Rätt låt vann

Berwaldhallen (Stockholm) 2020-01-17
Solistpriset 2019

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Tobias Ringborg 
Solister: 
- Pontus Carron (piano)
- Laura Michelin, flöjt
- Kristina Winiarski, cello

Beethoven: Pianokonsert nr 5 Ess-dur
Nielsen: Flöjtkonsert
Dvorak: Cellokonsert h-moll
Berwald: Sinfonie singulière, sats 3 (final)

Hur ofta får man höra tre av sina favoritverk framföras vid en och samma konsert? Det får man inte missa! Det var nog fler än jag som tänkte så eftersom det var en välfylld Berwaldhallen som med entusiasm gav de tre finalisterna i Solistpriset en varm atmosfär.
Ja, så var de bara tre. Från början är det flera hundra som genom Kungliga Musikaliska Akademin olika stipendieansökningar har haft möjlighet att kvalificera sig. Tretton av dem gick vidare till en uttagningsgenomgång, och tre av dem gick till kvällens final. Och som "vanligt" hampade det sig så att det var en pianist, en blåsare och en stråkmusiker som gjorde upp.

Först ut var Pontus Carron i Beethovens sista pianokonsert. Jag har alltid förundrats över att Beethoven inte skrev fler pianokonserter under sina sista 18 år, alltså inte en enda pianokonsert under det som brukar kallas hans "sena" period. Kan det vara så att det var hans hörsel som gjorde att hans misslyckade försök att själv framföra konserten (hans sista offentliga framträdande) som också fick honom att välja bort pianokonserten som form? Svårt att svara på eftersom han skrev så otroligt många stora verk efter 1809 - även pianosonater.
Konserten är typisk för Beethovens mellersta period, den som ofta bjuder på storslagen och monumental (inte sällan heroisk) musik. Här finns uppfordrande melodier och kraftfullt orkesterspel. Men också melodiöst lyriska avsnitt. Kanske ligger häri något av många framföranden av den här konserten - det blir för mycket när det blir mycket. Det kraftfulla överbetonas ofta på bekostnad av linje och flöde.
Tyvärr valde Tobias Ringborg den kraftfullare vägen, medan Pontus Carron lutade sig mer mot en mer transparent och delvis kammarmusikalisk tolkning. Konsekvensen blev att pianot inte fick möjlighet att leda och Carron fick inte sätta sin prägel på verket. Jag hade gärna velat höra honom spela det med en mer lyhörd dirigent. I de lyriska avsnitten skimrade hans toner, och precisionen i drillar och löpningar var utmärkt. I de kraftfullare partierna blev det däremot en smula kantigt, men jag lägger inte det på pianisten. Pontus Carron är en musiker som jag kommer att hålla öronen öppna efter. Jag har en stark känsla av att han är en alldeles glimrande kammarmusiker.

Kvällens första och andra solist har en del kopplingar. Pontus Carron skulle som liten spela flöjt (som sin far Tobias), men så blev det piano istället. Laura Míchelin har studerat flöjtspel för just Tobias Carron. (Dessutom - första gången jag hörde Nielsens flöjtkonsert var det med Tobias Carron som solist - någon gång i mitten av 80-talet.)

Laura Michelin hade gjort det utmärkta valet att spela Nielsens flöjtkonsert - ett av de allra bästa verken för instrumentet. Nielsen ville själv betona instrumentets lyriskt pastorala karaktär, men jag vill nog påstå att verket har mer än det i sig. Och det verkade det som om Laura Michelin också tyckte. Hon kastade sig rakt in i musiken, och redan efter ett par takter insåg jag att jag fick vara med om något alldeles speciellt. Här fanns energin, spelglädjen, fraseringen, klangen, musikaliteten och en klar vilja till en egen tolkning. Detta var allt annat än en teknisk utmärkt uppspelning - det var en mogen tolkning. Hon vågade variera tonen i alla register utifrån en vilja till uttryck. Hon vågade attackera djärvt i vissa fraser, medan hon lät andra fraser sträcka sig som spunnet silver. Konserten ställer höga krav på samspel med orkestern, och det satt som en smäck. Michelin skapade en kammarmusikalisk känsla i samspel med klarinett, fagott och viola. Orkestern kände också att något hända, det var leenden och en energi som strålade ut från dess medlemmar. Inte så konstigt - med en sådan solist kan man inte undgå att dras med.
Jag tror att Laura Michelin är ett av våra nya stora namn i musikvärlden. (Eller som kvällens utmärkte presentatör Erik Blix så fiffigt uttryckte det - mer än en stjärna i Michelin-guiden.)

