Flickan gör succé på Operan

Kungliga Operan (Stockholm) 2011-12-29

Puccini: Flickan från Västern

Regi: Christof Loy

Koreografi: Thomas Wilhelm

Ljus: Bernd Purkrabek

Scenografi och kostym: Herbert Murauer

Dirigent: Pier Giorgio Morandi

Minnie: Nina Stemme

Jack Rance: John Lundgren

Dick Johnson/Ramerrez: Aleksandrs Antonenko

Nick: Niklas Björling Rygert

Ashby: Michael Schmidberger

Sonora: Ola Eliasson

Trin: Karl Rombo

Sid: Gunnar Lundberg d.y.

Bello: Linus Börjesson

Harry: Conny Thimander

Joe: Magnus Kyhle

Happy: Kristian Flor

Larkens: Ian Power

Billy Jackrabbit: Alar Pintsaar

Wowkle: Agneta Lundgren

Jake Wallace: John Erik Eleby

José Castro: Anton Eriksson

En postiljon: Jon Nilsson

Kungliga Operans Kör

Kungliga Hovkapellet

Vi har sett Puccinis opera Flickan från Västern på Kungliga Operan i Stockholm. Vilken kväll!

För det första - en opera av en av de stora operatonsättarna som spelas otroligt sällan och som jag aldrig förut hört i sin helhet.
För det andra - den omtalade regissören Christof Loy gör sin första uppsättning i Stockholm.
För det tredje - vår "egen" internationella stjärnsopran Nina Stemme gör ett av sina sällsynta gästspel på "hemmaplan" i en roll som hon aldrig tidigare sjungit.
För det fjärde - den lysande dramatiske tenoren Aleksandrs Antonenko är tillbaka på Kungliga Operan.
För det femte - Pier Giorgio Morandi dirigerar, bara det ett skäl att gå.

Operan
Det är en opera som skiljer sig markant från Puccinis andra operor. Här finns mycket lite av smäktande arior och långa melodiska fraser som fastnar. Istället anpassar sig musiken hela tiden till det dramatiska skeendet - här är det ingen musik för musikens egen skull. Det är inte många takter som löper på i samma takt/tempo.
Det finns de som tycker att storyn är svag och högst konstruerad. Men den är långt mera trovärdig är de flesta andra av Puccinis operor. Och den är inte svagare än de flesta filmer, speciellt inte om vi håller oss inom västerngenren.

Regissören
Christof Loy har verkligen skapat en helhet där såväl huvudroller som biroller har sin naturliga plats och bidrar till upplevelsen. Han spelar på den klassiska västernfilmen med filmprojiceringar i skakigt svartvitt av händelserna på scen. Det kan tyckas som ett billigt knep, men det skapar en alldeles speciell stämning.
Han skapar ett samspel mellan huvudrollerna som känns trovärdigt. När han tvingar(?) Antonenko att hålla igen i rollen som Dick Johnson så tänker man först att han inte kan agera, men frånvaron av utspel skapar en nödvändig kontrast mot Minnies känslosamhet.
Han lyckas också med konststycket att få alla mindre roller att ta sin egen plats. Det förfaller med något undantag inte i fasta uppställningar. Inte heller faller han för frestelsen att låta ovidkommande "lustigheter" ta fokus från situation eller stämning.

Nina Stemme
Jag har haft mina betänkligheter när det gällt hennes röst på sistone. Hon har låtit allt mer ansträngd och tidvid till och med skakig. Men här - en flödande stämma med ett lägre register som var som flytande guld - rikt, skimrande, varmt. Och även den dramatiska höjden satt, även om hon lät en smula "shrill" till att börja med. Och hennes agerande skapade en rent fysisk laddning.

Aleksandrs Antonenko
När han släpper på så är det omöjligt att stå emot. En röst med en glänsande stålklang och med en dramatisk nerv som slår knockout. Kanske inte den störste skådespelaren, men nog räckte det till och blev över.

Pier Giorgio Morandi
Jag har sagt det förut och jag säger det igen - den mannen är ett geni! Ge honom en orkester och ett partitur så händer det fantastiska saker. Hans sätt att hålla ihop, driva på, följa, accentuera och skapa musik var fullständigt enastående. Han hade varje sekund hela skeendet i sin hand. Han skapade en naturlig andning i musikens flöde och när dramatiken tätnade så fick han orkestern att brinna.


Det finns mycket mer att nämna.
John Lundgren sjöng sheriffen Jack Rance med scarpiansk svärta. Tyvärr så hade han bara en volym och dessutom en hård och nästan skallrig röst.
Det finns många småroller i operan. Varenda en av dem var välbesatt med bra röster och i många fall även med utmärkt agerande. Tillsammans med herrarna i Operakören skapade de en fin inramning till dramat.
Hovkapellet hade gärna få vara aningen större på stråksidan, men när det gäller kvaliteten finns inget övrigt att önska. De spelade med nerv och precision - inget slentrianspel där inte!

Det djupaste intrycket satte ändå den andra akten som utspelas i Minnies stuga. Nina Stemme ägde totalt akten - både på egen hand och även i samspelet med Antonenko och med Lundgren. Jag har sällan hört en så dramatiskt fullödig rolltolkning på en operascen som den hon levererade i andra akten. Och jag var inte ensam om att tycka det - salongen var som tokig vid ridåfallet efter andra akten.

Summa summarum så är nog detta (tillsammans med Rossinis La Cenerentola för ett par år sedan) en av Kungliga Operans största succéer på senare tid.


Under de senaste åren har jag sett flera utmärkta föreställningar på Operan, både av opera och balett. Det finns tecken på att Operan kan vara på väg in i en ny guldålder. Dock är det inte så mycket sångarna den här gången (jämfört med 60-talet), utan mer en allmän kvalitetshöjning i kör och orkester, intressant repertoarval samt utmärkta dirigenter, regissörer och koreografer. När i tillägg till det någon eller några sångare glimmar till lite extra så hamnar Kungliga Operan på en hög internationell nivå.
Och snart så får Kungliga Operan äntligen en hovkapellmästare som garanterat kommer att öka nivån ytterligare.
Dessutom har det hänt saker på andra fronter - Operan har fått till en marknadsföring som fångar och skapar intresse. Man kommunicerar via sociala media, man ser till att förmedla intressant information om föreställningarna etc.
Jag kan bara lyckönska operachefen Birgitta Svendén till framgångarna. Jag misstänker också att hon personligen spelar en stor roll i tillkomsten av den nya guldåldern på Kungliga Operan.

En tydlig statsminister

Det finns många åsikter om Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt, men på en punkt tror jag att alla kan vara överens - hans avståndstagande till SD och deras idéer är mycket tydligt och har klar logisk skärpa.
I en intervju i Sydsvenskan (SD får Reinfeldt att se rött) så visar han på en övertygelse som gör att jag känner förtroende för honom. Han argumenterar inte utifrån ett politiskt manövrerande utan utifrån en personlig moralisk övertygelse som imponerar.

När sedan Jimmie Åkesson (partiledare för SD) går i svaromål i samma tidning (Åkesson: Reinfeldt är feg och föraktfull) så blir det svävande, otydligt och inkonsekvent. Han tar avstånd  från den öppna rasismen och främlingsfientligheten på nätet men berömmer samtidigt sajter som t ex Avpixlat där den sortens skriverier förekommer. (Värt att notera är att bakom Avpixlat ligger ledande företrädare för SD.)
Åkessons påstående om att Reinfeldt skulle vara "svenskfientlig" är rent löjeväckande. Det visar att han inte har förstått Reinfeldts resonemang. Dessutom klarar han inte av att beskriva vad "svenskhet" skulle vara mer än som en slags luddig "känsla".
Det är också intressant att se hur Jimmie Åkesson försöker ta  avstånd från sina väljares åsikter. Det ger ett intryck av en elitism där man i ledningen struntar i vad partiets medlemmar och väljare tycker.
Vad gäller feghet och förakt så gör jag följande reflektion: SD har ledande företrädare som ligger bakom rena hatsajter där personpåhopp och lögner sprids. Men offentligt vågar man inte erkänna den inblandningen.

Vinst i vård drabbar de redan utsatta

Johan Alvehus är ekonomie doktor och arbetar som lektor på Institutionen för Service Management vid Lunds universitet. Han har skrivit ett mycket bra inlägg i SvD om problemen med priskonkurrens inom branscher som vården.
Tyvärr har politiska principer fått gå före ekonomisk insikt och verklig kvalitet/omsorg.

SvD: Riskabelt att skapa en låtsasmarknad

Att se sig själv av Gunnar Ekelöf

Att se sig själv i andra
sina villkor
sin brist
sina svagheter
sitt mänskliga:
Att vara social i hjärtat
ni andra som är sociala i huvudet!
- Och hjärtat är inte en känsla för ögonblicket
men det som varar
Hjärtat är inte en konjunktur.

Att se sig själv av Gunnar Ekelöf

SD - ännu mer hyckleri

Tobias Brandel har skrivit ett bra inlägg på SvD. (Se länk nederst.)

SD - dubbelmoralens och hyckleriets mästare...
De vill inte riktigt kännas vid sajter som numera nedlagda Politiskt Inkorrekt och den nya Avpixlat. Men bakom sajterna ligger ledande företrädare för SD. I fallet Avpixlat har Kent Ekeroth bekräftat att det är hans projekt.
Personerna bakom de här sajterna väljer att vara anonyma och ansvarig utgivare saknas - därför kan ingen ställas till ansvar för det som skrivs. Och den anonymitet de förvägrar andra (t ex misstänkta, men ej åtalade eller dömda personer) gömmer de sig själva bakom.
De hävdar att problemet med övriga media är att de förtiger eller tystar ner andra åsikter än de som passar etablissemanget. Men på sin egen sajt Politiskt Inkorrekt moderaras det flitigt så att bara det som passar "ägarna" ges utrymme.
Det blir alltmer uppenbart att SD:s ständiga klagomål på ensidig media och tystande av åsikter enbart är gnäll - politiskt beräknat gnäll. SD försöker få stöd genom att framstå som offer och martyrer. Tyvärr går folk även utanför SD:s egna kretsar på det.

Och alla som inte tycker som SD är "forsterlandsförrädare", "svenskhatare", "babblande elitister", "småhjärnade invandrarkramare" mm...

Vill vi ha det samhälle som SD anser vara OK? Mitt svar är: NEJ!


