardt: Echoes’ White Weil
Wolfe: Compassion
Rachmaninov: Étude-Tableaux op 39:2
Beethoven: Piano sonata no 31 in A flat major op 110

Conrad Tao has become a regular and very popular guest at Berwaldhallen. This was actually his fifth visit since 2014, and his second visit this season. But it was his first visit giving a solo recital.
And what a solo recital! It was like a journey through life with intensity, complexity, despair, elegance, simplicity and much more.

I normally tend to prefer programs that have a clear theme, or where the connections are obvious. In this case I was not sure how there could be a line through Bach – Eckardt – Wolfe – Rachmaninov – Beethoven, but after the concert I realise that this was a program that opened new doors just by the way the different pieces interacted.

The initial piece – Bach’s Chromatic fantasy and fugue – was played from within. Conrad Tao has obviously spent a lot of time getting inside the music. This created a fresh and personal take on this music. It felt like it was created in that very moment. Parts of it felt almost improvised – as if you were sitting with old Bach playing around on the keyboard at the end of a long day.

Echoes' White Veil by American composer Jason Eckardt felt like a natural pairing with the Bach piece. It gave me the same feeling of balance between complexity and simplicity. It’s both eruptive and almost meditative. Conrad Tao’s way of letting the notes resonate before letting them die revealed why this piece requires a place in the standard repertoire for the instrument.
He played it with the same approach as he had in the Bach piece – that created an even stronger connection between the two pieces. I’m not a friend of labelling music or composers, but in this case I would make an exception and call it ”Bach today”.

Julia Wolfe is yet another fascinating contemporary American composer. Her piece Compassion is written after the 9/11 attack, and it’s tempting to hear a direct connection to this tragedy. But I think that this music is even bigger than that. At this concert this music pulled me into places of strong emotions connected to pictures in my mind of standing in a flow of things happening. It starts with the sound of a lonely bell. In the distance you hear signals (of warning or alarm?) calling. Slowly the chaos moves in, and I found myself standing in the middle of despair and uproar. But that passes, and after a while I’m standing there again, just hearing the lonely bell. A bell of sorrow or a bell of enduring life?
I’m not surprised if this muic will become an iconic piece for the instrument.

The Rachmaninov piece was played almost like an impressionistic meditation. It was absolutely needed after the Wolfe piece. Conrad Tao used subtle and delicate means to create colours and shades.

After a short break Conrad Tao came back for the final piece of the evening – and what a piece! Beethoven’s sonata no 31 in A flat major op 110 was written by a composer in bad health. It’s a very typical late Beethoven piece in the way that it’s not at all typical. It moves along new ways, still being based in tradition. (It’s like driving an old car along new roads.) For example the traditional third movement scherzo is here placed as second movement, something that is absolutely natural within the overall structure of the sonata. The first two movements are to be played in a rather simple and straight-forward way. Conrad Tao found just the right level, avoiding any tempting sentimentality or dramatic effect. In the final movement we got much more of the Beethoven drama. But this is not a drama of illness defeating man. Instead this is a burst of defying energy that for example is shown in the rising fourths in the finale first fugue. The rising fourths are almost reaching beyond, trying to expand the reach of the music itself. This new energy is also present in the increasing intensity in the second fugue.

As an encore he played Le jardin féerique from Ma mère l'Oye by Ravel. It is originally written for piano four hands, and even if Conrad Tao played it in an arrangement for two hands it still sounded as four hands. He brought out all the magic there is in this music in a very Ravelian way.

It takes quite a musician to make this music happen for real. Conrad Tao is that musician. His playing is absolutely true to his perception of the music. This open honesty creates a unique feeling of participation and an invitation to a shared experience between musician and audience.