(English version below the picture further down.)
Den grekiska filosofen Herakleitos påstås ha sagt att ”Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod”. Så det var med nyfikenhet jag såg
Verdis opera
Don Carlo på
Opera på Skäret med samma sångarlag som jag såg och hörde på galapremiären den 28 juli. (Se mitt tidigare inlägg
Spansk renässans utanför Kopparberg.)
Varför tar man sig hela vägen från Vallentuna till Skäret (Kopparberg) för att se samma föreställning med samma sångarlag två gånger? Jo, precis som att en smörgåstårta oftast smakar bättre dag två så utvecklas en föreställning, speciellt en så komplex opera som Don Carlo.
Min summering är att även om kärnan är oförändrad så har vissa element fördjupats eller skärpts till. En riktigt smaskig smörgåstårta med andra ord.
Några insatser är värda att nämna även denna gång:
Det musikaliska flödet och orkesterns klang och precision var om möjligt ännu tätare än vid premiären. Maestro Michael Balke hade hela det musikaliska skeendet i sin hand på ett sätt som gav dramatik, nyanser, briljans och ett helt naturligt flöde. Han och orkestern andades tillsammans med sångarna på ett ännu tydligare sätt än vid premiären. Och kören var nu ordentligt samsjungen, speciellt damkören klingade utmärkt.
Siv Oda Hagerupsen som Eboli gav ännu mer sceniskt utspel i de dramatiska avsnitten och hennes röst klingade totalt fri i samtliga register. Det finns en kärna och lyster i rösten som hon verkar ha total kontroll över. Rösten har expansion, skärpa och en lyrisk skönhet.
Jag är övertygad om att vi kommer att få höra henne i Wagners operor som Ortrud, Brangäne m fl. (Det är en tidsfråga innan Bayreuth ringer.) Och varför inte som Lady Macbeth i Verdis Macbeth? Hon är en mezzosopran med höjd!
Matteo Jin gav absolut allt i rollen som Rodrigo. Hans utmärkta sceniska förmåga kombinerade han med en vokal gestaltning som tog tillvara varje ord och till och med varje stavelse. Ett exempel är hur han färgsatte ordet ”virtú” i frasen ”Domanda al ciel dei forti la virtù!” i scenen med Carlo i första akten. Det är sublim sångkonst!
Jag är inte förvånad över att han gör succé som Rigoletto - han har allt som krävs (och lite till) för Verdis stora barytonroller. En annan roll som jag verkligen skulle vilja höra och se honom i är Nick Shadow i Stravinskijs opera Rucklarens väg (The Rake’s Progress). Då skulle Bryn Terfel kunna släppa den rollen.
Taras Konoshchenko hade fördjupat sin tolkning och behärskning av Filippos otroligt svåra roll. Han hade utmejslat maktmänniskan ner i minsta detalj, som t ex hur han hanterade sin promenadkäpp. Och i sin stora nattscen smälte röst och agerande samman till en bild av en genuint förtvivlad man, fången i sig själv och omständigheterna.
Alejandro Roj skapade ett större djup i Don Carlo vid den här föreställningen. Premiärens ”full gas” hade ersatts av en mer avvägd vokal insats. Det fick till resultat att hans tolkning paradoxalt nog blev ännu mer dramatisk och passionerad. Det fanns en brinnande eld i hans röst som verkligen imponerade. Det är inte konstigt att han nu åker till Metropolitan för att vara reserv för Jonas Kaufmann.
Den här föreställningen gav mig möjlighet att bättre förstå gestaltningen av dramat. Det hade blivit tydligare sedan premiären, och nu kunde jag också upptäcka nya detaljer som jag missat vid premiären.
Operan utspelar sig vid det strikta spanska hovet där man helst håller sig inom ramarna. Det återspeglas i Filippos agerande som alltid har ett visst mått av självkontroll, till och med i förtvivlan. (Egentligen tappar han bara kontrollen en enda gång – när han slår till Elisabetta.) Taras Konoshchenko var i varje rörelse och i minsta nyans ett med den tolkningen.
Elisabetta kommer från ett annat hov som förmodligen har ett mindre strikt protokoll. Att hon dessutom är ung gör att hennes agerande ibland faller utanför det spanska hovets ramar, men hon tvingar in sig själv i en stelhet eftersom situationen så kräver. Den bilden frammanade Charlotta Larsson alldeles utmärkt. Hon blev otroligt mänsklig när hon tröstade den förvisade hovdamen som en slags stilla protest.
Även Eboli styrs av hovets stränga regler. Trots att hon är en vulkan av känslor så kliver hon in i självkontrollen och väljer ett liv i kloster som straff för sitt svek. I arian ”O don fatale” gav Siv Oda Hagerupsen den konflikten sitt fulla uttryck.
En annan aspekt som framstod tydligare för mig den här gången var relationen mellan Carlo och Rodrigo. Ofta gör man dem som väldigt nära vänner, och skapar intrycket av Rodrigos agerande sker av lojalitet med Carlo. Men här blev det tydligt att Rodrigos främsta lojalitet är rätt och frihet. Hans uppoffring för Carlo är egentligen en uppoffring för Flandern. Matteo Jin är fullt övertygande i den tolkningen - faktiskt så bär han hela den tolkningen.