SvD: Bekvämt- med egen megafon för SD

Historiker på villovägar

Historikern Anders Edwardsson gör sin alldeles egna version av historien när han genom att vrida på en del begrepp och hoppa över en del fakta lyckas få det till att Moderaternas föregångare (Högerpartiet/Allmänna Valmansförbundet) var de drivande (eller åtminstone stöttande) bakom allmän och lika rösträtt i Sverige.
Jag är imponerad av hur han lyckas konstruera ett sådant resonemang. För de som orkar ta sig tiden att gå tillbaka och läsa riksdagsprotokoll och tidningsartiklar från den tiden så står det dock klart att Allmänna valmansförbundet/Högerpartiet aktivt argumenterade EMOT allmän och lika rösträtt i Sverige. De förslag som de sedan lade fram var reträttförslag när de i praktiken redan förlorat. Det är DET som Anders Edwardsson nu kallar en drivande position.

Detta är dock inget Moderaterna ska lastas för, de är ett parti som tydligt och klart värnar demokratins grundvalar. Och det är det som räknas.


SvD: Sorgligt att Arkelsten backade från sanningen

Ostinato av Tomas Tranströmer

"Under vråkens kretsande punkt av stillhet,
rullar havet dånande fram i ljuset,
tuggar blint sitt betsel av tång och frustar
skum över stranden.

Jorden höljs av mörker som flädermössen
pejlar. Vråken stannar och blir en stjärna.
Havet rullar dånande fram och frustar
skum över stranden."

Ostinato av Tomas Tranströmer


Jag är så glad att Tomas Tranströmer får Nobels litteraturpris!

Stäng hälften av alla kyrkor

H B Hammar skriver i dagens SvD om att vi har fler kyrkor än vad vi använder här i Sverige.

Hammar i SvD: Dags att riva svenska kyrkor

Det här är mina reflektioner från 5 september i samma fråga:

I Sverige finns det ca 3400 kyrkobyggnader som tillhör SvK.

De flesta av dem har uppförts i tider då befolkningen var spridd på ett annat sätt över landet. Det innebär att otroligt många kyrkor ligger tämligen tätt i områden där det inte bor särskilt många människor.

Många av de kyrkorna står i princip oanvända. Möjligen så dras de igång någon gång i månaden för en pliktskyldig gudstjänst. Eller för något bröllop eller musikgudstjänst sommartid.

Resten av tiden så kostar de pengar. Pengar som skulle kunna användas på många andra håll inom kyrkans aktiva och expanderande verksamhet.

Men ändå hänger vi kvar vid de här kyrkorna. Så fort det kommer på tal att avveckla dem så blir det en lokal storm. Från de människor som ändå inte går i kyrkan, men som tycker att det ska vara som det alltid har varit. (Det ska vara dopp-i-grytan på julbordet även om ingen äter av det.)

Men kulturarvet då? Är det SvK:s sak som fristående trossamfund att ansvara för det? Vill staten bevara kyrkobyggnaderna som kulturella/musela minnesmärken så får väl staten överta kyrkobyggnaderna eller så får de fullt ut betala SvK för driften.

Utan att ha gjort någon närmare utredning så hävdar jag att hälften av alla kyrkobyggnader i Sverige borde kunna stängas. Av de 50 procenten så tror jag att det inte kommer at ställa till några som helst problem i hälften av fallen. För den andra hälften kan SvK behöva ordna med utökade kyrkskjutsar etc. Alltså - ca 850 kyrkor borde kunna stängas rakt av.

SvK måste sätta fokus på de huvudsakliga uppgifterna. Och bland dem finns inte att bevara kyrkobyggnader av sentimentalitet.

Petzäll visar en sanning om SD

Så har SD fått sitt första avhopp i riksdagen. William Petzäll har idag via Expressen meddelat att han lämnar SD och att han tänker sitta kvar i riksdagen på ett fritt mandat för att framför allt driva frågor kopplat till missbruk och beroendeproblem.

Jag tänker inte göra mig löjlig över Petzälls missbruksproblem. Det är en tragedi som jag hoppas att han får hjälp att komma till rätta med.

Men den här saken säger en del om SD:
- SD:s ledning är ett kompisgäng där verkliga kunskaper och karaktär inte spelar någon större roll när kandidater utses.
- Lojaliteten i det kompisgänget är inte mycket värd. Man är inte främmande för att ta heder och ära av varandra i media.
- Förhållandet till sanning och fakta är i högsta grad tänjbart inom SD. Erik Almqvist påstår att Petzäll krävt pengar för att lämna sin riksdagsplats, men Björn Söder m fl har inte hört talas om det. Minst en av dessa ljuger uppenbarligen.

Och man kan ju undra över om Petzäll kanske är en typisk SD-representant:
- Petzälls spontana reaktion när han insåg att han kommit in i riksdagen 2010 var glädjen över att kunna kvittera ut 60 000 kr i månaden och gratis övernattningslägenhet i Stockholm på skattebetalarnas bekostnad.
- Flera vittnar om hur Petzäll som suppleant i bl a utrikesutskottet inte lagt någon tid på att sätta sig in i olika ärenden.
- Jag får också en känsla av att Petzälls vilja att sitta kvar i riksdagen till hög grad är kopplat till den där ersättningen.



SvD: SD-ledamot blir politisk vilde
SvD: Petzäll ville ha pengar för att lämna riksdagen

SD:s sanna ansikte

Nu har det hänt - igen. Förtroendevalda medlemmar i SD visar vilken syn som finns bakom deras stora ord om respekt för lag och rätt.
Hur länge dröjer det innan människor genomskådat SD och tröttnat på deras dubbelspel?

SvD: SD-politiker avstängd som nämndeman

För vems bästa? Inte för barnens...

I en artikel i SvD idag (se länk nederst) berättas att eleverna på Södra Ängby skola inte längre får klättra i de träd som finns på skolgården. Nej, det handlar inte om att barnen kan skada träden, utan att barnen kan skada sig när de leker. De får istället leka i den trygghetsanspassade lekplatsen.

Vad gör detta med barn?
- Det snöper den kreativa fria leken.
- Det skapar människor utan egen förmåga att värdera risker.
- Det skapar människor som förväntar sig att allt ska läggas till rätta för dem.

För mig är det uppenbart att detta är i strid med skolans målsättning att skapa tänkande individer.


Och man kan ju också undra varför. Är det omsorgen om barnen som styr, eller är det skolan som är rädd att bli stämd av föräldrarna om ett barn skulle skada sig?


SvD: Eleverna får inte klättra i träd

SD gör bort sig - igen

SD går nu ut och säger att gudstjänsten i Storkyrkan i samband med riksdagens öppnande är "politiserad" för att även en muslimsk imam och en judisk rabbi medverkar.

Detta blir ju för dumt! Inser inte SD att det är de själva som politiserar gudstjänsten genom att göra den till ett tillhygge i sin politik?
Sverige är ett land med många religioner - det är väl alldeles självklart att riksdagen som representerar oss alla som bor i Sverige vartannat år ska kunna ha en interreligiös "gudstjänst" vid öppnandet? (Vartannat år är det en kristen ekumenisk gudstjänst.)

Sverige har inte längre än statskyrka. I Sverige råder religionsfrihet.


SvD: Imam i Storkyrkan upprör

Pride - tacka och gå vidare

Jaha, så är Stockholm Pride i ekonomiska svårigheter - igen. Man har inte lärt sig av tidigare års problem, utan man har låtit kostnaderna springa iväg. Enskilda medarbetare i organisationen har inte haft eller förstått de ekonomiska ramar som funnits.
Men det verkar också som om man glädjeräknat på intäkterna.
Det här håller inte!

Kanske detta är tillfället då vi inser att det är dags att tacka Pride för den avgörande betydelse festivalen haft för människor under många år - och gå vidare i nya former.
Det finns många i HBTQ-kretsar som ställer frågan om Pride-festivalen verkligen är det vi vill ha. Kanske det är dags att föra regnbågsflaggan vidare i andra sammanhang. Att hitta småskaliga lösningar som finns närmare människors vardag. Att fullt ut visa att HBTQ inte bara handlar om en vecka per år i Stockholm, utan om varje dag i hela Sverige.

SvD: Pridefestivalen i ekonomisk kris

Inkompetent ledning skickar reseräkningen till mig

Johan Ingerö för ett extremt smalt resonemang i sin ledarartikel i SvD (se länk nederst) där han kommenterar uppmaningarna från planka.nu att protestera mot SL:s prishöjningar genom att planka i kollektivtrafiken.
Han kommer inte med annat än det gamla vanliga: "Smitarna i kollektivtrafiken vältrar över betalningen på oss andra". Om man ser saken ur ett enda perspektiv så kan det naturligtvis utttryckas så.

Men faktum är att det handlar om prisökningar som i vilket annat sammanhang som helst skulle uppfattas som helt orimliga. I de fall en konkurrens hade funnits så hade kunderna snabbt övergett den butik eller det företag som kom med prisökningar på 15-30%. Men nu finns det ingen reell konkurrens i kollektivtrafiken.
Och alla andra protester struntar såväl SL som politikerna i. De vet nämligen att vi som reser med kollektivtrafiken ofta inte har något reellt alternativ. Bil? Alla har inte råd med två bilar i familjen och dessutom har politikerna skapat ett trafikkaos för bilismen med usel framkomlighet. Cykel? Jag har inte lust att cykla drygt 8 mil per dag året om, speciellt eftersom det inte finns vägar där det går att ta sig fram på cykel.
Så då blir enda möjligheten till protest att sparka där det gör ondast - på kassakistan. Det verkar vara det enda språk som SL och politiker reagerar på.
Därför ger jag mitt passiva stöd till planka.nu, även om det innebär att jag som betalande resenär får betala några kronor till på toppen.

Hela den här saken visar tydligt på att något är fel. Det är politikerna MOT medborgarna, istället för politikerna FÖR medborgarna.

I tillägg har vi SL vars ledning uppvisar en skrämmande inkompetens. De höjer priset på SMS-biljetter mer eftersom de vill att resenärer ska köpa månadskort istället. Hur ska det resonemanget fungera för någon som reser kanske 8 resor per månad? Där lönar det sig inte med månadskort, så den personen får stå ut med en helt orimlig prisökning för sitt resande. (Och om personen då har tillgång till bil så blir det bil istället för buss/tunnelbaka/pendeltåg/lokaltåg. Där har SL motverkat sin egen målsättning om ökat resande och miljöpåverkan.)
SL uppvisar även på andra områden en inkompetens som inte hade hållit i en konkurrenssituation. Deras syn på kundservice når inte upp till de mest grundläggande kraven. När man kontaktar deras kundservicefunktion så får man i bästa fall ett standardsvar om att de har lämnat saken vidare, och så hör man aldrig något mer. Ersättningskrav pga resegarantin avvisas ofta av ren slentrian, och det blir upp till resenären att bevisa förseningen.
De företag som SL har upphandlat för att sköta trafiken följs inte upp av SL när det gäller service och bemötande av resenärer. Som resenär upplever man sig ofta som ett paket som ska transporteras.


