Kungliga Operan (Stockholm) 2011-12-29
Puccini: Flickan från Västern
Regi: Christof Loy
Koreografi: Thomas Wilhelm
Ljus: Bernd Purkrabek
Scenografi och kostym: Herbert Murauer
Dirigent: Pier Giorgio Morandi
Minnie: Nina Stemme
Jack Rance: John Lundgren
Dick Johnson/Ramerrez: Aleksandrs Antonenko
Nick: Niklas Björling Rygert
Ashby: Michael Schmidberger
Sonora: Ola Eliasson
Trin: Karl Rombo
Sid: Gunnar Lundberg d.y.
Bello: Linus Börjesson
Harry: Conny Thimander
Joe: Magnus Kyhle
Happy: Kristian Flor
Larkens: Ian Power
Billy Jackrabbit: Alar Pintsaar
Wowkle: Agneta Lundgren
Jake Wallace: John Erik Eleby
José Castro: Anton Eriksson
En postiljon: Jon Nilsson
Kungliga Operans Kör
Kungliga Hovkapellet
För det första - en opera av en av de stora operatonsättarna som spelas otroligt sällan och som jag aldrig förut hört i sin helhet.
För det andra - den omtalade regissören Christof Loy gör sin första uppsättning i Stockholm.
För det tredje - vår "egen" internationella stjärnsopran Nina Stemme gör ett av sina sällsynta gästspel på "hemmaplan" i en roll som hon aldrig tidigare sjungit.
För det fjärde - den lysande dramatiske tenoren Aleksandrs Antonenko är tillbaka på Kungliga Operan.
För det femte - Pier Giorgio Morandi dirigerar, bara det ett skäl att gå.
Operan
Det är en opera som skiljer sig markant från Puccinis andra operor. Här finns mycket lite av smäktande arior och långa melodiska fraser som fastnar. Istället anpassar sig musiken hela tiden till det dramatiska skeendet - här är det ingen musik för musikens egen skull. Det är inte många takter som löper på i samma takt/tempo.
Det finns de som tycker att storyn är svag och högst konstruerad. Men den är långt mera trovärdig är de flesta andra av Puccinis operor. Och den är inte svagare än de flesta filmer, speciellt inte om vi håller oss inom västerngenren.
Regissören
Christof Loy har verkligen skapat en helhet där såväl huvudroller som biroller har sin naturliga plats och bidrar till upplevelsen. Han spelar på den klassiska västernfilmen med filmprojiceringar i skakigt svartvitt av händelserna på scen. Det kan tyckas som ett billigt knep, men det skapar en alldeles speciell stämning.
Han skapar ett samspel mellan huvudrollerna som känns trovärdigt. När han tvingar(?) Antonenko att hålla igen i rollen som Dick Johnson så tänker man först att han inte kan agera, men frånvaron av utspel skapar en nödvändig kontrast mot Minnies känslosamhet.
Han lyckas också med konststycket att få alla mindre roller att ta sin egen plats. Det förfaller med något undantag inte i fasta uppställningar. Inte heller faller han för frestelsen att låta ovidkommande "lustigheter" ta fokus från situation eller stämning.
Nina Stemme
Jag har haft mina betänkligheter när det gällt hennes röst på sistone. Hon har låtit allt mer ansträngd och tidvid till och med skakig. Men här - en flödande stämma med ett lägre register som var som flytande guld - rikt, skimrande, varmt. Och även den dramatiska höjden satt, även om hon lät en smula "shrill" till att börja med. Och hennes agerande skapade en rent fysisk laddning.
Aleksandrs Antonenko
När han släpper på så är det omöjligt att stå emot. En röst med en glänsande stålklang och med en dramatisk nerv som slår knockout. Kanske inte den störste skådespelaren, men nog räckte det till och blev över.
Pier Giorgio Morandi
Jag har sagt det förut och jag säger det igen - den mannen är ett geni! Ge honom en orkester och ett partitur så händer det fantastiska saker. Hans sätt att hålla ihop, driva på, följa, accentuera och skapa musik var fullständigt enastående. Han hade varje sekund hela skeendet i sin hand. Han skapade en naturlig andning i musikens flöde och när dramatiken tätnade så fick han orkestern att brinna.
Det finns mycket mer att nämna.
John Lundgren sjöng sheriffen Jack Rance med scarpiansk svärta. Tyvärr så hade han bara en volym och dessutom en hård och nästan skallrig röst.
Det finns många småroller i operan. Varenda en av dem var välbesatt med bra röster och i många fall även med utmärkt agerande. Tillsammans med herrarna i Operakören skapade de en fin inramning till dramat.
Hovkapellet hade gärna få vara aningen större på stråksidan, men när det gäller kvaliteten finns inget övrigt att önska. De spelade med nerv och precision - inget slentrianspel där inte!
Det djupaste intrycket satte ändå den andra akten som utspelas i Minnies stuga. Nina Stemme ägde totalt akten - både på egen hand och även i samspelet med Antonenko och med Lundgren. Jag har sällan hört en så dramatiskt fullödig rolltolkning på en operascen som den hon levererade i andra akten. Och jag var inte ensam om att tycka det - salongen var som tokig vid ridåfallet efter andra akten.
Summa summarum så är nog detta (tillsammans med Rossinis La Cenerentola för ett par år sedan) en av Kungliga Operans största succéer på senare tid.
Under de senaste åren har jag sett flera utmärkta föreställningar på Operan, både av opera och balett. Det finns tecken på att Operan kan vara på väg in i en ny guldålder. Dock är det inte så mycket sångarna den här gången (jämfört med 60-talet), utan mer en allmän kvalitetshöjning i kör och orkester, intressant repertoarval samt utmärkta dirigenter, regissörer och koreografer. När i tillägg till det någon eller några sångare glimmar till lite extra så hamnar Kungliga Operan på en hög internationell nivå.
Och snart så får Kungliga Operan äntligen en hovkapellmästare som garanterat kommer att öka nivån ytterligare.
Dessutom har det hänt saker på andra fronter - Operan har fått till en marknadsföring som fångar och skapar intresse. Man kommunicerar via sociala media, man ser till att förmedla intressant information om föreställningarna etc.
Jag kan bara lyckönska operachefen Birgitta Svendén till framgångarna. Jag misstänker också att hon personligen spelar en stor roll i tillkomsten av den nya guldåldern på Kungliga Operan.