Efter paus var det så dags för ett verk som har en alldeles speciell betydelse i mitt liv. Den andra skiva som jag någonsin köpte var just en inspelning av Dvoraks cellokonsert - i den legendariska inspelningen med Rostropovitj, Karajan och Berlinfilharmonikerna. Dvorak sägs ha älskat den sångbara i cellon, det kan man förstå eftersom verket är fullt av underbara melodier för inte bara cellon. (Kanske en av de vackraste melodier han någonsin skrivit ligger hos valthornet i den andra satsen.)
Kristina Winiarski tog vara på just det sångbara. Hon lät sitt instrument sjunga i varje läge. Hennes ton var inte den djupt gyllenröda, utan mer den ljust silverskimrande blå, men den bar långt. Inledningsvis gav hon intryck av att vara något spänd - tonen blev något instängd och begränsad. Men efterhand spelade hon in sig i klangen, och i sista satsen bröt ljuset fram på allvar. Det fanns massor av spänst i hennes spel. Den tekniska precisionen var där - jag kunde bara uppfatta en enda snedspelad ton. (NB! Jag satt inte och lyssnade efter felspel.) Det jag saknade i hennes framförande var ett personligt förhållningssätt. Nu blev det ganska mycket "som det står", utan att hon laddade det med egen vilja och känsla. Jag saknade t ex variation i rörligheten i de olika avsnitten i andra satsen. Det är just en av utmaningarna med det här verket - det behöver massor av personlighet. Jag tror att Winiarski har det - det kommer hon att visa med tiden.

Så var det dags för juryn att sammanträda - ett "paradisiskt juryhelvete" som Erik Blix uttryckte det.
Under tiden fick vi den tredje satsen (finalen) ur Berwalds sällan spelade Sinfonie singulière. I mina öron kanske inte ett av musikhistoriens största verk, men när det spelas som här har det definitivt en plats på menyn. Tobias Ringborg fick det att spraka om orkestern. Här togs dramatik och accenter till vara. Det glödde om orkestern.

Juryns besked: Laura Michelin är vinnare av Solistpriset 2019!
Och jag har lätt att instämma med juryns motivering:
"Laura Michelin har en alldeles sällsynt förmåga att fånga publiken med sitt utsökta artisteri. Med en djupt rotad musikalitet och ett utomordentligt hantverk lyfter hon musiken till högsta internationella nivå. Vi har fått uppleva en makalös kombination av briljant teknik, stor utstrålning och smittande spelglädje. Vi ser fram emot att följa vår vinnare under en lång och lysande karriär."
Smittande spelglädje var ordet.
Och så vill jag citera en dam på samma bänkrad: "Hennes toner kom som pärlor ur hennes mun."

Met i Vallentuna

Metropolitan (New York) 2020-01-11
and Vallentuna Theater

Berg: Wozzeck

Orchestra and Chorus of the Metropolitan Opera
Conductor: Yannick Nézet-Séguin 
Soloists: 
- Elza van den Heever (Marie)
- Tamara Mumford (Margret)
- Christopher Ventris (The Drum Major)
- Gerhard Siegel (The Captain)
- Andrew Staples (Andres)
- Peter Mattei (Wozzeck)
- Christian Van Horn (The Doctor)


I think that this is one of the most difficult operas to stage. First of all Büchner's story was never completed, it's just a number of sketches. It's strange mix of dream/realism, symbolism, decay and anxiety. Berg was attracted to that mix, especielly in the light of the first world war. And his musical style suited the material more than well. He could use all the elements in the text to stretch all his musical ambitions.

This opera also needs a clear focus on the drama. So much is happening in the music and in the text that everything else risks to draw attention from the core of the drama. That is the problem with this production. The ideas of the director tend to get more attention than the drama itself. The stage solution is working, but the dominant and changing projections are diminishing the drama.

Another problem in this production is that some characters are not dangerously sharp enough. That is most obvious with The Captain that is more of a "funny character".
The singing is overall top level. And that says a lot because this opera is really tricky for every singer. Either it's really high or really low. Or it's loaded with emotions requiring the singer to sound "ugly". Or the singing has to be very soft and tender.
Elza van den Heever has a marvelloys voice, capable of doing anything. Unfortunately she is slightly awkward in her acting, causing it hard to believe that she can be that pivotal in the events that lead up to death.
Peter Mattei is the ideal Wozzeck. I have been rather critical of his singing based on that he always sounds the same - a rich sounding voice placed very high in the body. But here he dares to let the drama and the need for expression design his voice. And he creates magic when doing that due to his superb control of his vocal means. He is also fully credible on stage - his movements and tics are totally in character.
Let me also mention Christian Van Horn as the Doctor. In the scene with Wozzeck in the first act he is plain scary!