SvD Opinion: Snålåkarna skickar reseräkningen till dig

Trams om yttrandefriheten

DN har valt att tillfälligt stänga kommentarsfälten till artiklar i sin nätutgåva av tidningen.
Man väntar på ett nytt system med inloggning och/eller verifiering av epostadress.
Orsaken är att kommentarsfäölten svämmat över av kommentarer som är i strid mot DN:s regler för kommentarar, bl a grovt rasistiska och/eller hatiska kommentarer från anonyma personer.

Och då blåser det upp till en storm med uttalanden i stil med:
- Yttrandefriheten är hotad
- Demokratin är i fara
- Media förtrycker människor
- Media går i makthavarnas ledband

Detta är ju tokerier!
Yttrandefriheten är inte alls hotad. Det står var och en fritt att starta en blogg på nätet där han/hon kan skriva i stort sett vad som helst.
Det är ingen medborgerlig rättighet att få skriva vad som helst på någon annans plats på nätet.


Jag är glad att DN tar det här steget.
Kanske vi kan få lite mer av konstruktiv diskussion och sansad debatt kring artiklar i fortsättningen.

Jag tycker att vi alla ska vara medvetna om att ett ohejdat hat på nätet öppnar upp för ett samhällsklimat där våld och icke-demokratiska metoder ligger väldigt nära till hands. (Behöver man påminna om det som hände i Norge 22 juli?)

Det är också intressant (och skrämmande) att se hur anonymiteten tar fram de lägsta instinkterna hos människor, precis som anonymiteten i en pöbel eller i en grupp fotbollshuliganer.

DN: Därför stänger vi kommentarsfälten tillfälligt

SL tänker fel - igen

Jag blir mer och mer uppgiven över SL - Stor-Stockholms Lokaltrafik. Deras klumpiga agerande och brist på sunt förnuft har för länge sedan passerat rimlighetens gräns.
Eftersom de i praktiken har monopol på kollektivtrafik i regionen så kan de medvetet spela med att det inte finns alternativ.

Jag förstår att de vill att folk ska köpa månadskort istället för SMS-biljett, det ger dem mer pengar in i förhållande till antalet utförda resor. Men då glömmer de bort sällan-resenärerna, de som kanske åker kollektivt på helgen eller någon enstaka vardag. För de personerna är det orimligt att köpa ett månadskort som skulle innebära en kostnad på kanske 100-150 kr för en resa. Med kraftigt ökade priser för SMS-biljetter kommer de sällan-resenärer som har tillgång till bil hellre att ta den. Dvs SL:s nya biljettprisewr motverkar ett av de uppdrag som SL har från sin huvudman.

De som reser ofta kommer att fortsätta att köpa månadskort.
De som reser sällan kommer i högre grad att ta bil.
Och för de sällan-resenärer som inte har tillgång till bil kommer det att innebära en kraftig fördyring, oavsett om de väljer SMS-biljett eller månadskort.


SvD: SMS-biljetten höjs mest

SD, KD, C och V - behövs de?

Synovates senaste opinionsmätning bjuder på en del resultat som inte känns igen från andra undersökningar. Det kan alltså finnas skäl att ta den här mätningen med en nypa salt. Men å andra sidan har vi haft en del händelser som skulle kunna ge de här resultaten.

Vi har sett tydliga tecken på en kärvare ekonomisk situation som även drabbar Sverige, något som inte var på tapeten för ett par månader sedan. Då valde vi i Sverige att blunda för alla de tecken på problem som fanns i omvärlden, ungefär som om Sverige skulle kunna stå utanför världsekonomin.
I sådana lägen stärks de stora "statsbärande" partierna (m och s) på småpartiernas och särintressenas bekostnad.

Vi har haft terrordåden i Norge den 22 juli, och de diskussioner som förts efteråt. Med tanke på Sverigedemokraternas urusla hantering av den debatten så är det inte överraskande att de tappar. Det har också avslöjats att SD haft samröre med minst sagt tveksamma nätverk och organisationer. Enskilda förtroendevalda i SD har också agerat och uttalat sig på ett sätt som dragit ner byxorna på partiet. Det blir alltmer uppenbart att SD:s bakgrund i rörelser som Bevara Sverige Svenskt inte är historia.

Med socialdemokraterna i opposition så har vänsterpartiet svårt att hitta en roll som är trovärdig. De hamnar i en position där de ska konkurrera med s om att vara kritiska till alliansregeringen, men för att inte bli för lika s så måste de bli så extrema att de tappar trovärdighet.

Centern valde för några år sedan att släppa sina traditionella väljarbas. De släppte också sin miljö- och familjeprofil för att istället satsa på entreprenörskap och Stureplan. De har inte lyckats i det klädombytet.

Kristdemokraterna har troligen Sveriges mest proffsiga partidelare, men de dras med en förmyndarroll som inte går hem i väljarkåren. I sina försök att röra sig bort från sin ursprungliga värdegrund har de tappat i tydlighet. Det är som om de försöker rida två hästar samtidigt - och det straffar sig.

Personligen ser jag ingen förlust för Sverige med dessa partier utanför riksdagen.
Vad gäller SD så ska de ut ur riksdagen vid nästa val - punkt slut!

SvD: Fyra partier under spärren

Tillbaka till 1791

Onsdag 10 augusti - riktigt bra dag.
Tog en dag ledigt från jobbet. Johnas och jag mötte upp med två goda vänner för middag på Ulriksdals Wärdshus och för en föreställning av Mozarts Trollflöjten på Confidencen (Ulriksdals slottsteater).

Mitt första besök på Confidencen. En teater med en fascinerande historia. Byggnaden är från sent 1600-tal, från början använd som ridhus och som värdshus. I mitten av 1700-talet ombyggd till teater i rokokostil med plats för 230 personer. (Ansvarig för ombyggnaden var samma Adelcrantz som ritat Adolf Fredriks kyrka, Drottningsholms slottsteater och Kina slott.) Tyvärr skritades det ursprungliga teatermaskineriet på 1800-talet, men 2004 kunde man inviga ett teatermaskineri i återställt 1700-talsskick.

Confidencen lever ett mycket innehållsrikt liv idag med opera, balett, konserter mm. Den person som  betytt mest för Confidencens moderna liv är Kjerstin Dellert som sedan 1970-talet har arbetat på alla fronter för att hålla igång och utveckla såväl lokal som verksamhet.

Kvällens föreställning var alltså Mozarts opera Trollflöjten, eller sångspel som han själv rubricerade det. (Sångspel = verk med talad dialog och musikinslag.)
Trollflöjten är en minst sagt trasslig historia med en hel del inkonsekvenser i handlingen. Bakgrunden var den brådska och de ändringar som fick göras för att hinna före ett konkurrerande teatersällskap med ett liknande verk.
Detta har gjort att uppsättningar av Trollflöjten nästan alltid innebär någon form av bearbetning för att få till en mer sammanhängande historia, lite beroende på vilken historia man väljer att berätta. Det är inte alls ovanligt med såväl strykningar som omstuvningar i ordningen mellan olika nummer i operan.
För kvällens bearbetning svarade Arnold Östman, internationell dirigent och legendarisk ledare för Vadstena-akademien, Drottningholmsteatern och Norrlandsoperan. Han är kanske mest känd som Mozart-tolkare, bl a med inspelningar av de flesta av Mozarts operor från Drottningholmsteatern.
Östman hade valt att helt plocka bort dialogen. Tyvärr gör det ett svårbegripligt verk ännu svårare att förstå. Man måste kunna historien i förväg för att hänga med i handlingen, annars reduceras det bara till ett antal löst sammanknutna musiknummer. Nu blev många relationer och sammanhang helt hängande i luften. Dessutom avstod man från många fina tillfällen till humor, något som utan tvekan spelade en roll för verkets librettist Schikaneder.

Ansvarig för iscensättningen var Per Arthur Segerström vars dansbakgrund var mycket tydlig. Föreställningen byggde i hög grad på stiliserade rörelser, poser och formationer med bas i 1700-talets estetik. Mycket vackert, men också en smula distanserande.
Rent generellt för kvällen kan man säga att det var långt till verkliga känslor. Allt försvann  i stilisering och idealisering. Rollfigurerna blev bara principer, aldrig människor.
Men estetiskt var det så det förslog! Grupperingar, förflyttningar, poser - ytterst välavvägt och harmoniskt. Väldigt rokoko.
Det hela förstärktes av kostymer som genomgående var sagolikt vackra. Och vi ska inte glömma själva lokalen vars intimitet förstärktes av att hela föreställningen genomfördes i skenat av endast levande ljus. Det gav en känsla  av att salong och scen smälte samman i ett mjukt, lite fladdrande ljus.

Men musikaliskt då?
På samma sätt som Trollflöjtens tillkomst i mångt och mycket är ett hastverk så blev kvällens föreställning också ett "hastverk", i den betydelse att det gick fort - väldigt fort. De flesta tempi var så snabba att musikens naturliga andning helt försvann i jakten på att komma till nästa ton. Musiken läts aldrig dröja vid en fras vilket gjorde att en dimension i musikens inneboende kontraster tappades bort.
Dessutom skapade farten ett slarvigt orkesterspel av Confidencens egna musiker, speciellt i småstråket. Detaljer, betoningar, nyanser etc försvann i brådskan.
Det var mycket intressant att höra orkestersatsen reducerad och omarbetad för en mycket liten ensemble. Tre violiner, en viola, en cello, en kontrabas, en flöjt, en klarinett, två valthorn och ett klockspel.
Borta var en flöjt, två oboer, en klarinett, två fagotter, två trumpeter, tre tromboner och puka. Trots en mycket skicklig ominstrumentering (där bl a fagotten ibland dök upp i cellon) så blev det väl tunt. Speciellt saknade jag en bredare träblåsbesättning. Dessutom hade stråkbesättningen gott kunnat utökats med två violiner och en viola för att ge en fylligare klang. Då hade man också minskat problemet med den bitvis störande orenheten. (Lite av det orena spelet kan skyllas på en minst sagt fuktig väderlek.)
Orkesterns motor var den förstklassige cellisten som skapade ett driv och en attack utan vilket föreställningen hade säckat ihop musikaliskt. Övriga stråkar var bleka och en smula tafatta. Jag saknade attack och precision i spelet. Blåsarna höll genomgående en mycket hög klass, speciellt flöjtisten som naturligtvis har en nyckelroll i operan.

