Intensitet!!!

Berwaldhallen (Stockholm) 2022-01-28

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Jukka-Pekka Saraste
Solist: Truls Mörk, violoncell

Dvorak: Konsert för violoncell h-moll

Nielsen: Symfoni nr 5

Att para ihop de här två verken visar på tilltro till hur mycket publikens hjärtan tål av intensitet. Och det blev mycket riktigt en kväll med "bakoversveis" som en norrman skulle ha uttryckt det.

Mörk gav Dvoraks konsert en täthet och vibrerande intensitet som gick utanpå det mesta jag har hört av tolkningar. Uttolkare som Rostropovitj och Helmersson kändes svala i jämförelse. 

Han verkade brinna av en vilja att nå fram - att övertyga oss i publiken. I den första satsen blev det på gränsen till aggressivt ibland. Och orkestern var helt med på noterna(!), inte minst briljerade valthornen. 

I den andra satsen drog Mörk ut på fraserna tills de nästan brast. Det ledde någon gång till små slitningar med dirigent och orkester, men det var lätt att överse med i denna högst personliga och superromantiska tolkning. 

Den tredje satsen bjöd på precisionsspel de luxe. Alla spelade som om livet stod på spel. Här fanns spänst och nerv. Varje ton och varje insats satt som en smäck.  Kontakten i avsnittet av samspel mellan solocellon och konsertmästarsolot var sublim. 

Totalt sett var detta mer än magnifikt - det var en personlig tolkning med hjärtat på rätt plats.

Och att se musikerna le när de spelar säger något.

Nielsens femte symfoni är ett intrikat verk som kräver en tydlig idé från dirigentens sida. Den tanken fanns helt klart där ikväll. Saraste visste vad han ville, och orkestern svarade upp helt och fullt. Med sparsmakade gester och decennier av erfarenhet överfördes det noggranna repetitionsarbetet till en helgjuten och övertygande tolkning. 

Den första satsen kan lätt bli rapsodisk, men Saraste höll ihop det med hjälp av organiska övergångar. När orkestern stundtals möts i gemensamt melodisk avsnitt sjunger de med en enda röst - med hornen på toppen. Trots att virveltrumma och bleckblås försöker spräcka det hela så tar stråket hem matchen med en enkel halvtonshöjning. Eller vad säger trumman i fjärran? Och är klarinetten klagande eller längtande?

Den andra satsen tar avspark mitt i ett storstadslarm. Vi hör individuella glimtar av vardaglig verklighet. Det lyriska avsnittet fungerar som en mellansats i satsen. Den följande kraftfulla breddningen påminner om tidigare Nielsen-symfonier. Innan vi åter landar i storstadens larm.

Detta var ett av de sällsynta tillfällen då allt samverkade - musik, dirigent, orkester - och publik. En kväll som bars av en känsla av att ha mött musikens kärna.

Idel Lidholm eller 3 x nästan 100 som blir 100

Berwaldhallen (Stockholm) 2022-01-20

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Herbert Blomstedt
Solist: Johan Ullén, piano

Lidholm: Toccata e Canto

Lidholm: Ritornell

Lidholm: Poesis

Lidholm: Kontaktion (hymn för orkester)

Förra året fyllde kvällens tonsättare 100 år. Och kvällens dirigent var 94 år. Yngst var orkestern med sina 57 år på nacken. (Möjligen skulle man med lite god vilja sträcka sig till att säga att den placerar sig i mitten om man går tillbaka till dess förlaga från 1925.)

Så man skulle kunna kalla kvällens konsert för "nästan hundra", även om framförandet var helt hundra. 

På många sätt kom det att bli en alldeles speciell kväll - en exposé över nästan 100 år som förenade tonsättare, dirigent och orkester med sin publik. Känslan i Berwaldhallen var att ta på - så intensivt och tätt blev mötet.

Toccata och Canto från 1944 är ett lekfullt och ömsint verk av en ung tonsättare som fortfarande försöker hitta sin form. Det är imponerande med vilken ekonomi han hanterar materialet och hur han går in i en konversation med bestämda musikaliska argument. Det finns drag av en svensk vemodig sommarkväll, men utan att bli jolmigt. Den kontrasterande mellandelen bryter av innan vi är åter i skirheten.

Ritornell från 1955 är något helt annat. Här utforskar Lidholm tolvtonstekniken, men såklart på sitt alldeles egna sätt. Klangpunkterna förenas ibland i block som skapar en strukturell överbyggnad. Allt i total balans.

Poesis från 1963 uruppfördes 1964 av kvällens dirigent - här känns historiens vingslag. En pianokonsert - men ändå inte. Från de inledande impulserna från sandpapper nr 5 går vi igenom ett stycke som egentligen inte har en enda melodi i traditionell mening. Kan man tala om "variationer på en rytm"? Ett verk som griper tag i lyssnaren.