My biggest take-away from this night is the superb orchestra playing under Yannick Nézet-Séguin. Together they create a dramatic feeling that is carrying the whole opera. They comment, they chase, they despair, they cry, they scream, they mock. I can honestly say that I have never heard this score played more true than this.

I saw this at the Vallentuna Theatre, a small theatre hall in my small home town. The whole idea with broadcasting opera performances live is great. But never again I will see it from here. The sound system was absolutely awful. The sound came out flat and at a very low volume.

The most important albums of 2019

Amerícan Rage
Conrad Tao, piano

Rzewski: Which Side Are You On?
Copland: Piano Sonata
Wolfe: Compassion
Rzewski: Winnsboro Cotton Mill Blues

‍
2019 was a strange year. We saw lies presented as truth - and we accepted it.  We saw groups of people being labelled as "the bad ones" - and we believed it. We saw people acting for themselves in the name of the people - and we gave them our support.
In that weird mess of lies and deceit one album stood up as a beacon of light and resistance - American Rage by Conrad Tao.
His plan was to release a more traditional album in 2019, and instead he gave us this. This is sounding proof that classical music can be relevant also today.
Conrad Tao is not reducing music to esthetical values - he lets it be about here and now. Nobody can deny his sincerity after listening to this album.
His technical abilities are not put centre stage here, but they are letting him communicate the music for something bigger.
The initial piece by Rzewski is powerful, and it's in itself is enough to make this album relevant.
The sonata by Copland is somewhat of a center piece. It's not easy listening, it's challenging me as a listener. It asks all those relevant questions.
The piece by Julia Wolfe is for me a pillar in contemporary music. Conrad Tao is giving it all the drama and emotion it deserves. For me it's very personal in its way of portraying a journey through total despair.
Conrad Tao is the ideal performer of these pieces. He has the emotional and technical abilities that are required.

So - if you are to listen to one album from 2019 - this is the one.

Smör, grädde och socker

PianoVisions på Konstakademien 2019-11-24

Bengt-Åke Lundin, piano

Rachmaninov: 10 preludier opus 23
Schubert/Liszt: Tre sångtranskriprioner
- Auf dem Wasser zu singen
- Frühlingsglaube
- Erlkönig
Liszt: Benediction de Dieu dans la solitude
Donizetti/Liszt: Reminiscences de Lucia di Lammermoor


Detta var en virtuoskväll, programmet speglade två av de stora pianovirtuoserna - Liszt och Rachmaninov. Det krävs en äkta virtuos för att öra den musiken rättvisa, och Bengt-Åke Lundin är mycket nära den rollen. Dessutom laddar han musiken med en massa egen känsla och innebörd.
Dock går det inte att komma ifrån att det blir lite för mycket av det goda. Det blir som ett tjockt lager av smör med sockrad grädde på toppen.

I de tio preludierna opus 23 av Rachmaninov hottar Lundin varje styckes karaktär. Energin i nummer 2, det sjungande i nummer 4, det briljanta i nummer 7 och 8. Rachmaninov var ingen vän av tystnad, och Lundin förstärker det intrycket genom att nästan genomgående driva på såväl klang som fraser. Det blir liksom väldigt mycket ljud. Hela tiden.

I de tre transkriptionerna av Schubert-sånger är det uppenbart att Lundin ackompanjerat sångare i de här sångerna mer än en gång.
I "Auf dem Wasser" låter han pianot skildra det böljande vattnet samtidigt som han lyfter fram sångstämman med en rent vokal frasering.
I Frühlingsglaube blir hans spel enkelt och nära.
I Erlkönig går det över stock och sten - både i sången och i Lundins tolkning. Den aggressiva dramatiken saknar nyansering, här finns inget av de skrämmande kontrasterna i sången. Och fort går det - så fort att det blir mer än enstaka felslag.

I Liszts originalstycke Benediction driver Lundin på så att det innerliga missas. Det är väldigt mycket pedal och väldigt mycket ljud. Dock utesluter jag inte att det är i linje med tonsättarens intention att briljera med klangen inför de lättrörda damerna i 1800-talets salonger.

Även i parafrasen över Lucia di Lammermoor var det mycket kraft och klang. Mer än mycket faktiskt. Jag är tveksam till att det gjorde rättvisa åt musiken.

Jag gick ifrån konserten med intrycket av att även det imponerande virtuosa ibland kan bli lite väl mycket. Ungefär som när man försöker äta allt på ett maffigt julbord.