Jo, det var några som sjöng också.
Och den som dominerade i kraft av vokal och scenisk förmåga var Jakob Högström som Papageno. Han gjorde en av de bästa Papageno jag har hört och sett. En varm, rörlig, nyansrik och tydlig baryton som är som skapad för Mozarts musik. (Jag skulle verkligen vilja höra honom som Leporello.) Hans till synes improviserade samspel med sin fågel (handdocka) gav den humoristiska ton som är så nödvändig i Trollflöjten.
En annan imponerande stämma var Miriam Ryen som Nattens Drottning. Efter en tveksam inledning så kom hon starkt igen i sin andra stora aria. Koloraturen var helt stadig och hon gav rätt karaktär åt rollen.
På topplistan hör också Conny Thimander hemma. Han har kanske inte en av de volymmässigt starkaste rösterna, men det är en otroligt välklingande röst. Och han har en scenisk förmåga som imponerar stort. Han skapade som Monostatos rörelse på gränserna till den i övrigt extremt stiliserade uppsättningens ramar. I sin enda aria lyckades han med konststycket att förmedla en känsla, något som inte var alltför vanligt i uppsättningen i övrigt.
Rasmus Bodén sjöng en klassisk statuarisk Sarastro, en smula distanserad. En mycket vacker varm röst som dock tappade fästet av och till, troligen på grund av att luftförsörjningen inte riktigt räckte. Dessutom drogs han med samma problem som många av de andra sångarna - usel diktion. Men det är en ung (äkta!) bas som jag garanterar att vi kommer att få höra mer av. Och det gör jag gärna.
Lars Martinsson sjöng Talaren med en mycket ren klang - och tydlig diktion. En slaggfri röst med en klang som bar igenom. Dock i en roll som är tämligen hopplös att göra något intressant av.
De tre tärnorna är effektiva, speciellt Tredje tärnan (alt) som har en underbart fin klang. (Dock missade jag hennes namn.) Kan också vara värt att nämna Frida Jansson som sjöng både Andra tärnan och Papagena. En fin röst med bra precision.
En av de allra viktigaste rollerna i operan är Pamina. Man kan säga att hela handlingen rör sig kring henne. Hon är orsaken till allt som sker, och hennes kraft är det som skapar räddningen. Tyvärr misslyckas uppsättningen med att tillvarata detta centrum. Iscensättningens estetik och stilisering fångar aldrig upp Pamina. Vokalt får Mariella Karle heller aldrig chansen att gestalta med sin röst pga alltför uppdrivna och stressade tempi.
Fredrik Strid sjunger Tamino, denna hopplösa Mozarthjälte som bara är principer - en kusin till Don Ottavio. Fredrik Strid är en av dem som verkar helt bekväm i uppsättningens stilisering. Han ger rollen en mycket fin ädelhet och ett patos som faktiskt legitimerar idealiseringen. Hans rörelser verkar fullständigt rätt i sammanhanget. Vokalt sliter han dock, både med diktionen och med höjden. I lägre lägen märker man dock en vilja att förmedla en dramatik, men det hindras (återigen) av alltför uppdrivna  tempi.


En vacker kväll i en intim miljö med härlig musik i lummigt grönskande omgivningar. Och god mat i goda vänners sällskap.
Lite grann som en sensommarkväll i Wien 1791?

Hur ska SD förklara bort sitt deltagande i möten som planerar våld och terror?

Jesus Alcala skriver idag om de direkta kopplingarna mellan Sverigedemokraterna och nätverk  som har våld och terror på sin agenda.
Ledande företrädare inom SD har i en officiell roll som representanter för SD deltagit i ett flertal möten sedan 2007 där man varit talare och aktivt involverade i de här nätverkens planering.
SD har till sina partikongresser bjudit in företrädare för bl a det brittiska högerextrema och våldsbenägna EDL.
Vid SD:s partikongress höll en nuvarande riksdagsledamot ett tal starkt präglat av krigs- och våldsuttryck.

Dessa väl dokumenterade möten gör att det inte råder någon som helst tvivel om att SD högst medvetet spelar ett dubbelspel. SD har fått en plats i riksdagen genom att dölja sanningen - det är fullständigt klart att om de som röstat på SD varit klara över det som kommer fram i den här artikeln så hade inte partiet fått ens i närheten av så många röster som de fick.

Och konsekvenserna borde väl vara ännu tydligare om man tänker på varifrån Anders Breivik fick sin inspiration till terrorattackerna i Norge...


SvD: Hatet känner inga gränser

Hänsyn till människor i chock

Den här artikeln har jag väntat på....   (Se länk nederst.)

Jag har läst och hört några ögonvittnesskildringar från tragedin på Utöya i Norge.
Tidigt reagerade jag på att detta är unga människor i chock. Någon borde skärma dem från media. Någon borde se till att deras berättelser hanteras klokt.
Tids nog kommer tiden för att berätta för världen. Nu måste fokus vara på de överlevandes och de närståendes bästa. De ska mötas av människor som är beredda att lyssna på deras berättelser och ge dem det direkta stödet - öga mot öga.

Jag har sett människor argumentera med att det är viktigt att ungdomarna får berätta och att vi av respekt för dem ska lyssna. Ja, den tiden kommer också. Men den är definitivt inte nu.

Det är inte bara pressen som ska ta hänsyn - det är också något för var och en av oss.

DN: Pressen bör ta mer hänsyn till offren

Medskyldiga till terrordåden i Norge

Läs Thomas Hylland Erikssons utmärkta artikel (se länk nederst) om hur hatiska och främlingsfientliga uttryck på internet finns med bakom terrordåden i Norge.
Han skriver bl a: "Internet gör livet lättare, inte minst för dem som önskar att fasa ut sig ur verkligheten och odla en sekteristisk identitet som hämtar näring i paranoida fantasier."

På nätet kan hatet uppmuntra hatet via anonyma inlägg som tar fram det lägsta hos människor eftersom de aldrig behöver ta ansvar för vad de skriver.
På nätet kan man få sina fördomar legitimerade och förstärkta.
På nätet kan hatet drivas till sin yttersta spets. Det ska inte mycket till för att tippa ord över i handling. Det behöver inte alltid vara omfattande terrordåd som i det här fallet.


SvD: Internet filtrerar fram hat

Mätas med olika måttstockar

Kloka tankar och iakttagelser hos de intervjuade - se länk nederst.

Varför kräver ingen att kristna kyrkor ska ta offentligt avstånd från terrordådet i Norge trots att det utfördes av en uttalat kristen person i namn av kristendomen? Hade det varit en muslimsk gärningsman hade kraven kommit att varenda muslimsk organisation skulle ta avstånd...

En till synes helt vanlig blond etnisk norrman är ansvarig för dåden. Då ägnas tid åt vad i barndomen som kan ha orsakat att det gick så fel i personens liv. Hade det varit en muslimsk gärningsman så hade den vinkeln inte ägnats många minuter...

Gärningsmannen kallas nu "gärningsman" eller "galning". Hade det varit en muslimsk gärningsman hade han kallats "terrorist"...


Så olika måttstockarna ändå är...


SvD: Ingen förväntar sig att kyrkan ska ta avstånd

SD-politiker uttalar stöd för den norske terroristen

Sverigedemokraten och kommunpolitikern Erik Hellsborn i Varberg anser att massakern i Norge är massinvandringens och ”islamiseringens” fel. I sin blogg skriver han att han inte känner någon skuld att dela den terrormisstänktes åsikter. (Se länk nederst.)

Jag är glad att SD offentligt tagit avstånd från de här åsikterna.
Jag noterar dock att SD inte vill ge tydligt besked om vilka åtgärder man tänker vidta. I vilket annat parti som helst så hade en person med de här åsikterna åkt ut med öronen före.

Man kan också undra vad SD är för parti som inte bara drar till sig personer med de här åsikterna, utan även ger dem förtroendeuppdrag. Det är helt uppenbart att den här sortens människor känner att SD på något sätt svarar upp mot deras åsikter.


SvD: SD-politiker delar Breiviks åsikter

Inkompetens bland tjänstemän i Stockholm

Jag är beredd att hålla med Helene Hellmark Knutsson (s) - finanslandstingsråd i opposition i Stockholms läns landsting - i hennes kritik av hur politiker hanterar privata entreprenörer. (Se länk nederst.)
Dock kan man notera att detta inte är något partiskiljande, det var inte ett dugg bättre med s vid rodret.

Det hela handlar om en skrämmande inkompetens hos våra ansvariga politiker.
Jag vill också sätta fingret på att de tjänstemän som skött upphandlingar och avtal har agerat i strid med sin yrkesetik genom att genomföra sina arbetsuppgifter på ett sätt som är uppenbart inkompetent. En person i motsvarande roll hade i ett privat företag sannolikt blivit omplacerad eller uppsagd.
Som yrkesperson har man ett ansvar för att flagga när något missköts på det här sättet. Men alltför många tjänstemän inom kommun och landsting saknar uppenbarligen det civilkuraget och den yrkesstoltheten.



SvD Brännpunkt: Politiker får inte abdikera

Stockholms läns landstings upphandlingsverksamhet bär skulden

I dagens SvD tar man upp Securaitas misstänkta fusk med biljettkontrollsiffror för SL. (Se länk nederst.)

Det kan ligga nära till hands att lägga all skuld på Securitas som lurat SL.
Men det egentliga problemet är att SL gjort en upphandling och ett avtal som inbjuder till uppblåsta siffror. Avtalet ger Securitas extra pengar för varje kontroll som görs utöver den överenskomna nivån.
I tillägg till det så har SL inte genomfört någon kontroll av hur Securitas följer avtalet.
Detta visar på en skrämmande brist på affärsmässighet och grundläggande inköpskompetens hos SL - och i förlängningen hos Stockholms läns landsting.

Baserat på detta och på tidigare upphandlingar gjorde av landstingets olika organisationer så är det dags att kräva en total upprensning i landstingets upphandlingsverksamhet. En person med gedigen erfarenhet från privat inköpsverksamhet bör tillsättas med ett tydligt mandat och ett övergripande ansvar för hela upphandlingsverksamheten inom landstinget.
Jag räknar med att man kommer att behöva göra omfattande omorganisationer. I samband med det kommer en del personal att behöva sägas upp eller omplaceras. Ny kompetens behöver rekryteras.

Nu får det vara slut på lekstugan med våra skattepengar!


SvD: SL ser över avtalet - anklagelserna om fusk med biljettkontrollen ska utredas

Ingen får kunna mer än någon annan

SvD har en ledare (se länk nederst) som handlar om akademikernas roll inom socialdemokratin.

Jag är benägen att hålla med. Och jag tror att jag vet vad det beror på. Det soocialdeokratiska partiet lider av en anti-akademisk motrörelse som nu har fått fullt genomslag.
Av någon anledning så blev det för ett antal år sedan inte "fint" att vara akademiker inom s. Det var som om partiet genomgick en romantisering av den kunskap som man tillägnat sig i livets skola - och enbart i den skolan. Inspel från forskare och den akademiska världen sågs inte med blida ögon. Personer som hade en akademisk bakgrund eller en vilja att lyssna på akademiker ställdes utanför. Partiet fokuserade istället enbart på sina företrädares förmåga att kommunicera. Men man glömde bort vad som skulle kommuniceras.
Socialdemokraterna har en lång tradition av grundlig analys och förmåga att se sammanhang i politiken. Men det har nu tappats bort. Istället erbjuder man ett lapptäcke med ständigt skiftande utspel som inte hänger ihop med någon större vision eller helhetsbild.

