I två mästares sällskap

PianoVisions på Konstakademien 2021-10-24

Hans Pålsson, piano

Beethoven: Eroica-variationer op 35

Beethoven: Sex bagateller op 126

Beethoven: Sonat nr 32 c-moll op 111

Hans Pålsson kan med rätta sägas vara en legend i svenskt musikliv, inte bara som konserterande pianist, utan även som folkbildare med sina 30 TV-program i serien "I döda mästares sällskap". Det var därför med stora förväntningar jag satte mig till rätta i den intima salen på Konstakademien. Och förväntningarna infriades med råge.

Beethoven skrev sina Eroica-variationer 1802, ett mörkt år i hans liv. Det var då han insåg att den tilltagande dövheten skulle komma att bli total. Det är därför fascinerande att känna den livsbejakande stämningen i musiken. Pålsson förmedlade struktur,  frilade stämmorna och gav utrymme för luft i den annars ganska täta musiken.

De sex bagatellerna skrevs sent i hans liv, de är bland det allra sista han skrev för pianot. De är senare än pianosonaterna, senare än pianokonserterna, senare än symfonierna. Själv höll han den här musiken mycket högt. De är skrivna som en helhet och förebådar på sätt och vis romantiken med sitt personliga tonfall. Man kan se dem som små porträtt eller dagboksanteckningar, eller varför inte som stämningar? De täcker hela skalan från det lyriskt finstämda till det nästan brutalt kraftfulla.

Pålsson spelade dem med mening. Varje ton var avvägd och balanserad. Han fick musiken att andas och sjunga med mänsklig röst. Det var extra tydligt i den tredje bagatellen - Andante, cantabile e grazioso. I den sjätte bagatellen -  Presto, andante amabile e con moto - tog han vara på musikens inneboende mystik. Han fick den att framstå som det den är - musik som bryter ny mark i uttryckets kontraster. Detta är musik som är allt i ett.

Sonaten op 111 är hans sista pianosonat - den har av naturliga skäl fått en särställning för alla pianister. Med den långsamma inledningen tar han avstamp i den traditionella formen, men han fyller den med nytt och mycket personligt innehåll. Allegro-delen utvecklar sig helt organiskt ur den långsamma inledningen. 

Pålsson var mycket precis och pregnant i rytmiken, något som är nödvändigt i den här musiken - här finns inte utrymme för bludder. Hans pianospel hade en helt naturlig andning där det alltid fanns luft. 

Han tog vara på den andra satsens rytmer som ibland bryter mot varandra, ibland så att det nästan blir jazzigt. Men han behöll hela tiden melodilinjen, utan att falla för det showiga. 

Och nog hörde jag "Tochter aus Elysium" från den nionde symfonins slutsats....

En sådan här kväll visar varför Beethoven är en av de största, speciellt för pianot.

Guld, men inte Gould

PianoVisions på Konstakademien 2021-09-04

Anna Christensson, piano

Bach: Goldberg-variationer BWV 988

Den här konserten har blivit inställd/uppskjuten åtminstone två gånger, möjligen tre. Det har varit såväl sjukdom som pandemi. Men nu äntligen skulle den bli av!

Verket med sin aria och 30 variationer är väl något av pianolitteraturens "Seven Summits". Det finns ikoniska inspelningar av den, jag tänker i första hand på Glenn Goulds båda inspelningar. För mig personligen så står Conrad Taos inspelning av arian och den första variationen som han gjorde tillsammans med dansaren Caleb Teicher i Steinway-fabriken i New York i en klass för sig. (Jag väntar fortfarande på att Conrad Tao ska spela in det kompletta verket.)

Men ikväll var det Anna Christensson som tog sig an musiken. Hon visade sig vara en verklig uttolkare av verkets smått kalejdoskopiska karaktär. Hon fångade en mängd uttryck, och lät varje variation bli en egen liten värld. 

Hennes spel var hela tiden flytande. Hon fångade de olika stämmorna och separerade dem föredömligt. Hennes fraseringar hade hela tiden en tydlig riktning. 

Jag upplevde inte mycket av cembalotanke i hennes förhållningssätt. Istället lät hon klangen ibland smaka till och med av Chopin, som t ex i variation nr 25. 

Generellt valde hon en utåtriktad tolkning med mycket gestik. Hennes spel ville hela tiden kommunicera med lyssnaren, det var inte alls som att lyssna in på något privat. Och det fungerade alldeles utmärkt!