Kontakion från 1978 är en klagosång som skapar fantastiska klanger i kombinationen av instrument. Ett alltigenom genialiskt och djupt berörande verk. Ödesmättande.  

Vad ska jag säga om framförandet? Om övriga (tonsättare, dirigent och orkester) nästan är hundra så var framförandet helt hundra. Varje musiker gav sitt bästa. Allt smälte samman till en nästan mytisk enhet som var värdig denna historiska konsert.

Detta var en konsert som kommer att gå till historien!

Inte riktigt hela vägen

PianoVisions på Konstakademien 2021-11-21

Imogen Cooper, piano

Schubert: Sonat i a-moll D845

Ravel: Sonatin

Liszt: Les jeux d’eaux a la villa d’Este

Ravel: Jeux d’eau

Ravel: Valses Nobles et Sentimentales

Liszt: Ungersk Rapsodi nr. 13 i a-moll

Det var med stora förhoppningar jag ikväll slog mig ner på min vanliga plats i Konstakademins hörsal. Både pianisten och programmet var mycket lockande. Men kanske var mina förväntningar lite för högt ställda, eller så har jag och Imogen Cooper lite olika syn på den här musiken. Med andra ord - min smak är sannolikt inte lika utvecklad.

Schubert-sonaten tog hon sig an i stor stil. Det blev bitvis nästan orkestralt brett, på gränsen till "slamrigt", vilket musiken inte riktigt tålde. På toppen av det använde hon mycket pedal vilket också bidrog till en känsla av "för mycket". Det var desto bättre när hon mejslade fram de små infallen, speciellt i första satsen. 

Som ung studerade Imogen Cooper i Paris för en person som hade fått anvisningar direkt från Ravel. Det märktes att hon hade en klar bild av vad hon ville göra av musiken. Melodin fick en framskjuten plats, ofta på bekostnad av klangfärger. Men jag tyckte nog att det blev lite väl sakligt och nyktert. Det blev speciellt tydligt i Valses Nobles et Sentimentales där hon lät bli att ta ut svängarna - något som behövs i ett par av satserna. 

I det första stycket av Liszt hände det dock saker. Här fick hon till ett glitter och klang med en perfekt avvägd teknik. I den avslutande ungerska rapsodin så kändes musiken lite väl tom och innehållslös. Och det skyller jag faktiskt på Liszt.  

Så spelar man Wagner!

Kungliga Operan (Stockholm) 2021-11-20

Wagner: Die Walküre

Dirigent: Alan Gilbert
Kungliga Hovkapellet

Regi: Staffan Valdemar Holm

Scenografi: Bente Lykke Möller

Ljus: Torben Lendorph

Siegmund: Joachim Bäckström
Sieglinde: Cornelia Beskow
Hunding: Lennart Forsén
Brünnhilde: Ingela Brimberg
Wotan: Greer Grimsley
Fricka: Katarina Dalayman

Helmwige: Angela Rotondo
Gerhilde: Emma Vetter
Ortlinde: Sara Olsson
Waltraute: Niina Keitel
Siegrune: Monika Mannerström Skog
Rossweise: Susann Végh
Grimgerde: Klementina Savnik
Schwertleite: Kristina Martling


Precis när covid-19 slog till i mars förra året streamade Open den här produktionen i ett halvkonsertant framförande. Föga visste vi då att det skulle dröja nästan två år innan salongen kunde fyllas med publik igen.

Redan i den första takten satte Hovkapellet an tonen (no pun intended) för kvällen. Det var klang, bett, skärpa, intensitet, dramatik, värme i orkesterdiket. Klangen flödade som om den vore glödande lava. Alan Gilbert är helt enkelt en mästare - han fick orkestern att låta som jag sällan hört den. Han lät orkestern vara en del av dramat - precis vad Wagner hade som avsikt.

Detta orkestersvall skedde mot en scenisk bakgrund som var genial i all sin enkelhet. Bente Lykke Möllers lösning bygger på det fyrkantiga rummet i total symmetri. Vi ser en värld som ännu är i ordning. 

Med Torben Lendorphs extremt effektiva ljussättning skapas djup och tydlighet.

Och jag måste nämna tredje aktens otroligt effektiva filmsekvenser av springande hästar och flammande lågor. Illusionen var perfekt. 

Rollerna var genomgående välbesatta, det är i huvudsak samma sångare som i mars 2020. Några skillnader är det dock. 

