Life of Bellman – en fullträff!

Lördag 3 juli – varmt högsommarväder med strålande sol från klarblå himmel. En lätt bris i trädkronorna. Ulriksdals slottspark kan inte bli mycket vackrare än så!
Och där – mitt i allt detta – spelas musikalen Life of Bellman.
I förlängningen av Orangeriet har det slagits upp en scen och en läktare. Scenfonden utgörs av sommargrönska och mäktiga ekar som ger skön skugga. Ekarna utgör också belysningseffekt när deras löv bryter den dalande solens strålar i föreställningens mest stämningsfulla ögonblick.

Detta är andra sommaren som musikalen spelas. Det är inte ett dugg förvånande med tanke på vilken fullträff det är.
Härlig musik – både Bellman och nyskrivet.
Skön humor – dagsaktuell och ibland skruvad, men aldrig plump.
Utmärkta skådisar – hur ofta får man se det i en utomhusmusikal?
Tät story – rakt berättad med en blandning av historiereferenser och fritt fabulerande.


Det kanske mest imponerande är att varje roll är idealiskt besatt och genomförd. Det lyser i huvudroller, biroller och statistroller.

Bandet:
Albin Flinkas gör en nästan naturalistiskt rak Bellman, han känns helt äkta i ord, ton och gest oavsett om han är full eller skamsen. Hans närvaro i varje ögonblick imponerar djupt.
Jan Åström är en naturkraft som Mowitz. Han har inte bara en av Sveriges bästa röster utan han har en värme, närvaro och intensitet som når ut. (Och självskriven som Baloo om någon skulle sätta upp Djungelboken igen.)
Andreas Andersson gör en djupt mänsklig och rörande Nordström, aningen bortkommen, men aldrig mesig.
Ulla Winblad gestaltas i år av Anki Albertsson, hon lyckas förmedla en trotsig värme med ett stråk av bitterhet.
Thérèse Andersson gör Kajsa-Stina som en klassisk subrettroll – och det funkar definitivt.

Hovet:
Evabritt Strandberg äger scenen varje sekund som hon står på den. Bett i repliken och djup i stämman – precis vad man kan vänta sig av den tämligen dominerande drottning Lovisa Ulrika.
Magnus Eriksson är en komisk fullträff som kung Adolf Fredrik. Jag fick lite Molière-känsla, och det ska ses som mycket positivt.
Kronprins (sedermera kung) Gustav görs av medicine studenten Jesper Salén. Tyvärr fastnar han lite i de utstuderade maneren, men han gör faktiskt en nog så intressant resa från fånig kronprinspajas till kung med en egen vilja. Och den förändringen görs mycket skickligt!
Andreas Wilson kommer inte till korta (pun intended!) som prins (hertig) Carl. Han lyckas med konststycket att spela hysterisk på ett riktigt realistiskt sätt. Imponerad! Dessutom är han intressant som den onda drivkraften i föreställningen. (Hur kommer det sig att de elaka alltid är skojigare?)

Ett exempel på hur bra birollerna fungerar är Peter Gerecht som uppassaren/betjänten/lakejen Herngren. Han spelar extremt effektiv teater bara med en blick eller en kroppshållning.
Och varenda en av de övriga rollerna fungerar. Jag vill faktiskt lyfta fram ”kören” som kollektiv och med individuellt utmejslade prestationer i småroller bidrar i hög grad till att föreställningen lyfter från mycket bra till suverän.


Och så var det ju musiken…
Det slår mig hur tidlös Bellmans texter och musik är. Även i en modern sättning så bär de och har giltighet. Det är fest, det är prydnad, det är vånda, det är nattsvart mörker. Ingen kan förneka Bellmans storhet när Jan Åström tolkar ”Märk hur vår skugga”.
Jag vill också lyfta fram Jan Radesjös nyskriva musik som går sömlöst in i föreställningen.


Alltså – detta är en föreställning som MÅSTE SES. Den har allt! Och med lite tur så har den även den magiska svenska sommarkvällen.


Biljetter på ticnet.