Jag vill faktiskt påstå att socialdemokratin har blivit ett offer för den egofixering som samhället lider av. Nu är alla mästare på allt och ingen får ifrågasättas för då är det en kränkning. Man har blandat ihop allas lika värde med allas lika förmåga. Medelmåttornas förlovade land...


SvD ledare: Socialdemokraterna behöver akademikerna

Låt dem slippa

Patriotiska studentförbundet i Göteborg hissar på uppdrag av kommunen flaggor på kommunens flaggstänger i Göteborg och får för detta 28 000 kr per år.
Patriotiska studentförbundets kansler Torsten Persson tycker att det är upprörande att Regnbågsflaggan hissats på kommunala flaggstänger i samband med Göteborgs HBTQ-festival. Dessutom vill de ha 2 000 kr extra för merarbetet i samband med flagghissning under festivalen.

Detta är en storm i ett vattenglas som dessutom har en otroligt enkel lösning. Låt någon annan ta över flaggningen!

Patriotiska studentförbundets kansler har en underlig syn på människor:
"Tidigare i år tillät man samerna att flagga på Gustav Adolfs torg och sedan fick zigenarna flagga. Vad blir nästa steg, att handikappsrörelsen hissar sin? De har väl ingen flagga, men de kan ju kanske skapa en med en rullstol och två korslagda kryckor undertill, säger Torsten Persson till GP."

"Hur ska man förklara som förskollärare för små barn vad det är för flagga och vad den symboliserar och vad det är för människor. Barnen kan ju få mardrömmar om förskoleläraren berättar om vad homosexualitet handlar om, säger Torsten Persson till GP."

Patriotism? Knappast, snarare en pinsam överklassattityd.





SvD: Regnbågsflagga upprör patrioter

Vad ska SD skylla på nu?

SvD tar upp det intressanta att i Skops senaste mätning av väljarsympatier så har SD gått från 6.6% (maj) till 4.2% (juni), en minskning med mer än en tredjedel. Nu hänger SD på spärren.

Innan valet 2010 så sa SD att bara de kom in i valet så skulle de kunna få ut sitt budskap bättre och då skulle de snabbt växa i popularitet. Nu har de suttit i riksdagen i snart ett år och ju mer deras politik presenteras desto sämre går det för dem i väljarundersökningarna. Svenska folket tycker inte som SD.
Så vad ska de nu skylla på?

Jag tycker mig också se en ovilja från ledande SD-politiker att prata om invandring. Det ger nästan intrycket av att den kärnfrågan för partiet ska gömmas undan ett tag. Som om SD planerar att skaffa sig en politisk plats med andra - mindre kontroversiella - frågor. En ulv i fårakläder? För bakom SD:s riksdagsmän mullrar framlingsfientligheten och rasismen lika mycket som förut.

 SvD: En tredjedel av stödet för SD borta (Skop)

Förnuftets röst

Sanna Rayman agerar förnuftets röst när hon skriver klokt och förnuftigt i SvD (länk nederst) idag om de undersköterskor i äldreomsorgen i Norrköping som grovt kränkt vårdtagare. Det har handlat om slag, förlomämpningar med mera.
De ansvariga i kommunen har tills idag (efter medias skriverier) valt att låta de inblandade undersköterskorna återgå i ordinarie tjänst.

Sanna Rayman uttrycker det bra: "Här förväntas offret alltså finna sig i att möta sin plågoande i sitt hem varje dag. Det är orimligt och omänskligt."
Kommunen upplever inte att det finns grund till avsked. Och de är rädda för att saken skulle kunna hamna i AD vilket skulle bli dyrt för kommunen.

Kan det bli tydligare - pengar och regler är viktigare än människor.


SvD: Sanna Rayman - Omänskligt att placera mobbaren i mobboffrets hem

När saltet svider

Maria Ludvigsson skriver en minst sagt underlig betraktelse i SvD om Svenska Kyrkan och politiken. (Se länk längst ner.)
Det hon skriver visar tydligt att:
- hon inte förstår den kristna kyrkans grundläggande uppgift
- hon inte har historisk kunskap
- hon inte är objektiv

Hon vill att SvK ska vara förkunnande, inte agiterande. Men vad är då "förkunnelse"? Är inte det att sprida det kristna budskapet (bl a som det återges i Bibeln) och agera i enlighet med det?
Jesus är själv i högsta grad politisk i det han säger och gör, och han uppmanar oss att vara "jordens salt". Att inte ta ställning skulle vara att vända det ryggen.

Hon vill att SvK ska styras av vad medlemmarna vill att kyrkan ska syssla med. Men SvK är en apostolisk kyrka, inte en intresseorganisation. Kyrkans uppdrag vilar inte på medlemmars beslut utan på den kristna trons grunder. Det vore mycket olyckligt med en ytterligare "politisering" av SvK där medlemmarnas olika partipolitiska hänsyn får väga tyngre än den kristna tron.

Hon glömmer också bort att SvK genom alla år varit i högsta grad politisk i sitt stöd till det etablerade samhället. Kyrkan har av tradition officiellt alltid gått de styrandes ärenden, och allra mest högerns ärenden. Kruxet är att det klarar inte Maria Ludvigsson av att se eftersom hon (omedvetet?) identifierar sig med de styrande. Men numera har SvK officiellt i viss grad klarat av att frigöra sig från staten och de styrande. Först då tycker Maria Ludvigsson att det blir jobbigt, när SvK vågar stå för saker som skaver mot hennes egna åsikter.


Jag tycker att Maria Ludvigsson visar upp okunnighet och brist på perspektiv. Hennes partsinlaga med försök att svärta ner biskop Eva Brunne borde tillmätas noll värde.
Maria Ludvigsson såge nog helst att kyrkan inte var kyrka, utan ett lydigt redskap för det bestående.


SvD:s ledarsida: Var det politiker hon ville bli?

Vi har glömt vad mat är

SvD har i flera artiklar och kommentarer tagit upp livsmedelsindustrin, inte minst kopplat till utbrotten av ehec i Europa. I det inlägg i SvD av Henrik Ennart som jag länkar till nederst lyfter han fram det som är kärnan för mig.
Bra mat börjar vid källan. De fel vi gör där kan vi aldrig "fixa till" senare i kedjan, med mindre än att vi tar till kemisk eller annan behandling av maten. Det är ofta behandlingar som vi antingen inte vet vad de har för påverkan på oss långsiktigt eller så försämrar de matens kvalitet. Och faktiskt innebär det fördyringar.

Utmaningen är nu att fördela om fokus och resurser i livsmedelskedjan så att källan - bonden - har incitament för att bedriva en sund produktion.
Vi måste också ställa om infrastrukturen så att färre tillsatser behövs och så att riskmomenten minskar i samband med transport och lagring. Nyckeln heter småskalighet och närhet.
Detta är en fråga för regeringar, livsmedelsindustrin kommer aldrig att driva det här på egen hand.

Ja, detta innebär att vi troligen måste betala mer för maten. Men det är faktiskt våra liv, vår hälsa och vår överlevnad det handlar om.


SvD Henrik Ennart: Ta hand om djuren så slipper vi ehec

SD:s hyckleri avslöjat

Ja, nu är SD.s dubbelmoral och hyckleri avslöjat - igen.
I den blogg som jag länkar till nederst på sidan avslöjas att det ekonomiska stöd som betalas in för att driva nätsidan "Politiskt Inkorrekt" går till ett konto som innehas av SD:s riksdagsman Kent Ekeroth.

Det finns ett par intressanta iakttagelser:
1. "Politiskt Inkorrekt" har gjort en stor sak av att de inte är kopplade till något politiskt parti. Jaha, så var det med den saken...
2. "Politiskt Inkorrekt" är en nätsida som stöttar och ger utrymme åt öppen rasism. På den sidan går det till och med bra att uppmana till brott. Detta är en sida som SD anser att det är viktigt att ge sitt stöd till.

Det är nog så att SD medvetet underblåser rasistiska och andra hatiska stämningar, men de gör det via bulvaner som dessutom uppträder anonymt.
Detta är SD:s sanna ansikte. Ett ansikte av hat, lögner och dubbelmoral.


Bloggen Absolute Banana avslöjar SD:s direkta koppling till "Politiskt Inkorrekt"

Göran Skytte - jag betalar biljetten till Grekland

Jag kan inte förstå hur en tidning som hävdar att de värnar om en seiös debatt upplåter plats åt Görans Skytte.
Det enda han lyckas få till är infamma påhopp, förlöjligande, gnäll, trångsynthet och total avsaknad av självdistans.
I sin senaste kolumn (se länk nederst) väljer han ut Håkan Juholt som offer. Man kan tycka vad man vill om Juholt, men Skyttes debatteknik och argumentation är på sandlådenivå. Det handlar inom om en sriös diskussion om sakfrågor eller ens om personers lämplighet. Det är bara ett förlöjligande vars enda värde är att Göran Skytte och hans kotteri kan sitta och småskrocka över sin egen förträfflighet. Det väcker minnen av unghögerns smutsiga påhopp på Olof Palme.


Jag har två uppmaningar:

1. SvD - ge Skyttes utrymme till någon som har en seriös ambition med sitt skrivande.
2. Göran Skytte - du skriver att du är beredd att flytta till Grekland. Jag betalar gärna din biljett (enkel resa) om du lovar att hålla dig utanför svensk samhällsdebatt i fortsättningen.

SvD: Göran Skyttes senaste kolumn

Medlemstapp för Sverigedemokraterna eller bara dåliga betalare?

I artikeln (se länk nederst) så noteras ett medlemstapp hos Sverigedemokraterna på 30% från mars till april i år. Björn Söder (SD) förnekar att det är ett reelllt medlemstapp. Men de siffror han anger visar ändå på ett tapp på 20% från mars till maj.

Björn Söder förklarar det med att medlemmar som  inte betalt medlemsavgiften stryks i april varje år. Det är en mycket plausibel förklaring, speciellt med tanke på att betalningsmoral inte står så högt i kurs inom SD. Det räcker med att titta på partiets förtroendevalda för att få en tydlig bild av betalningsanmärkningar, konkurser, kronofogdeärenden etc.
Ett parti som tar ansvar? Njae...


SvD medlemstapp för SD

Stora svenska företag struntar i affärsetik

Här (se länk nederst) är en historia som bara berättas till strax innan slutet. Sjäva poängen missar man.
Poängen är nämligen inte en fuskande städfirma. Poängen är stora svenska koncerner och företag som väljer att strunta i affärsetik. Först när saker och ting hamnar i media så reagerar de med lämplig nivå av indignation, envist förnekande att de inte visste hur illa det var.