En mycket sympatisk skillnad var Cornelia Beskow som Sieglinde. Hon var inget mindre än förstklassig i sin roll. Hennes röst var rent av luxuös i sin rikedom och uttrycksfullhet. Hon behärskade varje register och uttryck. Hon var bedjande, förtvivlad, rädd, stolt. Och allt detta finns i såväl röst som agerande. Helt underbart!

Ingela Brimberg var också ny för mig i rollen som Wotans favoritvalkyria - Brünnhilde. Hon hittade den unga kvinnans trots och vilja på ett övertygande sätt, framför allt vokalt. I tredje akten blev hennes vädjanden gripande när hon samlade all känsla och närvaro i rösten. I de bästa stunderna så klingade rösten helt fri, om än inte med den storlek vi ofta hör i rollen. Men hon var den mänskliga och systerliga Brünnhilde fullt övertygande.

Greer Grimsley var utomordentlig sceniskt, även om jag ibland hade önskat att han hade fått lite mer personregi. Det finns ännu mer att ta vara på rent fysiskt i rollen. Vokalt var han även denna gång något begränsad - rösten lämnade aldrig riktigt kroppen. I det övre registret blev det pressat, och i det lägre kändes det som klassisk "Bayreuth-hosta".

Joachim Bäckström hade stål i rösten, och han var helt orädd vokalt. Det betalade sig - han blev trovärdig som aningslös hjälte.

Kvällens överraskning för mig var Lennart Forsén. Jag var inte alls nöjd med honom i mars förra året i den här rollen. Men nu var han faktiskt som klippt och skuren. Rösten klingar fritt och med ett härligt bett. Han låter helt enkelt farlig på riktigt. 

Katarina Dalayman som Fricka gjorde allt rätt på scen, men det var synd att hon för kvällen var något skvalpig i det lägre registret.

Gänget med valkyrior skapade en effektiv mångfald genom sina olika röstklanger.

Detta var en kväll av dramatik - väldigt mycket tack vare ett inspirerat Hovkapell under den superbe Alan Gilbert!

I två mästares sällskap

PianoVisions på Konstakademien 2021-10-24

Hans Pålsson, piano

Beethoven: Eroica-variationer op 35

Beethoven: Sex bagateller op 126

Beethoven: Sonat nr 32 c-moll op 111

Hans Pålsson kan med rätta sägas vara en legend i svenskt musikliv, inte bara som konserterande pianist, utan även som folkbildare med sina 30 TV-program i serien "I döda mästares sällskap". Det var därför med stora förväntningar jag satte mig till rätta i den intima salen på Konstakademien. Och förväntningarna infriades med råge.

Beethoven skrev sina Eroica-variationer 1802, ett mörkt år i hans liv. Det var då han insåg att den tilltagande dövheten skulle komma att bli total. Det är därför fascinerande att känna den livsbejakande stämningen i musiken. Pålsson förmedlade struktur,  frilade stämmorna och gav utrymme för luft i den annars ganska täta musiken.

De sex bagatellerna skrevs sent i hans liv, de är bland det allra sista han skrev för pianot. De är senare än pianosonaterna, senare än pianokonserterna, senare än symfonierna. Själv höll han den här musiken mycket högt. De är skrivna som en helhet och förebådar på sätt och vis romantiken med sitt personliga tonfall. Man kan se dem som små porträtt eller dagboksanteckningar, eller varför inte som stämningar? De täcker hela skalan från det lyriskt finstämda till det nästan brutalt kraftfulla.

Pålsson spelade dem med mening. Varje ton var avvägd och balanserad. Han fick musiken att andas och sjunga med mänsklig röst. Det var extra tydligt i den tredje bagatellen - Andante, cantabile e grazioso. I den sjätte bagatellen -  Presto, andante amabile e con moto - tog han vara på musikens inneboende mystik. Han fick den att framstå som det den är - musik som bryter ny mark i uttryckets kontraster. Detta är musik som är allt i ett.

Sonaten op 111 är hans sista pianosonat - den har av naturliga skäl fått en särställning för alla pianister. Med den långsamma inledningen tar han avstamp i den traditionella formen, men han fyller den med nytt och mycket personligt innehåll. Allegro-delen utvecklar sig helt organiskt ur den långsamma inledningen. 

Pålsson var mycket precis och pregnant i rytmiken, något som är nödvändigt i den här musiken - här finns inte utrymme för bludder. Hans pianospel hade en helt naturlig andning där det alltid fanns luft. 

Han tog vara på den andra satsens rytmer som ibland bryter mot varandra, ibland så att det nästan blir jazzigt. Men han behöll hela tiden melodilinjen, utan att falla för det showiga. 

Och nog hörde jag "Tochter aus Elysium" från den nionde symfonins slutsats....

En sådan här kväll visar varför Beethoven är en av de största, speciellt för pianot.