From then to now - from there to here

Concerti (online) and New York City 2020-03-30
and Casa do Lindo

Conrad Tao, piano

J S Bach: Toccata no 1 F sharp minor BWV 910
Carter: Two Thoughts About the Piano
- I   Intermittences
- II Caténaires

J S Bach: Choral Prelude G major BWV 641 "Wenn wir in höchsten Nöten sein"
Tao: Improvisation
Debussy: Arabesque no 1


In these times of self isolation it's amazing to almost every night being able to hear many of the world's greatest musicians play concerts from their homes. From all over the world. 
Tonight I was lucky to hear the fabulous pianist, musician and composer Conrad Tao play a very intelligent program from his home on Manhattan.

The initial toccata by Bach has something profound in it's core. Even in the more withheld parts it has a steady pace. This is music that is never standing still, it is always pointing forward. Even leaning forward. 
Conrad Tao is the ideal pianist for it. He has the ability to create direction even when holding back. In the more outgoing parts he is not dwelling in the big sound. He uses it for moving on. In his hands the fugues are not fugues for their own sake, instead form is being an organic part of musical progression and expression. 

The two pieces of Elliot Carter are (according to me) central pieces in the music for piano through all ages. Conrad Tao is bringing out a multitude of sounds using his superb technical skills in combination with a deep understanding of what music is and can be. He is using all ways of pushing down a key - from the short and distinct to the soft and sensual. He creates soundscapes by using combinations of open strings and rapid pedal technique. He makes music in the release of keys. 
And Caténaire is a true virtuoso piece. One single line in full speed. And during that wild drive he is in full control - all the time.

The short choral prelude by Bach has been on several of his programs lately. And knowing that he never puts together a program without deep thinking we should take it seriously. The first vers of that hymn would in translation be: 
"When in the hour of utmost need
We know not where to look for aid,
When days and nights of anxious thought
Nor help nor counsel yet have brought..."
It's not unusual for Conrad Tao to pair it with pieces by Frederic Rzewski - music also with clear messages. Times of dire need. Times for change.
His approach to the prelude is not sentimental or introvert. It's played from within, but still open and not without hope. 

His improvisation picks up on a simple phrase before it gets more dense and intense. He fills it with sound and emotion. It's as if the "hour of utmost need" is singing through the piano. He builds bridges over to even more intensity. The piano is almost asking for reinforcements before he is letting it all end in a few very simplistic bars. 
This improvisation could very well be developed into a piano concerto. It has the idea as well as much of the material for that.

Conrad Tao is ending the concert with a piece by Debussy. This was one of the very first pieces he got to learn with the piano teacher he had for four of his early years, from when he was five years old. This Arabesque needs a pianist able to give a feeling of total freedom in tempo as well in sound through its fast shifting emotions. Conrad Tao is that pianist. 

And the music goes on.....

Berwaldhallen (Stockholm) 2020-03-27
och Casa do Lindo

Sveriges Radios Symfoniorkester
Radiokören
Dirigenter: Alan Gilbert och Folke Alin
Recitatör: Stina Ekblad

Stravinskij: Historien om en soldat
Britten: A.M.D.G. 
Brahms: Symfoni nr 1 c moll


Coronavirus. Förbud mot samlingar med mer än 50 människor. 
Rädsla. Oro. Avstånd. Ett samhälle som har stannat upp på många områden.
Berwaldhallen ställer inte in. De ställer om. Och musiker och sångare ställer upp.
Ändrade program. Ändrade medverkande. Koncentrerat repetitionsarbete.

Ikväll bjöd de på ett fullödigt program på allra högsta nivå inför en tom konsertsal - men tack vare radiosändning i P2 och livestreaming på Berwaldhallen Play nådde de oss vid köksbord, i TV-soffor, i läsfåtöljer eller var vi nu än befann oss.


Min beundran för Stina Ekblad är enorm. Hennes nyfikna närvaro i vad hon än tar sig an berör. Oavsett om det handlar om att spela Mor Aase på Dramaten, recitera Förklädd gud i någon kyrka eller ha en biroll som rättsläkare i en svensk TV-serie. Ikväll tog hon sig an samtliga roller i Stravinskijs virtuosa verk från det första världskriget. Hon samspelade med musikerna och skapade något intensivt levande. Tack!
Och musikerna.... Här kan vi definitivt tala om virtuoser. Det är nämligen vad som krävs av var och en av de sju musikerna i detta komplexa och komplicerade verk. Här skuttar taktarter och insatser hej vilt. Men allt satt som en smäck!