För var och en som har någon som helst kännedom om interna rutioner i företag så är det uppenbart att detta skulle ha åtgärdats långt tidigare om man haft viljan. Egentligen skulle man aldrig hamnat i situationen från början ens.
Men inom alltför många svenska företag är etik och moral något som stannar vid fina ord i årsredovisningar och policydokument. När det verkligen gäller så är det andra saker som styr.
Och om någon internt vågar opponera sig så ligger utgången väldigt nära.


SvD: Hotell säger upp avtal med städfirma

Avveckla SOS Alarm

Igen...
SOS Alarm vägrar att skicka ambulans i en situation där varje tänkande människa skulle se till att ambulansen snabbt var på plats. (Länk: Se längst ner.) Den här gången var det ingen som dog, men det har hänt förut.

Vad beror detta på? Varför skickar inte SOS Alarm ambulans i uppenbart akuta situationer? Vilka ekonomiska faktorer styr? Vilken inkompetens och företagskultur råder inom SOS Alarm?

Detta skriver SOS Alarm på sin egen hemsida:

"Våra kärnvärden

Inlevelseförmåga
- Vi är bra på att lyssna och se sammanhang.
- Genom särskild intervju- och samtalsmetodik kan vi snabbt leva oss in i olika situationer. - Vi är alltid tillgängliga.
- Vi fångar även upp de speciella behov och förutsättningar som våra kunder har.
Unik SOS-kompetens
Alla våra SOS-operatörer är noga utvalda och genomgår vår interna grundutbildning för att bli certifierade SOS-operatörer. För att kunna ta emot samtal, fatta beslut och larma ut och kommunicera med åtgärdsstyrkor krävs unik SOS-kompetens och bygger på:
- god intervjuteknik för att bedöma situationer
- förmåga att analysera hjälpbehoven och åtgärder
- förmåga att få fram adekvata insatser och resurser samt att i samverkan med andra leda verksamheten rätt.
Förmåga att fokusera
- Vi kan kraftsamla och lösa svåra uppgifter.
- Vi finner snabbt arbetsformer och har resurser för att åstadkomma bra lösningar på svåra problem."


Tycker ni  att det stämmer med de upprepade och allvarliga fall av total inkompetens som vi fått ta del av på sistone?
Nu är det hög tid att placera SOS Alarm långt utanför allt som har med människors liv och hälsa att göra. Jag vill påstå att SOS Alarm är en risk när det gäller människors liv.


SvD: SOS Alarm vägrade skicka ambulans

Munkavle på anställda?

Om det som beskrivs i den här artikeln (se länk längst ner) stämmer med verkligheten så är det inte bra. Inte bra alls...
Vill våra politiker "lägga locket på" i frågor som kan bli besvärliga för dem att svara på?
Jag anser att det är en av demokratins grundpelare att var och en av oss har rätt att yttra oss och lämna information som inte är sekretessbelagd. Att någon är anställd i ett färetag ändrar inte på det faktum att öppenhet är avgörande för ett demokratiskt samhälle.
Vi har tyvärr sett flera sådana här då det blivit besvärande för politiker när anställda med ingående kunskap om fakta och processer har ställt sig upp och berättat hur saker och ting verkligen förhåller sig.

Trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm (M) är en person jag har stor respekt för, men här ser det ut som om han är ute på mycket tunn is.
Och om det som skrivs i artikeln stämmer så anser jag att SL:s (förra) VD Göran Gunnarsson agerat föredömligt som valt att avgå.

SvD: SL:s VD avgår efter oenighet om meddelarfriheten för anställda

Konkurs - det enda ansvarsfulla

SAAB har meddelat att de inte kan betala löner till sina anställda, de har helt enkelt inga pengar. Och de vet inte när eller hur de ska få in de pengar som behövs.
Redan tidigare har de meddelat att de som mest kan betala 10% av det de är skyldiga sina leverantörer.

I det här läget finns det bara en sak att göra - begära företaget i konkurs.
Från början var rekonstruktionen av SAAB ett aningen överoptimistiskt projekt som hela tiden befunnit sig på gungfly. Det har inte underlättats av att de instanser som skulle godkänna tillskott av nytt kapital har varit extremt långsamma. SAABs egna räddningsförsök med bl a kinesiska partners har varit aningen panikartade och inte helt genomarbetade.

Det enda ansvariga i det här läget är en konkurs. Det är dags att koppla ifrån respiratorn - patienten är hjärndöd.

Det är inte med lätt hjärta som jag tvingas att konstatera det här. Jag är född och uppvuxen i Trollhättan.


SvD: SAAB kan inte betala löner

Är det synd om Roland Poirier Martinsson?

Nej, Roland Poirier Martinsson, det är inte ett dugg synd om dig. Inte det minsta.
Du kör med offer-/martyrkortet i din senaste kolumn i SvD som svar på mångas reaktioner på ditt tidigare tokinlägg om Pride, KD och sexuell läggning. Det funkar inte, i alla fall inte för de som läst din föregående kolumn.
Där skriver du: "Jippot handlar inte om tolerans. Det är en politiskt propagandaapparat från vänster." Kommer man med ett sådant verklighetsfrånvänt påstående som grund för sin argumentation så får man stå ut med reaktioner. Och då ska man inte spela indigmnerad och sårad. Då ska man inte oja sig över debattklimat.

Och påståendet om att sexuell läggning ska hållas privat kan bara komma från någon vars sexuella läggning länge har varit den enda accepterade. Från någon som helt naturligt kunnat berätta på jobbet vad han och hans fru ska göra i helgen.


Pride är ett tillfälle för alla oss som alltför länge tvingats vara osynliga att under några dagar få vara fullt synliga.
Under Pride möts människor i alla åldrar, med olika politiska grundsyn, med olika bakgrund, med olika intressen. Och vi har det bra i mångfalden! Vi vill inte ha din enfald, Roland Poirier Martinsson.



Roland Poirier Martinssons senaste inlägg:
En riksdagsman med twitterkräk

Reglering av allemansrätten - i vems intresse?

Så har även SvD sällat sig till de röster som kräver reglering av allemansrätten. Även om SvD argumenterar med att det är nödvändigt för att säkra den vanlige medborgarens tillgång till skog och mark så skiner det alltför väl igenom vad SvD:s engagemeng egentligen handlar om - markägarens rättigheter.

I det sammanhanget kanske det kan vara bra att reflektera över markägandets filosofi. Vill vi ha ett land som är inrutat - med begränsat tillträde för det stora majoriteten av Sveriges befolkning? Vill vi ha ett land där vi inte längre har tillgång till vårt eget land?
Och nog är det så att vi via skattsedeln många gånger om betalat för vårt tillträde till skog och mark, genom produktionsbidrag till bönder, infrastruktur till glesbebyggda områden etc.

Jag håller med om att det finns de som missbrukar allemansrätten genom kommersialisering och nedskräpning mm. Men ska vi jaga mygg med kanoner? Det absoluta majoriteten av de som har glädje av allemansrätten gör det med förnuft och med hänsyn.

Låt inte de få styra de många. Oavsett om det är markägare eller naturmarodörer.


SvD om allemansrätten

KD - ett parti som inte längre behövs?

KD har i mina ögon varit ett parti som valt att utgå från en tydlig värdegrund. Därför leder ett inlägg i SvD skrivet av KD-politikern Magnus Jacobsson till frågan om det är så att KD numera är mer intresserade av det politiska spelet än en tydlig värdebaserad politik.
Även om jag inte är en KD-väljare så har jag ändå alltid haft respekt för KD:s värnande av människovärdet. Om KD nu öppnar upp för samarbete med SD - ett parti som inte har så mycket till övers för människovärdet - så har KD inte så mycket kvar att stå på. Då blir det fullt naturligt att de hamnar utanför riksdagen, då behövs de inte i svensk politik.


KD-politiker tycker att man ska förhandla med SD

Operans önskekonsert - en del övrigt att önska

Lördagen 29 maj anordnade Kungliga Operan för första gången en önskekonsert. Man bjöd på ett urval av alla de drygt 160 önskningar som kommit in i förväg. Det blev ett program som spände från Crusell till Moricone.

Idén är mycket bra, men för att det ska bli något mer än en bra tanke så krävs det mer än vad Operan lyckades få till.
På minussidan räknar jag in en statisk scenbild, statiska sångare och tveksamma sånginsatser.
Man hade placerat en stor fyrkantig upphöjning på scenen, men den fungerade mest som hinder för sångarna.
Ljussättningen var mer eller mindre identisk genom hela konserten.
Bilderna och ljuseffekterna som projicerades gav en viss stämning åt de olika inslagen, och i något fall var det till och med riktigt effektfullt. 
Även om det är en konsert så förväntar man sig lite konsertant agerande från sångarna. Det var inte många som vågade sig på det.
Första "akten" kändes tämligen seg och utdragen. Hade inte Mozart-duetten mellan Susanna och Marcellina funnits där hade den blivit ett sömnpiller.
Sånginsatserna var i alltför många fall mediokra. I en scenisk uppsättning kan man ha överseende med vissa vokala tillkortakommanden, men om det ska sjungas konsertant så är kraven högre.
Det var t ex beklämmande att höra Jesper Taube. Jag hörde honom som Dandini i Askungen för ett par år sedan, där var han lysande. Men igår var hans röst ojämn, ansträngd och pressad, speciellt i de högre lägena. Jonas Degerfeldt var helt enkelt otillräcklig för det han sjöng. Jag kan överse med att han kom av sig i duetten ur Pärlfiskarna, men varför ens försöka sjunga något som han inte har röst till?
Marianne Hellgren Staykov har möjligen en vacker röst, men den når inte ut.
Johan Edholm är en passabel bas, men förmår inte skapa liv med sin röst.
Hovkapellet under Patrik Ringborg började tveksamt och saknade schwung fram till första aktens avslutningsnummer ur Rosenkavaljeren. Efter paus kom de dock tillbaka med en ny energi och blev en av kvällens stora behållningar. Patrik Ringborg visade för övrigt mycket fina kapellmästarkvaliteter i sitt sätt att följa sångarna.

Plussidan består av själva idén med en önskekonsert, några av sånginsatserna, Hovkapellet (efter paus) och några av Hovkapellets musiker.
Susanna Stern imponerade i vansinnesscenen ur Lucia di Lammermoor. Även om arian i sig är tråkig så kan man inte låta bli att fascineras av röstekvilibristiken. Hon hade full kontroll i varenda ögonblick och samspelet med Hovkapellets soloflöjtist var magiskt. (Det är en skam att soloflöjtisten inte omnämndes i programmet eller fick komma upp på scenen och ta emot den välförtjänta hyllningen från publiken.)
Marianne Eklöf har måhända inte den vackraste av röster, men hennes spel är härligt och intelligent. Det räckte för att försvara hennes plats under kvällen.
Kvällens höjdpunkt för mig var nog när Karolina Andersson sjöng en superb Die Hölle Rache ur Trollflöjten. Härliga koloraturer, slaggfri klang, underbart uttryck och en skön attityd. Det inslaget blev som en frisk källåder i en annars aningen grumlig och trögflytande flod.
Barbro Saléns stiftelses Operastipendium delades ut till Göteborgsutbildade barytonen Pär Nilsén. Han har en lyrisk baryton med ett bra fokus och en attraktiv klang.

Så vad krävs för att göra detta till en succé nästa gång?
1. Behåll tanken med önskekonsert, men utnyttja det faktum att det faktiskt är ett operahus. Istället för enstaka statuariska arior bör man försöka skapa små scener. Det behöver inte innebära att man musicerar större avsnitt av olika operor, men man kan skapa en liten isolerad scen kring en aria genom ett talat och agerat skeende som leder in i själva arian. Och om det finns önskemål om ensemblescener så ska de tas tillvara.
2. Hitta en enkel och lätt anpassningsbar scenlösning som kan ge stöd till sångarna. Den förmågan vet jag att Operan har.
3. Och välj inte repertoar som övergår sångarnas förmågor. Snälla...?

För övrigt kan jag säga att det var en njutning att sitta på husets bästa platser i mitten på första bänk på första radens fond.
Och att gå runt i pausen och njuta av Guldfoajen, entretrappan, konsten mm är i sig värt ett besök.

Maten - livsmedel eller dödsmedel?

Nu i dagarna är det återigen aktuellt med ehec-fall i Sverige, denna gång med ursprung i gurkor från Spanien.
Det är hög tid att vi bestämmer oss för om mat ska vara livsmedel eller dödsmedel.

I en alltmer industrialiserad livsmedelsproduktion har vi tappat kontrollen över vad olika tillsatser och processer ger för risker. Vi är beredda att offra vår egen säkerhet för att öka produktiviteten och kostnadseffektiviteten ytterligare några procent. Det är inte omsorgen om vår hälsa och jordens resurser som styr storföretagen inom livsmedelssektorn.

Vi som konsumenter måste vara beredda att betrakta mat som vi betraktar andra varor, dvs att kvalitet och säkerhet måste få kosta. Köper småbarnsföräldrar en billig bilbarnstol med sämre skydd? Nej, men de köper utan större eftertanke det billigaste köttet utan att fundera på vad det medför för risker.

Vår livsmedelsproduktion styr mot allt större enheter vilket som en naturlig följd får ett större transportarbete med negativa konsekvenser för vår miljö. Det leder också till utarmning av jorden, naturskövling och vidriga förhållanden för slaktdjur.

Eftersom regeringar och företag inte kommer att göra något åt detta på egen hand så står hoppet till oss konsumenter. Det är vi som måste ställa krav och genom vårt beteende visa vad vi vill ha. Ja, det kommer att innebära att vi måste omprioritera vad vi lägger pengarna på. Men alternativet är att vi riskerar våra liv och  vår hälsa.

SvD skriver om ehec

Abort - vems liv är viktigast?

Jag har i många år lyssnat och läst vad olika personer och organisationer tycker och tänker om abort.
Men jag har inte rikigt landat i en egen åsikt.
Min empati gör att jag har en förståelse för de kvinnor som väljer abort. Jag tror inte att det är ett enkelt beslut, tvärtom. Jag kan nog inte ens föreställa mig vilken vånda de flesta av dem känner.

Men ändå - har vi rätt att avsluta ett påbörjat liv? Ett liv som är precis i gränslandet till livsduglighet?
Barn som föds i vecka 23-24 kan idag överleva och växa upp till helt normala liv.
Och i vecka 22 kan vi genomföra abort, dock med ett speciellt tillstånd som krävs efter vecka 18.

2009 genomfördes i Sverige 37 524 aborter. 78% av dem genomfördes före vecka 9.
Men 392 stycken genomfördes efter vecka 18, och 46% av dem var av sociala skäl.
Sociala skäl...  Precis på gränsen till livsduglighet genomförs 392 aborter av sociala skäl.
För mig fungerar inte det här. Det blir totalt fel. Min syn på livet kan inte hantera den här formen av undantag.

Hur mycket jag än känner med de kvinnor (och par) som tar de här besluten så har jag kommit till slutsatsen att respekten för livet ändå är större. Jag kan inte sätta en kvinnas "sociala skäl" före livet. Ett liv som är i gränslandet mellan livsdugligt och inte livsdugligt.

Det är när vi börjar se på livet som möjligt att kompromissa bort som vi förlorar något extremt viktigt. När vi sätter oss själva före andra.

Det här är ingen kritik mot de kvinnor som inte tycker sig se någon annan utväg. Det är en kritik mot alla oss som inte gör det möjligt för de här kvinnorna att ta ett annat beslut.

Jag tror att vi måste ompröva var gränsen för abort går. Idag ligger den i vilket fall som helst för högt.


SvD Kan vi prata om abort?

Stiffelio - efter 161 års väntan

Kungliga Operan (Stockholm) 2011-05-16

Verdi: Stiffelio

Regi: Tobias Theorell

Koreografi: Roine Söderlund

Scenografi: Magdalena Åberg

Ljus: Ellen Ruge

Kostym och mask: Magdalena Åberg

Dirigent: Pier Giorgio Morandi

Stiffelio: Lars Cleveman

Lina: Lena Nordin

Stankar: Marcus Jupither

Raffaele von Leuthold: Jonas Degerfeldt

Jorg: Michael Schmidberger

Federico: Karl Rombo

Dorotea: Sara Olsson

Kungliga Operans Kör

Kungliga Hovkapellet

I år ges Verdis opera Stiffelio för allra första gången i Sverige, 161 år efter att den hade sin urpremiär. Nu är det ju inte så att vi i Sverige varit extremt tröga att ta ta till oss detta verk som är skrivet alldeles i förkant av de mer kända Rigoletto, Trubaduren och Traviata. Nej, det beror på den censur som redan vid premiären ingrep och Verdis senare ilska över att hans opera omarbetades utan hans medverkan. Inte ens hans egen omarbetning som blev "Aroldo" ledde till att verket spelades mer än ett fåtal gånger.
Man trodde länge att partituret var försvunnet, men så sent som på 1960-talet hittade man det mycket av det i en avskrift vilket gjorde att det sattes upp igen. Och när man 1992 upptäckte Verdis eget manuskrift i nästan komplett tillstånd så kunde operan sättas upp i ursprungligt skick.

Jag såg den åttonde svenska föreställningen måndagen 16 maj 2011 på en fullsatt Kungliga Operan. Alldeles innan föreställningen lyckades jag byta till mig en suverän parkettplats. (Jag hade ursprungligen bara fått tag i en plats långs bak och ute på kanten av parkett med begränsad sikt.)

Ja, detta är en föreställning jag rekommenderar.

Pjäsen i sig är riktigt dålig. Personerna känns aldrig levande utan blir bara bärare av vissa specifika känslor och beteenden som visas upp utan något större engagemang från författarens/librettistens sida. (Som pjäs är den faktiskt ännu sämre än underlaget för Verdis opera Trubaduren.)
Men det som är intressant är hur alla är så fulla av sig själva. Vad som än händer så förmår ingen att se det annat än i relation till sig själv. Ett mycket passande anslag i vår självcentrerade tid...
hela pjäsen är som en tryckkokare där minsta ord eller antydan kan få folk att tappa koncepterna. Alla är känslomässigt labila, intrasslade i egna skuldkänslor, hybris och perspektivbrist.
Den sångare som lyckas förmedla detta är Lars Cleveman i titelrollen. Han äger scenen i varje ögonblick han befinner sig på den. Han har en intensitet och en deperation som verkligen griper tag. Hade han inte haft sitt tonlösa pianissimo så hade han varit 100%.
Lena Nordin hade jag hoppats mycket av efter hennes lysande Lady Macbeth, men i rollen som Steffelios hustru når hon inte fram. Ett problem är att hennes röst låter sliten och slaggfylld.
Marcus Jupither har en vacker röst, men det är också allt. Han låter i princip likadant oavsett vad han än ska uttrycka. I kombination med avsaknad av kroppsspråk så blir han inte ens i närheten av trovärdig.
Jonas Degerfeldt har en tenorröst med överraskande hetta och intensitet.
Michael Schmidberger är staffagemässig på scen, men har en attraktiv basstämma.

Operakören är fullständigt lysande! De bjuder på täthet, fräschör, intensitet, renhet. De låter stundtals som en enda stämma.
Dirigenten Pier Giorgio Morandi levererar återigen en fullödig musikalisk upplevelse. Han kan verkligen få musiken att leva, han eldar i de dramatiska avsnitten och vågar tunna ur i de mest lyriska och intima delarna.

Scenografin av Magdalena Åberg skapar ingen som helst mening till verket. Det är omotiverade rörelser i horisontellt hängande bjälkar över en kal scen. Det ger inte föreställningen några hållpunkter.
Och nog skulle regin behöva några fler hållpunkter än ett antal stolar. Föreställningen blir tyvärr ofta väldigt nära konsertant opera.

Men musiken då?
Nog har Verdi skrivit bättre. Men det finns vissa drag som vi sedan hör mer utvecklade i hans andra operor från samma tid. Stormvindarna i Rigoletto, duetten Germont (far) och Violetta i Traviata, körer från Trubaduren.
Men ingenstans får den samma flödande sångbarhet som i Verdis övriga operor.

Låter jag surmagad? Njae, jag tycker ändå att det är en opera som är värd att se. Så det gäller att skynda på för den kommer inte upp igen i höst.

Glimrande inlägg av Mustafa Can

I dagens SvD skriver journalisten och författaren Mustafa Can alldeles glimrande om den totalt felriktade ställföreträdande kränktheten och räddhågsenheten.

Kommentarer från min sida är överflödiga.

Tack Kulturhuset för er omtanke och offervilja

Och jag som trodde att jag inte gillade modern balett...

Så har jag varit på Kungliga Operan i Stockholm igen för att se balett - modern balett till och med.
Det var faktiskt mitt förra operabesök då jag såg baletten Messias som gav mersmak. (Läs min recension här på bloggen.) Jag har ju alltid trott att jag inte tycker om modern balett, men så upptäckte jag att jag faktiskt gillar det!

Den här gången såg jag två baletter - Altro Canto och SYNC.

Altro Canto är skapad av Jean-Christophe Maillot till 1600-talsmusik av Monteverdi, Barini och Kapsberger.
Det är en abstrakt balett som har både en sakral känsla och en lekfullhet i rörelserna. Musiken avspeglas i dansarnas rörelser med vad som ibland känns som om det lekts fram men sedan förts in i en fast struktur. Det är gripande vackert på ett sätt som inte behöver förstås, utan bara upplevas. Dansarna har en enorm närvaro i varje sekund.

SYNC är skapad av Nils Christe till modern musik av Ludovico Einaudi. Här är det kraftfullt, utagerande, kontrastrikt och nästan lite poserande av och till. Men det är hela tiden medryckande och "breathtaking".
Utan att kunna baletteknik så fick jag en stark känsla av total teknisk behärskning av varje dansare.
Den invändning jag har mot baletten är att den ibland blir lite för poserande, koreografen har förälskat sig i en viss rörelse eller pose utan att kritiskt granska dess reslation till helheten. Och delar av baletten fungerar som en "nummerrevy" där sammanhanget går förlorat.

Men låt mig säga så här - när de här baletterna kommer tillbaka på Operan så tänker jag se dem igen. Så bra var de!
Den föreställning jag såg (25/3) var den sista i den här omgången, men man har beslutat att ta upp den igen pga publiktrycket.

Ett litet smakprov: Altro Canto och SYNC

Att känna en katastrof

Jag läser och hör i princip varje dag om olika katastrofer och tragedier i världen. Oftast tänker jag "Så hemskt!" och går vidare. Ibland får jag en starkare känsla och jag tar till mig mer, kanske söker mer information. Och några gånger träffar det rakt in i hjärtat.

Jag har funderat över vad som gör att rapporteringar gör olika intryck och når olika djupt i mig. På ett intellektuellt plan kan jag förstå "80 000 döda", "explosion i kärnkraftverk" etc. Men det är inte det som får det att hugga till i hjärtat. Det sker istället de gånger då katastroferna får ett vardagsperspektiv, då det stiger fram människor eller situationer som jag på något sätt kan relatera till.

Igår morse (lördag 12 mars) satte jag mig med SvD vid köksbordet. På förstasidan hade de en stor bild av hur tsunamin är på väg in över Natori i Japan. I bilden kan man se en inhägnad plan med en A-formad konstruktion i gult och blått, en gul tunnelanordning och några låga "höjdhoppshinder". Det är en agilityplan. Agility är en sport där hundar tar sig fram på tid på en bana med olika hinder. Det är en kul och fartfylld sport som bygger på kontakt, följsamhet och framför allt glädje.
Jag kan ana hur människor i närheten kommit till den här planen med sina hundar och tränat, umgåtts och skrattat tillsammans. Hur man tillsammans byggt och skött den. Hur mycket glädje och hopp som funnits där.
Inom loppet av några sekunder så kommer den planen att vara bortsköljd av vågen.

Den bilden träffade mig rakt i hjärtat och plötsligt blev den ofattbara katastrofen i Japan verklig för mig. Hur glädje vänds i förtvivlan. Hur människors liv inom loppet av några sekunder för alltid förändras. Hur hopp och liv sköljs bort.

Messias - som en dans

Jag har genom åren spelat Händels Messias 7 gånger och sjungit den 2 gånger. Jag har studerat partituret i olika omgångar. I tillägg till det har jag hört verket ett otal antal gånger i olika versioner. Men efter idag kommer jag inte att kunna höra den igen utan att minnesbilderna från dagens balettföreställning på Kungliga Operan spelas upp för mitt inre.

Jag var inte riktigt säker på vad jag hade att vänta mig inför föreställningen. För det första är jag ingen balettkännare. För det andra kunde jag inte fatta hur man skulle berätta en historia baserat på Händels musik.
Men ett par sekunder efter att ridån gått upp hade jag glömt alla sådana tankar. Jag drogs rakt in i upplevelsen. Och när ridån gick ner efter 1 timme och 20 minuter kändes det bara som ett andetag senare.

Koreografin av Mauricio Wainrot var magisk. Han utnyttjade formationer med de 22 dansarna utan att det blev stelt eller förutsägbart. I en formation kunde plötsligt en dansare bryta mönstret och något nytt uppstod. En rörelse kunde röra sig mellan dansarna, utvecklas och bli till något helt nytt. Det var som om alla dansare var förenade av osynliga kommunikationslänkar.
Ofta uppstod rent geometriska figurer av enskilda kroppar eller grupper av kroppar. Kropparna fungerade ibland till och med som rekvisita.
Rörelserna bröts ibland ner i sina beståndsdelar i ett långsamt tempo som lät varje detalj komma till sin fulla rätt.

I några avsnitt blev uttrycket smärtsamt vackert som t ex i "But who may abide" eller i "For behold darkness shall cover the earth". I den sistnämnda interagerade tre manliga dansare med en intensiv och gripande känsla. I "Thy rebuke" fick jag en vision av hur Kristus tas ner från korset. (Men det var också den enda gången som jag upplevde koreografin som konkret.) I körsatsen "He trusted in God" var det som om dansarna illustrerade själva partituret och stämmornas rörelser.
Men ofta var dansens rörelser som egna stämmor som inte speglade musiken utan istället samspelade med den som helt nya stämmor. Och den klang som uppstod var himmelsk!
I den avslutande Halleluja-kören fick jag en känsla som jag tror är mitt svar på vad den här baletten vill uttrycka - en trotsig kraft som hämtas ur gemenskapen.

Varenda dansare glänste i samspel, rörelsekontroll och uttryck.
Sångsolisterna var genomgående mycket bra, med ett stort extra plus för alten Susanna Sundberg.
Hovkapellet spelade polerat och med en vacker klang speciellt i de svaga nyanserna.
Dirigenten Rossen Milanov valde en tämligen traditionell tolkning av musiken. Han hade inte hämtat mycket från moderna "tidstrogna" läsarter. Tempi var överlag tämligen långsamma, men det gav å andra sidan koreografin fantastiska möjligheter.

Detta är en föreställning som jag verkligen rekommenderar alla att se. Man behöver inte kunna något om vare sig musik eller dans, man kan bara låta intrycken ta över.


Läs mer om föreställningen: Messias på Operans hemsida
Se en film från föreställningen: Messias på Youtube

SD ljuger och förfalskar

SD anklagar andra för att inte våga säga sanningen och att ducka för verkligheten. Samtidigt som man själva gör allt man kan för att sanningen om sig själva.
Inte ens när de ställs inför rena fakta klarar de av att säga som det är. Hur ska ett sådant parti kunna kräva respekt och hur ska man kunna ta deras argumentation på allvar?

Till alla som stöder eller försvarar SD - öppna ögonen!

Läs mer: SD ljuger om sin historia

Andrea Chenier - en ny bekantskap

Jag var på Stockholmoperan igår och stiftade en helt ny bekantskap - operan Andrea Chenier av Giordano. Jag har faktiskt aldrig vare sig hört eller sett den här operan förut.

Efter att ha sett den förstår jag varför den inte spelas så ofta. Även om historien bjuder på en del intressanta scener så är dramatiken övervägande platt och musiken känns mest som yta.

Dirigenten Pier Giorgio Morandi visade sig återigen vara en superb uttolkare av italiensk musik. Han laddade musiken med allt som kunde önskas av kraft, känsla och precision. Inte alls hans eller Hovkapellets fel att  musiken inte höll.

Lars Cleveman sjöng titelrollen. Han är tyvärr den ende tenoren på Stockholmsoperan som kan tilldelas verismoroller. Ändå saknar han alldeles för mycket. Hans låga register bär inte, hans svaga nyanser har ingen klang, hans översta höjd är skrikig. Men får han ta i för fullt i ett bekvämt övre register så imponerar han genom sin rena kraft. Men det räcker inte för en sådan här roll, även om många i publiken uppskattade honom.
Angela Rotondo som Madeleine var enbart skrikig. Och hennes trovärdighet i spelet var mycket nära noll.
Övriga sångare lyckades tyvärr inte heller de. Alldeles för mycket "talsång" utan linjer och flöde. Detta är faktiskt inte Wagner.

Men det fanns ett undantag - och ett lysande sådant. Ola Eliasson var storartad som Gérard! Efter en något blek första akt så lade han publiken totalt för sina fötter i andra akten genom en vokal och dramatisk lysande prestation. Det är den enda intressanta rollen i operan eftersom det är den enda som genomgår någon form av förändring, och Eliasson gav verkligen allt i den. Han bjöd på både magnifik sång och lysande teater.

Jag måste också nämna scenografin av Hartmut Schörghofer. Den gyllene ramen som inramade scenen användes på ett fascinerande sätt i alla akterna. Det var inte bara en "kul grej", utan något som verkligen tillförde något i själva dramat. Den användes dessutom som rumsavskiljare, trappa mm.


Kanske det bästa med kvällen var middagen med goda vänner på Pong innan föreställningen då jag upptäckte dumplings...

SJ, SJ, gamle vän...

Ola Wong har skrivit en intressant kolumn i SvD den 3 januari om det svenska "tågkaoset": Inte vinterns fel att tågen inte går.

De senaste årens problem med tågtrafiken beror till viss del på eftersatt underhåll och dåligt material. Men det grundläggande problemet är uppdelningen i en massa separata ansvarsområden som gör att ingen tar ett övergripande ansvar.
Istället för operativ personal som kan få tågen att rulla så har det byggts upp staber av presstalesmän, marknadsförare mm.
I slutänden är det politikerna som gått vilse i en dimma av konkurrenslöften och ideologiska missuppfattningar. De har heller inte haft kraft att rätta till sina missgrepp - och det är väl egentligen ännu värre...

När minoriteten måste tänka om

I den utmärkta amerikanska tidskrften Advocate skriver Jonathan Rauch en mycket intressant artikel om hur kampen för HBT-rättigheter måste förändras när stödet och acceptansen ökar. Den är i högsta grad relevant även för svenska förhållanden.
Jonathan Rauch: The Majority Report

Kontentan av artikeln är att när en minoritet får ökat gehör så måste den skifta synsätt och medel i sitt fortsatta arbete för lika rättigheter. Det går inte att brännmärka alla som är emot eller som har en tveksam inställning. Man måste ge ett utrymme för de som är emot, annars uppfattas den förtryckte som förtryckare. Det är att spela motståndarna i händerna genom att ge dem möjligheten att utmåla sig själva som offer.
Minoritetsgruppen kan säkert tycka att det är fullt legitimt att "klämma till" motståndarna när man får större inflytande och gehör. Men är det verkligen konstruktivt? Det är ju lika rättigheter som är målet, inte hämnd.

Kampen för lika rättigheter för HBT-personer kan inte längre föras med förbud och uteslutningar av oliktänkande. Istället måste arbetet nu handla om en långsiktig påverkan av människors synsätt. Ett arbete som kanske inte ger lika braskande rubriker, men som är enda vägen i ett öppet och demokratiskt samhälle.