Med hjärta och hjärna

Lieder på Konserthuset (Grünewaldsalen) 2019-11-20

Benjamin Appl, baryton
Magnus Svensson, piano

Kagel: Hebrew ur Der Turm zu Babel
Schumann (Robert): Sex dikter av Lenau och Requiem opus 90
Grieg: Sex sånger opus 48
Mahler:
- Aus! Aus!
- Zu Strassburg auf der Schanz'
revelge
- Nicht wiedersehen
Korngold: Liebesbriefchen
Kalman: Terezin-sång
Weber (Ilse): Ade, Kamerad!
Strauss (Adolf): Ich weiss bestimmt, ich werd' dich wiedersehen
Weber (Ilse):
- Ich wandre durch Theresienstadt
- Wiegala
Mahler: Urlicht
Strauss (Richard): Morgen (extranummer)


Den tyske barytonen Benjamin Appl ersatte den annonserade sopranen Dorothea Röschmann. Han har under flera år betraktats som "rising star", men den här kvällen visade han att han är en mogen konstnär - såväl tekniskt som emotionellt.
Det program som han och den utomordentligt begåvade "sångarpianisten" Magnus Svensson hade satt ihop präglades av både hjärta och hjärna. Och ett rejält mått av mod.

Kvällen började med Kagels gripande nakna sång för soloröst - utan piano. Att inleda med något så känsligt och direkt förmedla en känsla vittnar om en stor portion mod och en teknisk tillförsikt.

Sångerna av Robert Schumann är böland de mest komplexa i hans produktion. Appl och Svensson bottnade inte riktigt i dem. De blev en smula diffusa i sitt uttryck. Och detta var det enda avsnitt under kvällen där Appls röst inte riktigt fungerade. Det fanns en tydlig brytning i det övre mellanläget, och i det lägre mellanläget blev rösten pressad. Däremot hade rösten en fri och öppen klang på höjden och en generös och varm volym på djupet.

Griegs sex sånger har ett helt annat uttryck, och det verkade passa båda två mycket bättre. De fann varandra i ett lyriskt och lekfullt samspel. I Ein Traum var det som om kvällen slog ut i blom. Här bjöd de på fullödig sång och absolut följsamt och sångbart pianospel.

I de tre sångerna av Mahler fångade de det typiskt "mahlerska", det aningen skruvade och absurda. De målade upp dramatiska scener, bl a genom Appls förmåga att färga vokalerna. Dessutom måste jag nämna Svenssons formidabla spel i Revelge, den utmaningen hanterade han med kraft och precision.

De resterande sångerna hade en koppling till Theresienstadt (Terezin) - nazisternas koncentrationsläger som de använde som ett slags falskt skyltfönster. Men som var och förblev en station på väg till döden.
Anne Sofie von Otter och Christian Gerhaher har tillsammans med pianisterna Bengt Forsberg och Gerold Huber tolkat de här sångerna på en smått legendarisk inspelning. Appl och Svensson gjorde dem till sina egna. Det är stort.
I sången med musik av Kalman (ursprungligen från operetten Grevinnan Maritza) uppstår en paradox som griper tag - det till synes glättiga i skuggan av lidandet och döden. Sångerna av Ilse Weber gör Appl och Svensson med en okonstlad enkelhet som går rakt in i hjärtat. I Ade, Kamerad öppnas en kanal rakt in i förtvivlans nödvändiga behärskning. I sången Ich wandre durch Theresienstedt är längtan intensivt påtaglig. I sådana ögonblick blir musik relevant - den skapar ett fönster till en ny insikt. I Adolf Strauss sång om återseende vacklar jag mellan om det är en besvärjelse inför det oundvikliga eller om det är en verklig förhoppning. Appl/Svensson ger inte svaret - de ställer frågan. Appls röst är helt idealisk i de här sångerna, han vågar skala av den och låter den med ytterst små medel skapa stor effekt med utgångspunkt i orden.

Att avsluta det ordinarie programmet med Mahlers Urlicht är inget mindre än genialiskt. Dess rop om människans nöd och smärta, med längtan efter något bättre sammanfattar de föregående sångerna på ett självklart sätt. Texten använde Mahler även i sin andra symfoni - Uppståndelsen. Den kopplingen ger en extra djup symbolik åt sången och dess placering i programmet. Appl sjunger den som inifrån och skapar en andlöshet och total koncentration. Svenssons pianospel sjunger med Appl.

Efter ett sådant program känns det instinktivt fel med ett extranummer. Men Appl och Svensson hade tänkt längre än så. De kom tillbaka och gav oss Richard Strauss magiskt vackra sång Morgen. Dess inledande rad "Och imorgon ska solen skina igen, och på stigen jag ska vandra ska vi lyckliga åter förenas..." bröt fram med en total närvaro och renhet som gav oss hopp.

Det här var en av de konserterna då det egentligen känns fel att tala om teknisk behärskning. Det var en konsert som kommunicerade. Det var två intelligenta musiker som ville säga något viktigt. Och de lyckades.