Var Carlos lojalitet ligger kan man fundera över. Han säger att han agerar för Flanderns folk, men nog anar jag en egen liten lust till makt och position? Den ambivalensen lyfte Alejandro Roj fram på ett spännande sätt.
Den här föreställningen gav mig en tolkning som handlar om konflikten mellan frihet och kontroll. Friheten som representeras av Rodrigo och Don Carlos, och till viss del Elisabetta, ställs i kontrast mot den regelstyrda kontrollen som Filippo och Eboli lyder under, och för vilken Storinkvisitorn är den främste representanten.
I den konflikten skapas dramatik och fantastisk musik.
In English
The Greek
philosopher Heraclitus is supposed to have said: "No man ever steps in the
same river twice". So it was with great anticipation that I for the second
time saw Verdi’s opera Don Carlo at
Opera på Skäret with the same team of singers as I saw and hear at the gala
premiere July 28th. (See my previous post Spansk renässans utanför Kopparberg.)
Why do you drive
all the way from Vallentuna to Skäret (Kopparberg) to see the same production
with the same singers twice? It’s the same thing as the fact that a cake often
is yummier on the next day – a production develops, especially such a complex
opera as Don Carlo.
My summary is that
even if the core is unchanged, some elements have deepened or get a more
accentuated clarity. A very yummy cake, with other words.
There are some
things that I want to mention also this time:
The musical flow
and the orchestral sound and precision were if possible even tighter than at
the premiere. Maestro Michael Balke
had everything in his hands in a way that delivered drama, shades, brilliance
and a completely natural flow. He and the orchestra were breathing together
with the singers in an even more natural way than at the premiere. The choir
was also better together, especially the ladies sounded excellent.
Siv Oda Hagerupsen as Eboli gave even more scenically in the dramatic
scenes, and her voice sounded completely free in all registers. There is a core
and a colour in the voice that she seems to have in total control. The voice
has expansion, bite and a lyrical beauty.
I’m convinced that
we will hear her in operas by Wagner in parts as Ortrud, Brangäne and others.
(It’s just a question of time before she gets a call from Bayreuth.) And why
not as Lady Macbeth in Verdi’s Macbeth? She is a mezzosoprano with a superb
high register.)
Matteo Jin gave absolutely everything in Rodrigo’s part. He
combines his excellent acting abilities with a vocal characterisation that used
every word and even every syllable. An example is his colouring of the word “virtú”
in the phrase ”Domanda al ciel dei forti la virtù!” in the scene with Don Carlo
in the first act. That is sublime singing!
I’m not surprised
that his is successful in the part of Rigoletto – he has everything you can
wish for (and some more) for the great baritone parts in the operas by Verdi. Another
part that I really would like to hear and see him in is Nick Shadow in
Stravinsky’s opera The Rake’s Progress”. Then Bryn Terfel could let go of that
part.
Taras Konoshchenko had deepened his interpretation and command of
the extremely difficult part of Filippo. His way of portraying a man of power
was done in smallest detail, for example how he handled his walking stick. In
his great nocturnal scene his voice and acting melted together into a
characterisation of a man in total despair, captured in himself and the
circumstances.
Alejandro Roj created a bigger depth in Don Carlo this time. The “full
throttle” at the premiere had now been replaced with a more balanced vocal
performance. It resulted in that his interpretation actually became more
dramatic and passionate. There was a fire burning in his voice that was really
impressing. It’s not surprising that he is now going to Metropolitan to cover
for Jonas Kaufmann.
This performance
gave me the opportunity to better understand the interpretation of the drama.
That aspect had been clearer since the premiere, and I could also note details
that I hadn’t seen at the premiere.
The opera takes place
at the strict Spanish court were you keep within the frames. It’s shown in
Filippo’s actions that always has a self-control, even in moments of despair. (He
only let go of that control once – when he hits Elisabetta.) Taras Konoshchenko
was in every movement and vocal shade at one with that perception.
Elisabetta comes from
a court that probably has a less strict protocol. Add her youth, and it results
in that she sometimes acts outside the rules of the Spanish court. But she
forces herself back inside in the strict frame because that is what her
situation demands. Charlotta Larsson gave us that interpretation in an
excellent way. She showed her empathy as a dignified protest when she comforted
the lady in waiting that had been punished by exile.
Even Eboli is
victim of the strict court rules. Even if she is a volcano of emotions she
steps back into self-control and chooses a life in a convent as a punishment
for her betrayal. In the aria “O don fatale” Siv Oda Hagerupsen gave that conflict
its full expression.
Another aspect
that was clearer to me this time was the relation between Carlo and Rodrigo.
They are often portrayed as very close friends which creates the impression
that Rodrigo’s actions are a result of his loyalty to Carlo. Here it was
obvious that Rodrigo’s primary loyalty is right and freedom. His sacrifice for
Carlo is a sacrifice for Flanders. Matteo Jin is totally convincing in that interpretation
– he actually carries the whole interpretation.
Where Carlo’s
loyalty is can be discusses. He says that he acts for the people of Flanders,
but I think that I can hear a will of power and position for himself? That
ambivalence was delivered by Alejandro Roj in a very interesting way.
This performance
gave me an interpretation that was about the conflict between freedom and
control. The freedom represented by Rodrigo and Carlo, and party by Elisabetta,
is put in contrast to the rules that are controlling Filippo and Eboli, and
where The Great Inquisitor is the primary representative. In that conflict drama
and marvellous music is created.
Inlägg