Radiokören ställde upp med halv besättning, dvs 16 sångare. I Brittens sånger i cykeln A.D.M.G. kom deras professionella precision till sin fulla rätt. När man sjunger på precist så lyfter den här skenbart enkla musiken och blir eterisk. Även om Britten drog tillbaka det här verket hösten 1939, strax efter utbrottet av andra världskriget, så vill jag påstå att det utmärkt väl placerar sig bland hans främsta verk. Om än inte helt typiskt för hans sätt att komponera. 

Brahms första symfoni har jag en smula komplicerad relation till. Faktiskt präglas hela min relation till Brahms musik av kluvenhet. Jag känner hans genialitet i pianokonserterna, pianoverken opus 116-119, andra och tredje symfonierna, det tyska rekviet. Men mycket av det övriga hittar inte in till mig. Så är det också med första symfonin. Visst ser jag behärskningen av formen. Visst hör jag hornens klang i sista satsen. Men ändå. Inte riktigt ända fram.
Dock känner jag igen en riktigt bra tolkning när jag hör en. En något mindre orkesternumerär klingade brett, precist och inspirerat under Alan Gilberts genommusikaliska ledning. Han formade konturer och klanger som tydligt följde symfonins utveckling från c-moll till jublande C-dur. Jag har ändå några invändningar kring detaljer. Varför dessa korthuggna betoningar av korta eller punkterade noter i första satsen? Det bryter flödet. Det blir aggressivt istället för betonat. Detta är tyvärr ett vanligt beteende i moderna tolkningar. Jag önskar att dirigenter och orkestrar ägnade mer tid åt toners avslut och att de lät tonerna klinga.

Jag är djupt tacksam för möjligheten att få höra förstklassig musik framförd på ett förstklassigt sätt att förstklassiga musiker och sångare. 

Kammarmusikaliskt symfonispel

Berwaldhallen (Stockholm) 2020-03-20
och Casa do Lindo

Sveriges Radios Symfoniorkester
Konsertmästare: Malin Broman
Solist: Peter Mattei, baryton

Stenhammar: Florez och Blanzeflor
Mahler: Ging heut' Morgen über's Feld ur Lieder eines fahrenden Gesellen 
Beethoven: Symfoni nr 3 Ess-dur "Eroica"


Förbud mot evenemang med mer än 500 personer i syfte att begränsa spridningen av Covid-19. Inställda konserter överallt. Kultur-Sverige har tvärstoppat. Konsertlokaler, operahus, teatrar, museum. Inställt. Stängt. 
Musiker, sångare och skådespelare står utan jobb. Utan försörjning i många fall. 
Mitt i allt det här finns det såväl institutioner som enskilda som vägrar tystna, utan hittar nya vägar. En av dem är Berwaldhallen med sina ensembler - Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester. 
De hittar med ett par dagars varsel en sångare som är beredd att med noll framförhållning sjunga några sånger. De har ingen dirigent tillgänglig så då får väl konsertmästaren leda orkestern. Och så blir det en underbar konsert! Utan publik i salen, men med tusentals lyssnare via radio och webb.

Peter Mattei är som gjord för att sjunga just Stenhammar. Det finns en nobilitet i hans röst som lyfter och bär Stenhammars nobla musik. I Florez och Blanzeflor är det extra tydligt. Hans totala röstkontroll gör att han vågar vila i klangen.
Han är lika förnämlig i Mahlers gesällsånger, även om jag kanske saknar lite av svärtan som jag ändå känner finns i musiken och texten. Men jösses så fint det klingar!
Att han står vänd in mot orkestern skapar en helt speciell stämning. En kontakt. En gemenskap. Jag är tacksam för att vi som lyssnare får ta del av den.

I Beethoven får vi vara med om något väldigt speciellt. En orkester musicerar tillsammans utan omvägen via en dirigent. Jag kan både se och höra hur de lyssnar in varandra. Det är som om de spelar kammarmusik. Varje musiker tar ansvar. Varje musiker är extra medveten om vad som händer runt omkring. 
Det blir speciellt tydligt i inledningen till den andra satsens sorgmarch. Det krävs en orkester med stort självförtroende för att hitta den självklarheten i de inledande figurerna.
Det är kanske ingen banbrytande tolkning av Eroican- men det är MUSIK när den är som bäst! 
Leendena hos musikerna i sista satsen sa väldigt mycket. Den superba violastämman i orkestern är en bra temperaturmätare - de visar så tydligt sina känslor.
Jag måste nämna Malin Broman. Hon är inte bara en enastående violinist. Hon är en ledare i ordets djupaste betydelse.

Tack till Berwaldhallen och alla medverkande. Tack för att ni bjöd in oss alla till denna upplevelse.