söndag, augusti 19, 2018

Upptäcktsfärd och bergsbestigning

Avslutningskonserten på Askanäs kammarmusikfestival blev en om möjligt ännu större succé än invigningskonserten i fredags. Arrangörerna Andreas Lavotha och Christopher Hästbacka verkade smått chockade när Ekerö kyrka fylldes till brädden, extrastolar fick ställas fram och programmen tog slut.

Kvällens musiker var Charlotta Grahn Wetter (violin), Alexander Rydberg (violin), Louisa Tatlow (viola), Andreas Lavotha (cello), Ludvig Eriksson (kontrabas), Christopher Hästbacka (piano) och Jonathan Lavotha (gitarr/sång.)

Den första avdelningen hade i programmet endast beskrivningen "Bach?" (Notera frågetecknet.) Istället för en detaljerad karta i form av programtext så togs vi med på en upptäcktsfärd i och kring Johann Sebastian Bachs musik. Det ena stycket ledde över i nästa på ett sätt som skapade nya perspektiv. Dessutom fick vi oväntade instrumentkonstellationer, nyskriven musik och andra genrer som bidrog till känslan av nyupptäckt.
Det blev Goldbergvariationer, inventioner, violinpartita, cellosvit och orgelkoral i olika kombinationer av piano, violin, viola, cello, kontrabas, elgitarr, sång.
Vi fick också ett tämligen nyskrivet verk - Tre parenteser av Ylva Fred - som gav ett annat perspektiv på gamle Bach. Här utmärkt framfört av Andreas och Christopher. Och så fick vi lite Beatles - McCartneys Blackbird - som enligt McCartney delvis är inspirerad av bourréen ur Bachs svit för luta i e-moll.
Om de enskilda insatserna finns det massor att säga - sammanfattningsvis: Utmärkt!
Christophers romantiska flödande tolkning av arian ur Goldbergvariationerna, Louisas brännande violaton, Alexanders spelmansmässiga sväng i inventionerna, Charlottas berusande preludium ur violinpartitan i E-dur, Andreas särpräglat beslöjade ton i preludiet till cellosviten i G-dur, Ludvigs drivande och precisa hantering av kontrabasen i två infallsvinklar på Bachs orgelkoral "Wachet auf, ruft uns die Stimme" och Jonatans vokala och gitarristiska självklarhet i såväl Beatles som Bachkoral.

Om första avdelningen var en slingrande upptäcktsfärd så var den andra avdelningen en rejäl bergsbestigning. Och det handlade inte om någon liten kulle, utan en av kammarmusikens högsta toppar - Brahms enorma pianokvintett i f-moll opus 34.
Brahms hade en del problem att bestämma sig för vad det skulle bli - stråkkvintett eller sonat för två pianon. (Versionen för två pianon finns kvar, men versionen för stråkkvintett förstörde han.) Men så landade han i det här formatet till slut - och det valet känns naturligt så här med facit i hand.
Det är väl lika bra att jag säger det direkt - men jag har lite svårt för en del av Brahms musik. Jag tycker att det blir lite för mycket och för tjockt pålagt med färg. Hans kammarmusik ger mig ofta känslan av att han egentligen tänkt: "Om jag bara hade haft en hel orkester till det här." Pianokvintetten har också mycket av rent orkestral bredd där det krävs en enorm insikt och närvaro från musikerna för att det ska fungera och inte bara bli en osorterad massa. Och här fungerade det! Alla fem lyssnade in sig i en gemensam klang och det gav framförandet en täthet som kändes helt rätt. samtidigt så tog var och en och lät sitt instrument profilera sig i de mer exponerade avsnitten. Här fanns en perfekt balans mellan instrumenten som skapade såväl tät klang som frilagda detaljer. Sättet de gjorde det på är det som kännetecknar verkligt stora musiker - addera den egna personligheten inom ramen för det totala.
Tips - om man ska vinna mig för Brahms musik så ska man spela den så här.

Jag hoppas verkligen att musiker, arrangörer och medhjälpare kände värmen i applåderna efteråt.
Efter de här konserterna kan jag säga att jag redan nu med nyfikenhet och spänning ser fram emot nästa års festival.

Får jag redan nu komma med en önskelista?
  • Sjostakovitjs pianokvintett
  • Någon cellosonat av Britten, Prokofiev eller Brahms
  • Någon stråkkvartett av Bartok eller Janacek
  • Någon pianotrio av Haydn eller Tao



Inga kommentarer: